Det finns på tok för få filmer på temat exorcism. Exorcisten förstås och de mer eller mindre lyckade uppföljarna, The Exorcism of Emily Rose som kom för något år sedan, vad mer? Nej, det är ganska tomt. Säkert har italienarna varit och svamlat även i den här genren, men jag kommer på rak arm inte på något. The Last Exorcism är ännu en av dessa relativt billiga skräckfilmsproduktioner i fejkdokumentärformat, som varit på tapeten nu efter Paranormal Activitys oväntade framgång. Det börjar riktigt bra, med en avfällig evangelisk pastor som ska bevisa att exorcismer bara är bluff och båg. Han tar med sig ett dokumentärteam till en enslig farm ute på Louisianas landsbygd, där han ska utföra en fejkad teaterexorcism på en ung flicka vars pappa tror att hon är besatt av en demon. Självklart visar det sig snart att han är ute på riktigt djupt vatten.
Filmen är bra på att bygga upp stämningsfull atmosfär. Miljön i mörkaste Louisiana med nergångna villor, övergivna plantager, pickuptrucks och primitiv vidskepelse, lämpar sig givetvis ypperligt för skräckfilm. Amerikansk gotik liksom, vem gillar inte det? Medan bedragarpastorn, säker på sin egen förträfflighet, iscensätter skådespelet inför dokumentärteamets kamera, inser vi tittare så klart snabbt att ondskan faktiskt lurar under ytan på riktigt och att katastrofen är nära förestående. Det är snyggt gjort, med små medel. Inte direkt subtilt, men effektivt. Men sedan går det snabbt utför. Det blir för billigt, för mycket film och för lite anspråk på realism, och det blir allt svårare att hålla uppe sin skepticismförnekelse (jag försöker att hitta på en svensk term som skulle kunna ersätta det engelska "suspension of disbelief", några förslag?). Slutet, ja det går nog inte att diskutera det på ett vettigt sätt utan att avslöja för mycket, men låt oss åtminstone säga att det är riktigt vilt. På ett lite charmigt sätt tycker jag, men den lilla värdighet filmen fortfarande hade kvar blåser med ens all världens väg. Kvar står vi med en filmupplevelse som vi inte vet riktigt vad vi ska göra med. Jag väljer att fria hellre än fälla, men nog känns det som bortkastad potential alltid.
Suspension skulle väl bäst översättas som 'tillfälligt åsidosättande', just den tillfälliga naturen är vad jag tycker är svårast att kort översätta till svenska. Skepticism kanske är rätt bra, men jag undrar om det inte snarare antyder att man inte vet om det som syns är riktigt, men att man i alla fall ifrågasätter det - emedan 'disbelief' tycks ha en starkare tyngd på att man går in i det med att inte tro på det ett skvatt.
SvaraRaderaUpphävande av misstro, säger ordlista.se, men då gör sidan antagligen en ordagrann översättning. Någon allmänt erkänd svensk översättning finns nog inte. Å andra sidan är det ju en specialistterm, så det behövs väl inte i högre mån än kemister behöver svenska ord på alla grundämnen.
Upphävande har också snarast en permanent klang tycker jag. "Tillfälligt upphävande av misstro" kanske då. Men det låter klumpigt och kommer nog inte att slå.
SvaraRaderaNej, då är 'åsidosättande' bättre. Men i vilket fall tänker jag alltså att termen inte behöver översättas, eftersom det är en fackterm.
SvaraRadera