Vi barn från Bahnhof Zoo (Edel, 1981)

Nattsvart och skitig knarkfilmsklassiker. Lite för lång, stundom lite för mycket som en informationsfilm från Socialstyrelsen, på tok för mycket David Bowie, lite oinspirerad visuellt. Men fortfarande, trots allt, är det en riktigt bra film, denna helvetesskildring av barn som skjuter heroin på skitiga toaletter och säljer sina kroppar på gatan. Mycket av filmens värde ligger i den smutsiga och deprimerande skildringen av Berlinnatten, med dess slitna stadsmiljöer: knarkarkvartar, nedgångna discon, offentliga toaletter, tunnelbanestationer och regnvåta gator. Edels uttalade avsikt var att filmen skulle kännas autentisk, och den gör den. Att skådespelarna ofta känns amatörmässiga, jag vet inte om de verkligen var amatörer eller ej, är även det en av filmens styrkor.