Vad fan?

Blogspot klipper av arkiverade månader vid fyrtio inlägg. I mars har jag bajsat ur mig över femtiofem, men allt utöver de första fyrtio är alltså omöjliga att få se på. Hur ska jag fixa det här?

Grattis Skellefte!

Ja, high five! Nu spöar ni värmlänningarna i finalen, visst då?

Nu jävlar, pojkar! Semifinal 6

Hoppas att luleapan får visa vad han går för ikväll!

Apan (Ganslandt, 2009)

Jag hade inga större förväntningar på Apan när vi började se på den. Jesper Ganslandts omhuldade debutfilm Farväl Falkenberg gjorde inte speciellt mycket för mig, den relaterade Man tänker sitt (regi av Fredrik Wenzel som även fotade Apan och Falkenberg) var en riktig besvikelse och jag känner en sorts allmän hopplöshet inför blotta tanken på svensk indiefilm just nu. Men Apan visade vara riktigt sevärd. Den känns ovanligt djärv både i form och innehåll, inte så svårt kanske när konkurrensen är Beck och Göta Kanal, och den är faktiskt på det stora hela rent upplyftande att beskåda. Det är en film som inte har några andra anspråk än att skildra ett psykologiskt tillstånd, och den utför detta på ett moget sätt, visserligen med en del koketterier men på det stora hela uppfriskande minimalistiskt och avskalat. Att den refererar till Den sjunde kontinenten är knappast någon slump, för känslan den strävar efter att förmedla har något distinkt Haneke-eskt över sig, även om den formmässigt står tämligen långt ifrån österrikarens kliniska och precisa kyla. Ganslandt har modet att låta kameran hela tiden följa Olle Sarri mycket nära. Närbilderna dominerar, åkningar följer huvudpersonen hack i häl, ständigt nära, tight. Man tänker stundom på Dreyers magnum opus En kvinnas martyrium. Effekten blir oerhört klaustrofobisk och, eftersom vi får mycket få etablerande miljöbilder eller över huvud taget får se speciellt mycket av de omgivningar karaktären rör sig i, närmast totalt desorienterande. Det är faktiskt ganska påfrestande att se på, och passar ämnet som hand i handske. De få öppnare bildkompositioner filmen innehåller blir oaser i öknen, en stunds vila och kortvarigt rum att andas innan man kastas ner under ytan igen.

Men Bullen-Olle då, är han bra? Ja, det är han. Mycket bra till och med. Eftersom filmen estetiskt ser ut som den gör faller givetvis mycket av ansvaret för att förmedla känslor, spänning och engagemang på huvudrollsinnehavaren. Och då Apan är konsekvent minimalistisk även på historieplanet, blir det Sarri som ytterst får berätta filmen med sin ansiktsmimik. Något han klarar galant, ibland med yviga gester men oftast mycket subtilt och diskret.

Med allt detta sagt: Filmen vacklar tyvärr lite från och med någonstans i mittpartiet och ända fram till slutet. I mitt tycke hade den tjänat på att komprimeras något där, trots att den redan är ganska kort (80 minuter). Möjligen hade den till och med fungerat bättre som kortfilm. Jag menar inte att en film nödvändigtvis ständigt måste ha en tydlig framåtrörelse, tvärtom är många av mina favoritfilmer väldigt långsamma saker utan konventionell upptrappning, men det får inte bli tråkigt och kännas som att filmen tappar fokus. Och det gör Apan dessvärre.

Bajs

Idag har jag varit med om något jag aldrig gjort tidigare: Jag har bajsat på ett fat. Ett fat av kartong visserligen, men ändå. Ja, jag har lämnat avföringsprov. Hela processen var lite spännande faktiskt, med fatet, den lilla spaden och plaströret. Det kändes inte så lite bisarrt när den så välbekanta proceduren stördes av sådana attiraljer, och faktiskt nästan lite skrämmande. Detta med att bajsa är ju något man gjort ganska många gånger i livet, men utan att reflektera över det rent tekniska. Det är som att andas, något automatiskt. Men att bajsa på ett fat till exempel, är inte så jävla lätt när det kommer till kritan. Inte när den gängse bajsrutinen är så väl inövad att man aldrig behöver ägna den en tanke annars. Det är som ett intrång. Världen vänds upp och ner, hönorna värper svarta ägg, kossorna föder tvåhövdade kalvar, solen blir röd av blod och avgrunden stirrar tillbaka på en. När man lämnar avföringsprov får man också ett ypperligt tillfälle att kanske för första gången (om man inte är pervers då) detaljstudera sitt bajs. Själva upplevelsen av skiten skiljer sig enormt mellan när den ligger under toalettstolens vattnet och när den, varm och nyfött skälvande, presenteras på ett fat, naken och exponerad för yttervärlden. Man kan förvånas, nästan chockeras, över både konsistens och doft. Det är inte speciellt angenämt. Men när man kommit ifrån en sådan upplevelse helskinnad kan känslan närmast liknas vid något katarsisartat, och jag tror faktiskt att man växer som människa.

Sedan kan man ju undra om personen i Umeå som ska analysera mitt bajs, enbart sysslar med det. Jag kan tänka mig att det görs ganska många bajsprover per dag i norra Sverige, så att det skulle tarva en halvtidstjänst eller något sådant är väl inte helt otänkbart. Undra om det är ett givande jobb i så fall. Kommer han eller hon, bajsteknikern, hem varje dag från jobbet tillfreds med sin insats, trygg i förvissningen om att han eller hon har världens bästa och mest stimulerande jobb. Bajsrotare, skulle det kunna vara en yrkestitel man använder informellt? Undrar om bajsrotar'n har ordet bajs som smeknamnsepitet bland kollegorna också? "Hörrö bajs-Krille, ska'ru me' på en bärs efter jobbet?"

Otaku Unite! (Bresler, 2004)

Nördarna paraderar. Tjocka nördar, svettiga nördar, autistiska nördar, nördar med byxorna uppdragna till armhålorna, nördar som tror att de är något, nördar utklädda till Sailor Moon, självutnämnt viktiga nördar, tjocka nördar, nördar med hawaiiskjortor, mindre men fortfarande lite autistiska nördar, nördar som gifter sig på ett animekonvent, nördar som visar på tok för mycket hud, nördar som tar sig själva och sin löjliga subkultur på alldeles för stort allvar. De är roliga att titta på, nördarna. Filmens själva syfte, berättelsen om den amerikanska otakukulturens framväxt från det tidiga åttiotalet till idag, är mest en bisak som distraherar från filmens verkliga styrka: Nördarna och att skratta åt dem.

Motgiftet

Innan jag får drösvis med socanmälningar på mig, måste jag be om att få förtydliga att vi givetvis alltid neutraliserar dynga som Linni Meister och Black Eyed Peas, genom att spela tuff norsk black metal efteråt. Immortal funkar extra bra, för de har så hårda videos:







Så det är inte barnmisshandel det handlar om här, snarare praktisk tillämpning av den nietzscheanska devisen "Det som inte dödar härdar".

Arvids nya favvo?

"Now everybody knows all about my boobs (they’re okay!)
But no one ever gave a toss about my tush (no way!)
Which is a pity, you’ll love my silly buns (my silly buns)
You know a girl like me, I bake ‘em in in the sun (bake ‘em in the sun)

Cause when I look around I see some hot juice
Looking for something extra special to hold on to
And when I hit the ground I’m on the dance floor
Everybody come with me and do the guided tour

Take a long, good look at my ass
How long you think you’d last?
How long you think you’d last?
Take a long, good look at my ass
My ass
How long you think you’d last?

Now everybody wanna tell tell the truth (tell the truth)
About my ass and how I’m supposed to spend my youth (spend my youth)
They point their finger, just pointing everyday (everyday)
You wanna know just what my ass has got to say? (it says hey!)

And many years from now, when I’m a proper MILF
Responsible and friendly to thy neighbour
Pick up the kids from school and buy a box of milk
My figure’s getting floppy, but I still find time to sing, I still find time to sing

Take a long, good look at my ass
How long you think you’d last
How long you think you’d last
Take a long, good look at my ass
My ass – How long you think you’d last"

The Last Exorcism (Stamm, 2010)

Det finns på tok för få filmer på temat exorcism. Exorcisten förstås och de mer eller mindre lyckade uppföljarna, The Exorcism of Emily Rose som kom för något år sedan, vad mer? Nej, det är ganska tomt. Säkert har italienarna varit och svamlat även i den här genren, men jag kommer på rak arm inte på något. The Last Exorcism är ännu en av dessa relativt billiga skräckfilmsproduktioner i fejkdokumentärformat, som varit på tapeten nu efter Paranormal Activitys oväntade framgång. Det börjar riktigt bra, med en avfällig evangelisk pastor som ska bevisa att exorcismer bara är bluff och båg. Han tar med sig ett dokumentärteam till en enslig farm ute på Louisianas landsbygd, där han ska utföra en fejkad teaterexorcism på en ung flicka vars pappa tror att hon är besatt av en demon. Självklart visar det sig snart att han är ute på riktigt djupt vatten.

Filmen är bra på att bygga upp stämningsfull atmosfär. Miljön i mörkaste Louisiana med nergångna villor, övergivna plantager, pickuptrucks och primitiv vidskepelse, lämpar sig givetvis ypperligt för skräckfilm. Amerikansk gotik liksom, vem gillar inte det? Medan bedragarpastorn, säker på sin egen förträfflighet, iscensätter skådespelet inför dokumentärteamets kamera, inser vi tittare så klart snabbt att ondskan faktiskt lurar under ytan på riktigt och att katastrofen är nära förestående. Det är snyggt gjort, med små medel. Inte direkt subtilt, men effektivt. Men sedan går det snabbt utför. Det blir för billigt, för mycket film och för lite anspråk på realism, och det blir allt svårare att hålla uppe sin skepticismförnekelse (jag försöker att hitta på en svensk term som skulle kunna ersätta det engelska "suspension of disbelief", några förslag?). Slutet, ja det går nog inte att diskutera det på ett vettigt sätt utan att avslöja för mycket, men låt oss åtminstone säga att det är riktigt vilt. På ett lite charmigt sätt tycker jag, men den lilla värdighet filmen fortfarande hade kvar blåser med ens all världens väg. Kvar står vi med en filmupplevelse som vi inte vet riktigt vad vi ska göra med. Jag väljer att fria hellre än fälla, men nog känns det som bortkastad potential alltid.

Crocodile Evil (?, 198?)

En ondsint krokodilmagiker kastar en förbannelse på en man från Hong Kong som är på resa i Thailand. Detta kanske för att kunna lägga beslag på dennes partner. "Kanske" för att jag helt enkelt inte vet, då Crocodile Evil inte har några undertexter och man följaktligen måste gissa sig till intrigen. Kanske gör han det bara för att han är ond. Hjärtligt välkommen tillbaka till Hong Kong-skräckens underbara värld! Folk spyr upp babykrokodiler, ödlor kravlar fram ur öppna sår, vi får se krokodilvåldtäkter, flygande krokodiler och duschande krokodiler, folk blir besatta av onda andar och vi får se fighter mellan exorcister och onda trollkarlar. Flera fåglar får också sätta livet till, speciellt minnesvärd är ankan som gör sorti med stil genom att kastas till en skock hungriga krokodiler. Spektakulärt värre. Crocodile Evil är skapad på låg budget, till och med för den här typen av film, och jag skulle placera den någonstans i bottensegmentet av det tiotal filmer jag hittills sett i genren. Det kan i och för sig ha att göra med att jag såg den utan subbar också. En fin DVD av denna skulle vara mumma.

Paranormal Activity 2 (Williams, 2010)

Det här är i princip rakt av en repris av första filmen. Man tar premissen och formatet, använder samma dramaturgiska mall, har likartad upptrappning och samma sorts klimax. För att krydda anrättningen och variera sig lite slänger man in en hund och en baby i mixen. Man rör om och serverar, och ta mig tusan om det inte fungerar hyfsat den här gången också. På det stora hela är det en stabil film och den är rejält spännande när det gäller. Men Paranormal Activity 2 dras med exakt samma problem som ettan, nämligen att den har otroliga problem med expositionen. Både hustruns mystiska bakgrundshistoria och all mumbojumbo om demoner klingar riktigt falskt, möjligen delvis som en följd av skådespelarnas begränsningar, men huvudsakligen faktiskt på grund av undermåligt manus. Även sättet som filmen sammanvävs med ettan känns till en början krystat och klumpigt, men jag måste tillstå att de knyter ihop säcken ganska fint, om än förutsägbart, i slutet. Annars tycker jag att det mesta rullar på fint, kanske inte klockrent alltid, men tillräckligt bra för att kunna leverera skrämsel på de rätta ställena, vilket ju är det viktiga i den här typen av film. Och så är jag lite extra svag för fejkdokumentärformatet, hur gimmickartat det än kan framstå så här i uppföljaren. Det fungerar ypperligt för skräckfilm, vilket filmer som Cannibal Holocaust och Blair Witch Project tydligt demonstrerat.

Peppen stiger

Det har tydligen smugit ut ett svenskt släppdatum för Mad Men säsong 4. 6:e april smäller det äntligen igen! Då blir det ånyo episkt tv-seriefrosseri i det F*** J*****ska hemmet. Som jag längtar!

The Good Heart (Kári, 2009)

Långsam och ointressant komedi av islänningen Dagur Kári, som även gjorde överskattade Nói albínói. Den här filmen har ingenting som krokar tag i en. Dess story är fullkomligt ointressant, fotot är tråkigt att titta på och den har inga större vare sig form- eller skådespelarmässiga värden. En gubbe som fått hjärtattack möter på sjukhuset en ung hemlös man som försökt ta livet av sig. Kärlek uppstår. När de kommer ut från sjukan tar gubben killen under sina vingar och lär upp honom om hur man sköter baren som är gubbens ögonsten, så att yngligen en gång kan ta över när gubben dör. Låter det spännande? Nej, det är det inte heller. Det är helt och hållet menlöst. Bara en segflytande sörja av mediokra skådespelarinsater, illa utmejslade karaktärer och tråkigt, platt foto. En film att somna till, möjligen.

Seminfinal 4

Hockey, hockey, hockey!

Semifinal 3

Mållöst hittills, men jävlar vad vi hejar!

The Case of the Scorpion's Tail (Martino, 1971)

Mycket standardmässig giallo från Sergio Martino. Alla ingredienser finns här: mystiska konspirationer, svartklädda knivmördare, försäkringspengar som stjäls, en oskyldig man som råkar se för mycket och blir misstänkt i polisutredningen (som han givetvis också får följa inifrån), folk som spionerar på varandra, massor av red herrings och en invecklad intrig. Somligt, kanske lite väl mycket i vissa scener, är direkt lånat från Dario Argentos stilbildande Bird With the Crystal Plumage, men man får känslan av att Martino snarare leker med influensen på ett medvetet sätt än rakt av kopierar. Utan att avslöja för mycket visar sig exempelvis påhittigt nog ett av de Kristallfågeln-lika elementen bara vara en rökridå bland många andra.

Case of the Scorpion's Tail är alltså en ganska typisk giallo, som puttrar på utan att göra speciellt mycket väsen av sig. Det är trivsamt, aldrig tråkigt, men heller sällan något utöver det vanliga. Förutom då på det visuella planet, där Martino som vanligt excellerar. Det är en galet snygg film, med läckra och ambitiösa kameralösningar och oklanderliga bildkompositioner, allt genomsyrat av en underbar lekfullhet. Musiken av Bruno Nicolai är också riktigt fin.

The Blackmagic With Buddha (Lo Lieh, 1983)

En underbar filmtitel som dessutom fungerar som sanningsenlig innehållsdeklaration. I en grotta i Iran (tror jag) skapar en thailändare (tror jag), medelst hiskelig svart magi, en levande hjärna som kan uppfylla önskningar. Med sig får han också en flaska heligt vatten som han lovar och svär att han ska använda för att förstöra hjärnan när den har utfört sitt värv. Väl hemma i Thailand (tror jag) tillber han hjärndemonen i fullmånens sken och offrar djurhjärna till tingesten, allt för att vinna rikedom så att han kan gifta sig med sin fästmö. Hjärnan dödar snubbens syster och snubben får ärva hennes förmögenhet. Saken är biff, tänker vi. Men det visar sig naturligtvis att lockelsen blir för stor: snubben kan inte bringa sig till att förgöra hjärndemonen, utan fortsätter att använda dess krafter till att uppfylla sina egoistiska önskningar. Liken staplas på hög och av en olyckshändelse råkar snubbens fru ha sönder flaskan med heligt vatten! Läget eskalerar snabbt från "illa" till "katastrof".

Ännu en fantastisk Hong Kong-skräckfilm med svart magi-tema. Fartfyllt, underhållande, spännande, vansinnigt. Det finns på tok för få filmer som handlar om en ibland osynlig hjärna som bor i en låda och äter andra hjärnor samtidigt som den flåsar ondskefullt, och kan skicka ut små attackhjärnor som suger sig fast vid sina offer som blodiglar. Det finns däremot betydligt fler filmer som handlar om buddhistiska magiker som slåss mot ondskans krafter, men jag tröttnar fan aldrig på konceptet. Speciellt inte när det är utfört med så mycket hjärta (inte hjärna) som här.

Jag skriker! Jag gråter! Jag runkar!

Go Luleå!

Vi sitter och tittar på matchen på internet. Lite svajig match hittills, men Luleå fick i alla fall ett mycket viktigt mål i slutet av andra och får börja tredje med en man mer på isen. C Sports, som levererar tjänsten i maskopi med Canal+, funkar lite halvdåligt om jag ska vara ärlig. I litet fönster funkar det kanon så klart, men så snart man vill se fullscreen, vilket man självklart vill, laggar det rätt så mycket. Felet kanske ligger i vår ända i och för sig, men trots detta: Besvikelse med tanke på priset.

Avrättningsdagen

Tur att det i alla fall är lääääänge innan jag behöver stå inför bödeln.

Till det som är vackert (Langseth, 2010)

En dussinfilm med ambitioner. Man har sett bättre och man har sett sämre. Det är övertydligt, med enkel narrativ struktur och lite väl skissartat och osannolikt händelseförlopp som ofta snuddar vid det banala, men det duger. Faktiskt med en liten guldstjärna i kanten till och med. Svensk film tenderar att vara betydligt sämre när den försöker hantera sådana här ämnen. Mr. Skärgårdsdoktor himself Samuel Fröler gör vad han ska i rollen som konserthusets alfahanne, och huvudrollsinnehaverskan Alicia Vikander spelar sin roll som instabil och sårbar ung receptionist med bravur. Arbetarklasskildringen är inte så där jättetrevlig kanske, men å andra sidan tecknas väl heller inte överklassen i det mest smickrande ljus.

Possessed II (Lai, 1984)

Skön skräckis från det ljuva åttiotalet, genrens guldålder i Hong Kong. Lite i samma anda som Seeding of a Ghost, Centipede Horror och The Rape After, men inte riktigt lika bra. Det som annars brukar känneteckna filmer i genren - upplysta buddhistiska präster som fightas mot primitiv svart magi (oftast thailändsk), maggots och slem, folk som spyr upp ormar, maskar eller skorpioner, etc. - saknas i mångt och mycket här. Istället är det en spökhistoria om en familj där hustrun och barnet blir besatta av andar, och om makens försök att, tillsammans med några taoister, driva ut spökena. Det finns många fina scener, som när dottern förvandlas till grön leviterande vampyr och gör processen kort med sin mobbare och då hustrun blir till varulvskvinna med omättlig och mordisk sexuell aptit (filmen innehåller två underbara och bisarra sexscener mellan den håriga damen och hennes intet ont anande offer). Det är lite segt i början, och först sista halvtimmen lever filmen upp på allvar. Avslutningen är lika underhållande som märklig, och det får väl sägas vara lite av ett utropstecken att det för en gångs skull är Hare Krishna som räddar dagen.

Versionen jag såg var ett ihopplock av den klippta HK-DVD:n och en oklippt VHS-rip. En beundransvärd insats av något fan med för mycket fritid.

Leffat

Jag anar ännu en kommande italiensk afton! Båda filmerna är de enda engelskvänliga släppen i världen och båda är dessutom out of print (Rome Armed to the Teeth släpptes bara i 600 ex, vilket väl i och för sig inte säger så mycket när det är en så pass obskyr film men jag är ändå så sjukt glad att jag lyckades hitta ett ex).

Och jag har en jävla field day på Cinemageddon alltså! Har redan tankat typ tolv filmer och jag måste verkligen bita mig i musklickarfingret för att inte sabba min ratio helt genom att tanka trettio till. De har i princip alla filmer jag någonsin sökt efter. På rikt. Och det bästa är att nästan alla har sädare, hur gamla torrentarna än är. Jag har rent av rippat tre DVD-filmer bara för att kunna fixa en bra ratio på trackern (två blev borttagna av moderatorerna visserligen, men ändå). Det har jag aldrig gjort förut. Kärlek!

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1111111111111111111

Lule vidare efter en hård kvartsfinalserie och spännande sjundematch. Skellefte i semi, kan det bli roligare?

Ghosts... of the Civil Dead (Hillcoat, 1988)

Den här otypiska fängelsefilmen tillhör kanske inte det absoluta toppskiktet i genren, men det är absolut nog bra för att vara värd en titt. Den är däremot inte värd att söka upp enbart för Nick Caves skådespelar- eller kompositörsinsatser, som jag gjorde, då de om sanningen ska fram upptar en försvinnande liten del av filmens speltid. Musiken är också rätt undanskymd och lättglömd. Själva filmen är en meditativ sak, baserad på sanna händelser (som det brukar heta), om det eskalerande våldet på ett maxsäkerhetsfängelse i den australiensiska öknen. En berättarröst och beskrivande textrutor förklarar händelseförloppet, scenerna som sådana känns som lösryckta fragment. Stundom en stark och relevant film, andra gånger faller den platt. Det slutliga intrycket: Sevärt.

Hade ingen aning om att regissören John Hillcoat på senare år även gjort den mycket bra postapokalypsen Vägen med Viggo Mortensen. Där ser man.

Hämnden (Bier, 2010)

Utmärkt drama på temat vedergällning. Det finns inte så speciellt mycket att klaga på när det gäller Biers regi egentligen. Det här är estetiskt såväl som dramaturgiskt välkonstruerat, även om jag tycker att slutet borde ha kortats något. Filmens stora problem är istället att den är så förutsägbar. Den följer liksom samtliga dramats konventioner till punkt och pricka. När man väl fått alla pjäserna och deras platser på spelbrädet presenterade för sig, kan man som åskådare ganska lätt förutse filmens varje drag. Det är självklart lite tråkigt, då det kan kännas som att Susanne Bier kastar bort sin uppenbart fina fingertoppskänsla för den här typen av film på en ganska ordinär, och i slutändan också lättglömd, historia. Får jag sedan gnälla lite extra också, och passa på att samla lite PK-poäng efter den senaste tidens rasistiska utspel som säkerligen devalverat mina aktier ganska rejält, kan jag inte låta bli att notera den lite unkna och kolonialismosande Afrika-skildring filmen visar upp. Den mörke vilden som sliter sina fiender i stycken och dennes primitiva moralbegrepp, där öga för öga, tand för tand är den enda lagen, kontrasteras mot den belevade vite mannens förfinade vänd andra kinden till-etik. Och så fiskas det efter chockerade reaktioner från publiken. Det är inte överdrivet exploaterande utfört, men mönstret finns där. Jag är den siste att förneka att verklighetens Afrika på sina håll överträffar allt vad Hämnden har att erbjuda i form av barbari och vedervärdigheter, men det blir lätt lite osmakligt när man juxtaposerar på ett så uppenbart sätt.

Men vad fan, detta till trots, det här är en bra film! Man ska bara inte förvänta sig att se hjulet uppfunnet varje gång man hyr en DVD från Konsum.

Luleå Hockey

trillar ner i skiten igen. Det är pinsamt dåligt. Nu blir det en sjunde avgörande match, och tror ni inte att ett lag som vänt ett 0-3-underläge till 3-3 har lite medvind i seglen jämfört med ett som tappat ett 3-0-överläge? Det tror jag. Söndag kommer att bli en riktig rysare.

Äntligen! #3

Äntligen! #2

Har vänta tio år på att få se den här. Det mystiska är att avin ser skitfin ut, inte alls som tagen från en VHS utan betydligt bättre. Ändå finns det inget DVD-släpp på Noisy Requiem, åtminstone inte som jag känner till. Jag blir alldeles konfys.

Äntligen! #1

HA:s Q?

"När polisen gjorde husrannsakan hos en 54-årig Luleåbo föll ögonen på en elgitarr som hängde på väggen i mannens sovrum. Vid en närmare granskning visade det sig att gitarren var ett hagelgevär."
Klick

Corpse Mania (Chih-Hung Kuei, 1981)

Ganska tråkig thriller med nekrofiltema från Chih-Hung Kuei som gjorde vansinniga och vansinnigt bra Boxer's Omen och Bewitched. Inspirationen kommer uppenbarligen från Italien och giallogenren, men filmen är rörig, oinspirerad och saknar varje tillstymmelse till spänning. Trots att tempot är halsbrytande högt från början till slut känns filmen mycket längre än sina 82 minuter, troligen för att det mest bara är en massa onödigt förvirrad och invecklad story som presenteras. Som vanligt när det gäller Shaw-produktioner håller kulissbyggen och scenografi hög klass för att tillhöra en B-film, och när det väl blir blodigt och lite action är det faktiskt förvånansvärt bra. Jag önskar bara att det hade varit lite mer sådant.

Vet någon hur de här 80-talsproduktionerna från Shaw Brothers egentligen är filmade, förresten? Jag tycker att det ser misstänkt ut som video, men hur kan det vara det redan 1981? Det kanske bara är det att transfern från filmkällan är slarvigt gjord så att materialet fått ett mer "digitalt" utseende?

Kommande eknomisk ruin - igen

The Strange Vice of Mrs. Wardh - 28:e mars



Rituals - 5:e april



Der Tiger von Eschnapur / Das indische Grabmal - 18:e april



Teorema - 20:e april



Network - 20:e april



Dellamorte Dellamore - April



L'age d'or - 23:e maj



Late Autumn & A Mother Should Be Loved - 23:e maj



An Autumn Afternoon & A Hen in the Wind - 23:e maj



Alice - 23:e maj



Solaris - 24:e maj



Rovdjurens natt - 25:e maj



Rolling Thunder - 30:e maj



Witchfinder General - 13:e juni



The Great White Silence - 20:e juni



Kiss Me Deadly - 21:a juni



Inferno - Snart förhoppningsvis

Dagens höjdpunkt

Tidiga Sepultura är så jävla bra

Som bonus, mer stenhårt brasilianskt 80-talsrens:

Your Vice is a Locked Room and Only I Have the Key (Martino, 1972)

Mycket fin giallo från Sergio Martino, som gjorde några sådana på sjuttiotalet (Case of the Scorpion's Tail, The Strange Vice of Mrs. Wardh, All the Colors of the Dark) och nog mest är känd för den brutala gialloslashern Torso. Det här är egentligen ett incestuöst triangeldrama mellan den alkoholiserade och sadistiske mannen, hans hunsade fru och hans unga frigjorda brorsdotter. Och den svarta katten Satan, som visar sig influera historieförloppet på ett avgörande sätt. Den regelrätta giallodelen av filmen, med den för genren typiska mördarfetischismen (svarta handskar, mörk trenchcoat, hatt, kniv), är egentligen mest en distraktion från den egentliga intrigen, och avslutas på ett lite klumpigt sätt någon gång i mitten av filmen. Jag kan tycka att filmen som helhet nästan hade klarat sig bättre helt utan det elementet faktiskt, även om jag kan förstå motivationen bakom att inkludera det. Men Your Vice är en väldigt snygg och välspelad film, och den Poe-inspirerade huvudintrigen är fullt tillräckligt spännande för att bära upp även de mer långsamma transportsträckorna i mittpartiet. Anita Strindberg är duktig som den neurotiska hustrun men speciellt spelet mellan osympatiske Luigi Pistilli och Edwige Fenech, som här får spela en femme fatale-aktig karaktär, är riktigt rockande bra. Filmens största behållning ligger dock i dess säregna stämning; den stora gamla villans gotiska miljöer, blandat med karaktärernas dekadens och en allestädes närvarande känsla av cynism och hopplöshet. Inte riktigt värd de hutlösa pengar jag betalade för NoShame-släppet (har nog aldrig gett lika mycket för en film, kommer förhoppningsvis aldrig att behöva göra om det), men det är kul att ha sett den och den gav verkligen mersmak på att se fler av Sergio Martinos filmer i genren.

Rabid Dogs (Bava, 1974)

Fantastisk och väldigt otypisk film från Mario Bava, vars signum snarast var färggranna och snygga gotiska skräckistorier. Här är det istället otroligt rå och skitig terror som serveras. Ett rån går snett och gärningsmännen flyr från polisen med gisslan och ett mediokert pengabyte. Nästan hela filmen utspelar sig sedan i en stekhet bil, som ett sorts perverterat kammarspel. Det är svettigt, närgånget, nervigt och mycket obehagligt, för det mesta klaustrofobiskt filmat inuti bilen med handhållen kamera. Filmen har en lite intressant bakgrundshistoria, då Bava aldrig fick se den få premiär, eller ens färdigställa den, på grund av att den enda workprinten blev konfiskerad av myndigheterna efter att filmens producent blivit mördad under produktionens slutskede. Först 23 år senare, långt efter Bavas död, kunde filmen få biopremiär. Det är på det stora hela en färdig film vi får ta del av idag, men nog märks det i små detaljer att den inte är helt klar. Den har inga originalförtexter till exempel, dialog och ljudeffekter saknas på ett par ställen och, att döma av hur klumpiga en del av klippen känns, skulle den förmodligen genomgått ytterligare detaljklippning innan release. Men det gör inget, för Rabid Dogs är ett mästerverk, även i det här skicket. En av Bavas klart bästa filmer.

Kick ass, chew bubblegum

Rolling Thunder. På bluray. Från Optimum. 30:e maj. Yay!

Plötsligt igen (Bergman & Skjöld, 2009)

Bedrövligt dålig uppföljare till överskattade Plötsligt i Vinslöv. Jag gillar lyteskomik lika mycket som alla andra, men här fungerar inte ens den biten tillfredsställande, och jag har svårt att se att ens de mest inbitna Plötsligt-fansen kan uppskatta det här. Metaaspekten kändes säkert fräsch på papper men den fungerar i praktiken inte alls. Det här är istället bara tradigt och trist. Produktionsmässigt är det pinsamt dåligt utfört, som en dokumentärfilm gjord av gymnasieelever, och säkert nittio procent av scenerna känns iscensatta. Att viss styrning och regi av verkligheten tarvas för alla dokumentärfilmer är knappast någon hemlighet, utan tvärtom en förutsättning för att man alls ska kunna göra intressanta filmer, men när det görs så här övertydligt och slapphänt är det svårt att som åskådare behålla någon suspension of disbelief. Hela anrättningen faller pladask. Det enda jag tar med mig från Plötsligt igen är en vag känsla av sorg över dessa stackars exploaterade människospillror, som säkerligen levde sina anspråkslösa liv utan att reflektera över sin normalitet eller avsaknad därav innan dokumentärteamet från huvudstaden kom och gjorde freakshow av dem.

Om ikonmåleri

Det är alltid lite farligt när Hemmakväll säljer ut sina gamla hyrfilmer. Den här gången kostade de 19 spänn styck, vilket betyder att man har råd att chansa vilt och kommer hemdragandes med en massa skit man annars aldrig skulle ha köpt. Filmer som cementerar sig allra längst ner i den redan gigantiska Att se-högen och sedan förblir liggande där år ut och år in osedda. Den enda jag är riktigt glad över är Tre Rövare, någon tysk animation jag aldrig hört talas om och som eventuellt skulle kunna vara ett guldkorn. Red Riding-filmerna är bra, men jag har ju redan sett dem och de känns inte spontant som något jag skulle vilja se om på ett bra tag.



Roligare är då Andrej Rubljov på bluray! Första Tarkovskij-släppet på blåstråle någonstans i världen och den första ryska utgåvan i min samling (att de ens släpper blurayfilmer i Ryssland känns lite otippat faktiskt, trodde att det var piratkopierade DVD-filmer som gällde hela vägen där). Jag och Arvid tog oss en tjuvkik på den tidigare och den ser verkligen kanonfin ut. Enda man eventuellt kan ha invändningar emot är att detta rör sig om bioklippningen av filmen, det vill säga den omklippta version Andrei Tarkovskij själv satte samman efter att de sovjetiska censorerna hade sagt sitt. Just fallet Andrei Rublev är dock lite mer komplicerat än de flesta andra där censuren varit och lagt sig i, då Tarkovskij på eget bevåg, utöver de statligt beordrade klippen, även klippte om filmen på andra ställen i delar av filmen där censuren inte hade haft några anmärkningar. Gissningsvis för att tighta till den, lite som Kubrick gjorde med den europeiska versionen av The Shining. Med andra ord finns det ingen riktigt optimal version av just Andrej Rubljov och det ska hur som helst bli riktigt roligt att se bioversionen, då jag tidigare bara sett den längre klippningen.