Bedrövligt dålig uppföljare till överskattade Plötsligt i Vinslöv. Jag gillar lyteskomik lika mycket som alla andra, men här fungerar inte ens den biten tillfredsställande, och jag har svårt att se att ens de mest inbitna Plötsligt-fansen kan uppskatta det här. Metaaspekten kändes säkert fräsch på papper men den fungerar i praktiken inte alls. Det här är istället bara tradigt och trist. Produktionsmässigt är det pinsamt dåligt utfört, som en dokumentärfilm gjord av gymnasieelever, och säkert nittio procent av scenerna känns iscensatta. Att viss styrning och regi av verkligheten tarvas för alla dokumentärfilmer är knappast någon hemlighet, utan tvärtom en förutsättning för att man alls ska kunna göra intressanta filmer, men när det görs så här övertydligt och slapphänt är det svårt att som åskådare behålla någon suspension of disbelief. Hela anrättningen faller pladask. Det enda jag tar med mig från Plötsligt igen är en vag känsla av sorg över dessa stackars exploaterade människospillror, som säkerligen levde sina anspråkslösa liv utan att reflektera över sin normalitet eller avsaknad därav innan dokumentärteamet från huvudstaden kom och gjorde freakshow av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar