Jag borde ha anat oråd redan vid omslaget. Mannen, cellon, duvorna, naturen: Vedervärdigt. Filmen i sin tur brer på hej vilt. Smäktande stråkmusik, svepande grandiost foto och massor av sentimentalt slisk. Filmens enda försonande drag är att det trots allt är ganska fascinerande att se en annan kulturs dödsritualer, annars är det idel mörker. Musiksekvenserna, då huvudpersonen ser spirituell ut och minns tillbaka till sin barndom, samtidigt som han spelar på sin cello, är synnerligen outhärdliga. Speciellt ett montage ganska långt in i filmen där han av oklar anledning sitter på något jäkla risfält och spelar samtidigt som kameran cirklar runt. Jag tror att jag spydde lite i munnen där faktiskt. Och slutet. Vad kan man säga om slutet utan att förstöra filmen för er som inte sett den? Jag nöjer mig med att konstatera att filmen där störtdyker från Dålig till Vidrig under loppet av ungefär fem minuter. Övertydlig och banal SMÖRJA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar