Jag skriver egentligen inte om den verkliga världen i den här publikationen. Inte om riktiga saker i alla fall, stora saker. Ibland länkar jag kanske till NSD för lite lulz, men Visualshock! Speedshock! Soundshock! handlar egentligen bara om tre saker: Konsumtion, nöje och i viss mån Arvid. Men det ofattbara som hänt i Norge har de senaste dagarna svept in mig i ett sorts töcken, dumpat en tung sten av sorg i magen och gjort mig så bedrövad att jag känner att jag ändå måste få ur mig något om detta, vad som helst.
Att en människa så kallt och beräknande kan orsaka så stor skada, att man för sig själv kan rättfärdiga att spränga bomber och skjuta ihjäl oskyldiga och försvarslösa människor, det är så ofattbart och groteskt att man nästan förlorar hoppet om mänskligheten. Den planering och minutiösa känsla för detaljer som präglade det avledande bombdådet i Oslo och den påföljande massakern på Utøya, vittnar om en gärningsman med intelligens och övertygelse. Det här handlar inte om en galning som går bärsärkagång, det är fullfjädrad politisk terrorism på en skala som förmodligen saknar motstycke i nordens historia. Utan tvivel var Anders Behring Breivik vid sina sinnens fulla bruk när han fullastad med vapen och ammunition anlände till Utøya. Utan tvivel var han det även när han kallblodigt sköt ihjäl ett åttiotal unga människor, barn, på politiskt sommarläger. Det är det som är det svåra att förstå, det ofattbara, att det här inte är ett dåd av en tokstolle, en Mijailović eller Manson, utan av en ung emotionellt avskärmad man med en mycket stark politisk övertygelse och förvrängd världsbild.
Det är ingen slump att Breivik varit ordförande för en avdelning av norska Fremskrittspartiet, eller att han skickade sitt 1500 sidor långa manifest till ledande politiker i de nordiska nationalistpartierna. Anders Behring Breivik är en produkt av vår tid, en direkt avkomma till de xenofobiska strömningar som en längre tid dragit över Europa som digerdöden. Att SD, Sannfinländare och annat patrask slår ifrån sig och fördömer Breivik kommer knappast som någon överraskning. Trots allt är det opinionssiffror det handlar om i slutändan. Men jag är fullkomligt övertygad om att det i samtliga av den så kallade extremhögerns led finns sympatisörer även för detta fasansfulla dåd. När man läser Breiviks manifest slås man ofta av hur nära han åsiktsmässigt verkar ligga högeravskummet på exempelvis Flashback. Det är samma retorik som används, och samma avskyvärda syn på samtiden som ett religionskrig.
Jag blir fullkomligt äcklad av det faktum att den så kallade nationella rörelsen först nästan jublade av glädje när bomben briserade i Oslo, jublade över vad som föreföll vara ännu ett islamistiskt terrordåd. Vilket propagandavapen! Om man, som jag, satt och följde nyhetsrapporteringen live på bland annat Flashback, gick det inte att undgå den segerrusiga tonen i många medlemmars inlägg. Den militanta islamismen skördar ännu fler dödsoffer, hurra! Samma tendens gick att skönja även i media som helhet och i initialskedet även i somliga politikers uttalanden. När det sedan undan för undan, i ljuset av händelserna på Utøya, började uppdagas att det sannolikt rörde sig om en etnisk norrman, gick samtliga inblandade istället in i ett sorts damage control-läge med syfte att släta över och förringa. Nu handlade det på Flashback, istället för islam, om en ensam galning, en paria, som inget hade med den riktiga Sanna nationalismen att göra. Även i medierna upphörde i hög utsträckning tvärt pratet om terrorism, så snart det stod klart att det denna gång inte rörde sig al-Qaida. För som vi alla vet är det bara svartmuskiga muslimer med bomber i turbanerna som kan vara terrorister.
Ändå fram tills i förrgår kväll tänkte jag att om något gott någonsin kan komma ur en sådan här fasansfull händelse, så är det att den kan avskräcka somliga människor från att dras i en högerextrem miljö. Ytterst få människor kan nog trots allt sympatisera med att man i politikens namn kallblodigt avrättar ungdomar på sommarläger. Men sedan dök Anders Behring Breiviks manifest upp på internet, och nu är jag inte så säker längre. Även om mycket av skriften har en megalomanisk och självförhärligande ton (för att inte tala om att den ofta känns som en modul till något rollspel: juvenil, pretentiös, uppdiktad) är den ändå förhållandevis genomtänkt och säkerligen ganska verkningsfull som propagandaverktyg. På Flashback, internets svenska kloak som ändå varit ovanligt fördömande och känsligt kring den här händelsen, började mycket riktigt fler och fler hyllningar till gärningsmannen poppa upp. Människor sade sig sympatisera med mycket som stod i manifestet, även om de flesta ändå inte kunde rättfärdiga handlingen. Men hur långt är egentligen steget till att man, när tidens tand fördunklar och slätar över, även börjar sympatisera med själva dådet?
I sitt manifest skissar Breivik även upp hur en rättegång kommer att gå till för en heroisk Tempelriddare som han själv. Det kommer, om man ska tro skriften, att bli ett osmakligt Spektakel med hemmasydda uniformer och försvarstal. Därför är det med glädje jag idag läser att polisen önskar att se åtminstone häktningsförhandlingen bakom lyckta dörrar, just för att massmördaren inte ska få tillfälle att ohämmat sprida sitt budskap i pressen. Mannen som huvudsakligen tycks ha sett den planerade massakern som ett sätt att marknadsföra sin bok, behöver, såvitt mig anbelangar, inte få några fler tillfällen att exponera sig själv och sitt manifest i offentligheten.
Det är så oerhört jobbigt att bearbeta alla hemska bilder och vittnesberättelser man tagit del av de senaste dagarna. Liken vid strandkanten, bomboffren, de hjärtskärande skriken från ungdomarna som överlevde. Det värsta är ändå en pixlig bild, en bildruta ur en film tagen från en helikopter, där man ser mördaren stå på strandkanten omgiven av lik och med ett gevär i händerna. I vattnet framför honom syns en liggande kille som tycks hålla upp händerna framför sig, som för att värja sig eller be om nåd. Det är en förkrossande brutal bild, i all sin suddiga otydlighet, en bild som sannolikt kommer att dyka upp i huvudet under lång tid framöver. Den får mig att tänka på alla stackars föräldrar som de senaste dagarna har tvingats ta emot dödsbud om sin dotter eller son. Sorgen måste vara ofattbar. Jag tänker även på de överlevande och vilket enormt trauma den här händelsen måste ha orsakat för dem. Hur går man vidare i livet efter något sådant?
.jpg)
