Jag hade inga större förväntningar på Apan när vi började se på den. Jesper Ganslandts omhuldade debutfilm Farväl Falkenberg gjorde inte speciellt mycket för mig, den relaterade Man tänker sitt (regi av Fredrik Wenzel som även fotade Apan och Falkenberg) var en riktig besvikelse och jag känner en sorts allmän hopplöshet inför blotta tanken på svensk indiefilm just nu. Men Apan visade vara riktigt sevärd. Den känns ovanligt djärv både i form och innehåll, inte så svårt kanske när konkurrensen är Beck och Göta Kanal, och den är faktiskt på det stora hela rent upplyftande att beskåda. Det är en film som inte har några andra anspråk än att skildra ett psykologiskt tillstånd, och den utför detta på ett moget sätt, visserligen med en del koketterier men på det stora hela uppfriskande minimalistiskt och avskalat. Att den refererar till Den sjunde kontinenten är knappast någon slump, för känslan den strävar efter att förmedla har något distinkt Haneke-eskt över sig, även om den formmässigt står tämligen långt ifrån österrikarens kliniska och precisa kyla. Ganslandt har modet att låta kameran hela tiden följa Olle Sarri mycket nära. Närbilderna dominerar, åkningar följer huvudpersonen hack i häl, ständigt nära, tight. Man tänker stundom på Dreyers magnum opus En kvinnas martyrium. Effekten blir oerhört klaustrofobisk och, eftersom vi får mycket få etablerande miljöbilder eller över huvud taget får se speciellt mycket av de omgivningar karaktären rör sig i, närmast totalt desorienterande. Det är faktiskt ganska påfrestande att se på, och passar ämnet som hand i handske. De få öppnare bildkompositioner filmen innehåller blir oaser i öknen, en stunds vila och kortvarigt rum att andas innan man kastas ner under ytan igen.
Men Bullen-Olle då, är han bra? Ja, det är han. Mycket bra till och med. Eftersom filmen estetiskt ser ut som den gör faller givetvis mycket av ansvaret för att förmedla känslor, spänning och engagemang på huvudrollsinnehavaren. Och då Apan är konsekvent minimalistisk även på historieplanet, blir det Sarri som ytterst får berätta filmen med sin ansiktsmimik. Något han klarar galant, ibland med yviga gester men oftast mycket subtilt och diskret.
Med allt detta sagt: Filmen vacklar tyvärr lite från och med någonstans i mittpartiet och ända fram till slutet. I mitt tycke hade den tjänat på att komprimeras något där, trots att den redan är ganska kort (80 minuter). Möjligen hade den till och med fungerat bättre som kortfilm. Jag menar inte att en film nödvändigtvis ständigt måste ha en tydlig framåtrörelse, tvärtom är många av mina favoritfilmer väldigt långsamma saker utan konventionell upptrappning, men det får inte bli tråkigt och kännas som att filmen tappar fokus. Och det gör Apan dessvärre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar