Sherlock Holmes för tv-spelsgenerationen: ytlig, actionspäckad, flamsig och paketerad som en musikvideo. ADHD-Holmes. Det flyter visserligen på rätt bra - slagsmål, komedi och explosioner om vartannat i ett matinéäventyr av lättsam sort - men det tänder heller aldrig riktigt till. Framåt slutet av filmens långa två timmar nickar jag till både en och två gånger. Robert Downey Jr. är inte oäven som Ritchies missanpassade fighter-Holmes, och det är svårt att bli riktigt upprörd på filmen eftersom den är så öppen med sin korkade ytlighet. Men jag gillar lite viktoriansk gotik, spänning, mystik och dimhöljda Londongator i min Sherlock Holmes, gärna också med ett något nedskruvat tempo. Och jag vill inte ha en reviderad, uppsnyggad, marknadsanpassad, omförpackad Sherlock. Då kan det lika gärna vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar