Det här var riktigt hyfsat faktiskt. Inte spektakulärt kanske men bra och stabilt, mycket bättre än de andra Aronofsky jag sett. Jag har alltid känt att regissören egentligen inte har speciellt mycket intressant att komma med under hans filmers snygga ytor, utan att man närmast kan skönja ett släktskap med andra överhypade Hollywood-hantverkare som Fincher och Nolan. Det vill säga kunniga och noggranna tekniker som sällan eller aldrig riktigt briljerar. Även i Black Swan kan man känna igen det som i mina ögon blivit lite av Aronofskys signum, nämligen maskerandet av en enkel historia på ett sätt som får den att verka djupare än vad den är (typexempel: Pi). Men det greppar ändå tag i en på ett sätt jag tidigare aldrig upplevt i hans filmer. Portman är bra, närmast perfekt castad som strikt och frigid balettdansös, fotot är genomarbetat och passande intimt. Tyvärr dalar filmen lite i sista akten, då filmen liksom bekänner färg och visar sömmarna genom att skriva publiken alltför mycket på näsan. Ja, de flesta visste nog redan från början att det här bara är Repulsion, eller varför inte Perfect Blue för den delen, återberättad i balettmiljö, men det hade faktiskt ändå varit roligt att känna att man fick jobba lite själv också. Så ja, den förlorar i komplexitet mot slutet och ersätter det med på tok för mycket CGI (den moderna filmens stora gissel!). Men vi slipper de förenklade moraliska pekpinnarna från Requiem for a Dream och formulaiska The Wrestlers värsta banaliteter, och som helhet står Black Swan stadigt på egna ben. Den har dessutom det stora nöjet att vara historiens nästa bästa balettskräckis. Inte illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar