Det är svårt att inte tänka på Bergman när man ser Nattlek, Mai Zetterlings andra långfilm. Slottsmiljön, överklasskaraktärerna, den aningen experimentella inställningen till mediet - allt minner om Ingmar Bergmans sena 60-tal, Persona och framför allt kanske Vargtimmen. Men Zetterling verkar parallellt med gubben Bergman, och det handlar nog snarare om att båda påverkats av tidens filmiska strömningar. Nattlek andas verkligen sextiotal: i filmens fina svart-vita foto, i nämnda lek med filmmediet, i det politiska, det freudianskt incestuösa och i det jazziga soundtracket. Om ni blandar Bergman med Fellini och en gnutta Buñuel så vet ni ungefär vad som väntar. Liksom i Zetterlings debut berättas filmen i tillbakablickar, denna gång sömlöst, snyggt och lagom desorienterande. Ofta sker tidshoppen mitt i kamerarörelser eller i raka klipp mitt i scener, flödande. Det känns innovativt och fräscht än idag. Barndomssegmenten är filmens bästa delar, med underbara rollprestationer av Ingrid Thulin och förtjusande Naima Wifstrand. Pojken från Tystnaden och Persona, Jörgen Lindström, är också trevlig att se i den här filmen. Jag kan tänka mig att mobbingen måste ha varit episk efter att klasskamraterna sett scenen där han runkar framför sin mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar