The Great White Silence

Ser inte den här helt makalöst spännande ut, så säg? På bluray från BFI i juni.

Minecraft

Den här mannen har tjänat över hundra miljoner svenska riskdaler på ett spel han programmerat själv från grunden, och dessutom fortfarande bara är i betafasen. På ett dygn kränger han spel för en miljon spänn. Man kan aldrig tro det när man ser honom, så ödmjuk som han verkar. Jag skulle vilja vara hans vän, inte för pengarna (även om det säkert är han som bjuder polarna när de är ute på krogen), utan för att han verkar snäll.

Det här är spelet:



Minecraft har svävat runt någonstans i periferin av mitt medvetande under ganska lång tid, men det har aldrig blivit av att jag kollat upp det. Jag har egentligen inte tid, det kanske är därför. Men när varenda litet skitforum fått en dedikerad Minecraft-tråd har jag förstått att något stort varit i görningen. Kanske dags att börja titta närmare på det. Någon som testat?

Brunskjortor

Äntligen fick man ett ansikte på smågrabbarna som bombat vår brevlåda med nazistpropaganda det senaste året. Vet hut! Kanske borde sätta upp en lapp på dörren: "Gärna reklam men inga nationalsocialistiska flygblad, tack!"

Snälla tomten

Medan denna vackra men kalla söndag fortskridit i stilla vardagslunk, från arla morgontimme till kvällningens mörker, har jag funderat på livets väsentligheter. Nej, inte på det att Arvid varit grinig och eventuellt ådragit sig ännu en öroninflammation. Inte heller att samme Arvid gjort stora språng framåt gällande det svåra företaget att ta sig fram på två ben. Jag har heller inte tänkt speciellt mycket på oroligheterna i Egypten och/eller de verklighetsfrånvända pantskaft till svenska ungdomar som vägrar avboka sina, säkerligen mycket framemotsedda, semesterresor till Sharm el-Sheikh (tänk att ligga vid hotellpoolen och sola medan revolutionen rasar utanför grindarna!). Nej, jag har tänkt på DVD-film, närmare bestämt sådan film som ännu inte hittat ut på marknaden. Jag har tänkt och tänkt och spaltat i huvudet. Allt för att kunna dokumentera nu när jag äntligen får en lugn stund för mig själv, efter att sonen, med sin lurviga lilla skalle, sitt bedårande leende och alla sina sex små tänder fått sin kvällsvälling och kommit till ro i sängen.

Så här kommer en lista, jag gillar ju sådana, över frukten av dagens funderingar. Klipp ut och spara!

Rolling Thunder



Det är svårt att fatta att en av tidernas bästa vigilantefilmer ännu inte släppts på DVD någonstans i världen. Att filmen är välkänd och har en stor fankrets, och därmed potentiell kundbas, men ändå inte finns att köpa på DVD, leder mig till att tro att den är kringgärdad av någon sorts rättighetsproblem.

Beatrice Cenci



Det här är nog den enda riktigt rosade Fulci-filmen jag ännu inte sett. Egentligen inkluderar jag den på listan på lite felaktiga grunder, eftersom den släppts bland annat i Tyskland, men jag tycker att det är märkligt att inget av de amerikanska eurohorrorbolagen gett sig i kast med den ännu. Det och så är tyska DVD:n OOP.

Noisy Requiem



Japansk undergroundfilm som ofta buntas ihop med åttiotalets cyberpunkvåg (troligen felaktig då den inte verkar speciellt cyberpunkig). Jag orkar inte gräva fram min Eros in Hell, där jag först hörde talas om filmen, ur flyttkartongen, men jag vill minnas att Tsukamoto och andra av åttiotalets japanska extremfilmare varit inblandade på något hörn, och att den på manusstadiet dömdes ut som "för sinnessjuk för att filmas" (jag parafraserar, ställ mig inte till svars). Jag tycker mig komma ihåg att jag läst någonting om att regissören Matsui personligen motsatt ett DVD-släpp, på vilka grunder vet jag inte. Hoppas att han ångrar sig. En Matsui-doublebill med Noisy Requiem och Pig-Chicken Suicide från Discotek Media skulle vara mumma!

491



Vilgot Sjömans kontroversiella film som blev totalförbjuden av den svenska filmcensuren, bland annat på grund av scener med en kvinna som blir våldtagen av en hund (offscreen gissar och hoppas jag) och en bögvåldtäkt. Låter hur bra som helst och jag kan inte förstå varför inte typ Studio S verkar ha något intresse av att släppa den. Kanske skäms SF över den?

Living Skeleton



Svartvitt japanskt 60-tal och levande skelett. Hur kan man motstå det?

Crazy Thunder Road



Sogo Ishiis tidiga punkinfluerade filmer blev tongivande för vad som komma skulle med Fukui, Tsukamoto och gänget. Burst City har jag sett, den finns utgiven i en fin utgåva i USA, men den här verkar tråkigt nog spårlöst försvunnen.

The Rape After



Briljant och mörk HK-skräck från 80-talet med tydliga Fulci-influenser, en av de bästa filmerna i den filmvågen tycker jag. Finns utgiven i Asien på VHS, Laserdisc och VCD, men fortfarande ingen DVD i sikte. En tragedi.

Centipede Horror



En till fantastisk HK-skräckis med svart magi och massor av vedervärdiga tusenfotingsgroteskerier. Hoppas att aktrisen som tvingades ha de äckliga sakerna i munnen fick ordentligt betalt. Det fick hon förmodligen inte.

The Devils



Därför!

Death Laid an Egg



Giulio Questis bisarra hönsfarmsslasher är en underbart surrealistisk sak. Man hör ofta liknelsen "som om Godard skulle fått för sig att göra giallo" i samband med den här filmen, och jag tycker inte att det påståendet haltar alltför mycket. En film att älska. Släpptes på DVD i Japan för länge sedan, men utgåvan är väldigt svår att få tag på, och den här filmen förtjänar en påkostad Special Edition-bluray.

Nobou Nakagawas skräckfilmer



Den japanska skräckfilmens fader, Nobou Nakagawa, är sorgligt underrepresenterad på DVD i väst. Criterion har släppt Jigoku och Synapse (tror jag) har släppt Snake Woman's Curse, men det är så vitt jag vet allt. Det sägs att Criterion innehar rättigheterna till flera av hans övriga filmer, så en Eclipse-box med typ Ghost of Yotsuya, Mansion of the Ghost Cat, Ghost of Kasane och någon till kanske inte är alltför långsökt att hoppas på.

Nej fan, nu orkar jag inte mer. Det finns ju miljoner filmer. Stay tuned för del 2!

Mr. Nobody (Van Dormael, 2009)

Nej, det här var bara dåligt. Rörigt, oengagerande, kommer liksom aldrig någon vart, på tok för långt. Och jag ogillar verkligen estetiken: När allt, varje scen, varje sekvens, ja nästan varje klipp, ska vara så flashigt, så "finurligt" och visuellt enastående. Man ska klämma in varje tänkbar visuell effekt - slowmotion, fastmotion, morfningar, zoomningar, åkningar hit och dit - allt kryddat med fugly CGI, och det blir bara så, så tröttsamt. Det finns regissörer som i sina bästa stunder kunnat få det att flyga - Jeunet, Burton någon gång, Fincher med Fight Club - men Van Dormael är inte en av dem, och man blir snabbt mätt.

Tabu (Murnau, 1931)

Har länge varit märkligt ointresserad av den här filmen, Murnaus sista innan den tragiska bilolycka som tog hans liv, kanske för att jag trott att den var någon typ av dokumentär (vilket är lätt hänt när man ser Flaherty, känd för Nanook och Mannen från Aran, nämnas i samband med produktionen). Men den visade sig vara en helt annan film, visserligen med ett pseudodokumentärt anslag, men ändå en spelfilm och en mycket bra sådan dessutom (kanske tillhör den inte det absoluta toppskiktet i Murnaus karriär - i min bok Nosferatu, Sista skrattet och Soluppgång - men heller inte alltför långt ifrån). Naturalisten Murnau skiner verkligen när han får skildra livet på en söderhavsö, med enormt vackert foto och avancerad berättarteknik nästan helt utan icke-diegetiska textrutor, och resultatet är inte alls så rasistiskt som man kanske hade kunnat befara när man ser produktionsåret. Visst finns här klassiska exotifierade drag, som barbröstade kvinnor och män som iförda bastkjolar shakar sitt junk, men ändå är Tabu i grund och botten en respektfull och känslig skildring av öbornas kultur i tragedins form.

Jävla skumraskskolor

NSD. Skönt att veta i vilken skola man ska sätta Arvid sen när det blir aktuellt.

Heat (Mann, 1995)

Tre timmar långt och fantastiskt bra heistepos med namnkunnig skådespelarensemble: De Niro, Pacino, Voight, Kilmer för att bara nämna några, samtliga i högform. Jag hade nog förväntat mig något mer actionfilmsaktigt, men istället är tempot ganska långsamt, nästan kontemplativt, drömlikt. Skitafint foto med noirig low key-ljussättning och vackra nattliga stadsmiljöer. När det väl smäller, vilket det bland annat gör i en av de finaste actionsekvenser jag någonsin sett, är det oerhört intensivt och välregisserat.

Digidrive Professional

Efter många om och men (Babbelfiskande, Googlande och ett datorbyte) lyckades jag nosa fram några Digidrive-filmer på Nicovideo.jp. Högsta rekordet där låg på 400 000 m, men ärligt talat tycktes det finnas relativt stort utrymme för förbättring. Allt hänger ändå på hur länge man lyckas hålla stacken vid liv när det börjar gå sjukt snabbt, och det blir rätt slumpartat till slut. Så jag tror fortfarande att över miljonen är möjligt. Problemet är nog snarare att spelet är så obskyrt att inte ens speciellt många japanska otakus fixerat sig vid det, så det finns nog inga dokumenterade jättemaxade poäng där ute.



Här finns videon om någon vill se. Man måste ha en användare för att kunna titta på filmer på Nicovideo, men ni kan använda min om ni vill:
Användarnamn: kukmannen
Lösenord: kuken666

Digidrive rulez ok!

Det här är ett av de allra bästa GBA-spelen, och därtill kanske det bästa och mest originella pusselspelet sedan Tetris. Möjligen överdriver jag, men jag tror inte det.

Digidrive kom i den andra serien av bit Generations-spel, släppta i Japan av Nintendo sommaren 2006. Serien var Nintendos försök att profilera Game Boy Micro som något av en livsstilskonsol, med enkla stilfulla spelkoncept i minimalistiskt kvadratiska och avskalade förpackningar, till en billig peng. Alla sju spel i serien är trevliga distraktioner för stunden, snygga och konceptuellt genomtänkta små karameller, men som spel betraktade har de egentligen inget bestående värde. Förutom då Q-Games-utvecklade Digidrive. Det har å andra sidan tillräckligt med spelvärde och komplexitet att det med lätthet täcker upp för alla de andra spelen i serien.



Så där ser spelplanen ut. Det kanske kommer att låta hemskt komplicerat när jag beskriver det här, men det är i själva verket ganska intuitivt. Längst till höger på skärmen finns utmaningen: En boll som jagas av en mojäng. Uppdraget är att skjuta upp bollen högre och högre i luften. Om mojängen får tag på bollen är det Game Over. Den största delen av spelskärmen föreställer en fyrvägskorsning, och från alla håll kommer bilar i tre olika färger. Spelaren ska lotsa in bilarna på de olika vägarna, ordnade efter färg. När fem bilar av samma färg åkt in på samma väg aktiveras vägen. När en väg är aktiverad innebär det att alla ytterligare bilar av samma färg som lotsas in på den vägen samlas i en stack, som växer och blir större beroende då på hur många bilar den innehåller. När en väg blivit aktiverad måste den matas med bilar så att den inte dör och stacken försvinner. Låt oss titta på bilden igen:



Vi ser att tre av planens fyra vägar är aktiverade, en svart, en röd och en vit. Stackarna är de två stora enfärgade cirklarna (formen betyder att de är maxade) och den mindre triangeln (en liten stack). Bilarna är de små röda och vita blupparna. Till höger ser vi bollen och längst ner under den ligger mojängen och lurar i vassen.

Vad ska man då egentligen med stackarna till, och hur hänger det ihop med mojängen och bollen? Jo, lyssna här: Med jämna tidsintervall kommer en polisbil farande in i korsningen. Det är den lilla randiga bluppen i mitten av korsningen på bilden. Lotsar man in polisen i en aktiverad väg, tar den med sig den vägens stack och använder den som bränsle för att skjuta upp bollen i luften, utom räckhåll för mojängen. Med enklare ord är alltså själva grundkonceptet att hela tiden bygga upp nya depåer för polisbilen att ta med sig och använda som bränsle för bollen. Gör man inte detta tillräckligt effektivt dör man. Mojängen som jagar bollen blir naturligtvis snabbare hela tiden, likaså bilarna och den tid man har på sig innan en aktiverad väg dör. Det blir svårt. Man blir nervös.

Men vänta, det är mer! Den fördjupade strategin bakom spelet går ut på att dela och multiplicera stackarna, och på så vis få galet stora depåer som skjuter bollen skyhögt upp i luften! Spännande? You bet!

Om du bara har en aktiverad väg på spelplanen och kör in en bil av fel färg i den, dör stacken omgående. Om du däremot har två eller fler aktiverade vägar delar sig stacken du körde in den felaktiga bilen i, och läggs till de andra aktiverade vägarnas stackar utan att förlora någonting i värde. Om man har tre aktiva vägar delas alltså inte stackstorleken i två innan den fördelas i de återstående stackarna, utan du får den ursprungliga storleken två gånger. Med andra ord är det egentliga målet att ständigt dela den stora stacken, låta polisen ta en av de två kvarvarande stackarna, bygga upp tre aktiverade vägar igen och dela den stora stacken, och så vidare. Den fina är att stacken man delar blir större och större hela tiden, och kommer till slut att vara x2, x3, x4, etc. tills den blir x? - en jättestack! Det kluriga är bara att hålla jättestacken vid liv tillräckligt länge för att kunna casha in ordentligt på den.

Det här låter vansinnigt tråkigt förstås, och jag skulle bli mycket förvånad om någon verkligen läst ovanstående med intresse, men tro mig, det är helt otroligt roligt och beroendeframkallande. Jag återupptäckte Digidrive när jag hittade min GBM här om dagen. Jag tänkte att jag bara skulle testspela en gång, men blev fast och har verkligen längtat efter att få spela det varje vaken sekund sedan dess.

Jag har gjort en video. Den är från en laggande emulator och den slutar på en ganska låg poäng, men den visar åtminstone upp själva konceptet och den djupare strategin med stackdelning:



Nu har jag naturligtvis gått och blivit lite besatt av det här spelet. Jag har försökt luska fram vad en bra poäng skulle kunna tänkas vara, men utan att hitta något vettigt. Jag ligger som bäst på runt 100 000 meter, men det känns som att man förmodligen skulle kunna komma upp i miljoner om man är tillräckligt bra (och japan). Ska försöka söka på japanska delen av internet och se om man kan hitta något, och kommer GARANTERAT att återkomma med eventuella fynd.

Dags att öppna stora plånkan

Länk

"Nu släpps världens dyraste Blu-ray till försäljning! Wall Street: Money Never Sleeps – Ducati Deluxe Edition. Priset? 185 000 kr.

20th Century Fox Home Entertainment släpper i samarbete med Discshop och den italienska motorcykeltillverkaren Ducati en exklusiv utgåva av världens dyraste Blu-ray. Köparen kan gladeligen se fram emot en plats i Guinness-rekordbok då ett liknande köp aldrig tidigare registreras. Med i utgåvan följer ett certifikat som intygar det unika köpet av Wall Street: Money Never Sleeps – Ducati Deluxe Edition.

Filmen som ligger i ett exklusivt guldfodral i papper är unik och finns endast i ett exemplar. Motorcykeln som följer med i köpet är en Ducati av samma modell som huvudrollsinnehavarna Josh Brolin och Shia Labeouf tävlar med i filmen. Nu har du möjlighet att bli ägare av denna unika produkt!"

För den summan kan man ju tycka att man kunde fått något lite mer påkostat än guldfärgat papper. Men man får ju med en sketen motorcykel på köpet också, så kvalitet har uppenbarligen inte varit deras fokus.

The Kids Are All Right (Cholodenko, 2010)

Julianne Moore igen, lite bättre denna gång. Behagligt litet familjedrama, som inte gör speciellt mycket väsen av sig på något sätt, men heller inte är direkt tråkigt. Det puttrar på liksom. Lite politiskt korrekt och pluttenuttigt kanske, och nog lite väl tillbakalutat för min smak, men i stort sett klart godkänt.

Barbarpappa

Februari blir en fin månad för oss som gillar italiensk kvalitetsfilm. Arrow i England släpper The Beyond på bluray och här i lilla Sverige kommer Njuta Films med Umberto Lenzis barbarepos Ironmaster! Jag har aldrig sett Ironmaster, men gillar både barbarfilm och George Eastman (mest känd som människoätaren i Antropophagus), så det blir nog kanon.

Jag har faktiskt skamligt lite barbarer i samlingen, detta trots att jag hade ganska många på VHS när det begav sig. Tror att det bara är första Conan-filmen och Fulcis (mästerverk) Conquest som pryder filmhyllorna för tillfället. När det kommer till fantasy föredrar jag i alla fall helt klart stenhårda filmer där starka karlar visar sina inoljade muskler och slår kameler medvetslösa, framför gråtmilda emorullar med hompar som vandrar runt i typ tio timmar.

Ett par utmärkta bloggrecensioner har redan dykt upp:
Ninja Dixon
Cinezilla

Minsta spelpojken

Det enda riktigt roliga med att flyttpacka är när man hittar grejer man helt hade glömt bort att man har. Den här flyttens hittills roligaste sådana fynd har varit min Game Boy Micro, som jag hittade begravd av tid och damm längst in i ett av sänggavelns djupa gömslen.

Game Boy Micro är verkligen en underbar liten hårdvara. Bara att hålla underverket i handflatan gör en pirrig och glad. Den är den enda av Nintendos många bärbara konsolvarianter som på allvar kan kallas portabel. Den ryms överallt, och detta utan att vara i vägen: I jackfickan, i byxfickan, i supertighta byxfickan och i röven. Tråkigt nog är den också ganska bortglömd, sen som den var i GBA:ns livscykel (släpptes i Japan 2005, sista Nintendo-publicerade spelet till konsolen släpptes drygt ett år senare) och överskuggad som den blev av Nintendo DS, som lanserats året innan. Inte undra på att företaget hade problem med att profilera produkten när det så att säga konkurrerade med sig själv. Micron utgör bara ynkliga 2,5 miljoner av GBA-hårdvarans totala (otroliga) 81,5 miljoner sålda enheter.

Jag var själv länge en av GBM:s belackare. Minns tydligt hur jag brukade skratta åt den och Nintendos idiotiska marknadsstrategi (kom ihåg att det här var på den tiden då det var lätt att skratta åt Nintendo, alltså innan de uppnådde världsherravälde med vansinnesprojekten DS och Wii). Men för tre, fyra år sedan hittade jag en ny GBM på Game här i Luleå för fyra-femhundra spänn, och tänkte vafan, jag köper den bara för att testa om den är något att ha. Och det visade sig vara ett bra köp.



Den är liten och smäcker, en fröjd att titta på. Många är nackdelarna jämfört med vanliga GBA SP - mindre skärm, ingen bakåtkompatibilitet, sämre knappar och styrkors (för mer actionfyllda spel, annars är de sköna), egentligen på tok för liten för någon så tjyvfingrad som mig - men allt bleknar när man sitter där med den där underbara lilla pjäsen i handen. Man behöver inte ens spela spel på den egentligen. Det räcker med att sätta på den och låta den lilla skärmen lysa så starkt, skarpt och klart, så får man en skön känsla i kroppen. Micron andas kvalitet, mer så än någon annan Nintendo-hårdvara (reservation: har bara spelat på Nintendo-konsoler fram till feta DS:en, så det är möjligt att alla de andra DS-varianterna och Wii är jämförbara med Micron), och den inbjuder till att plockas upp och spelas på. Den är kärlek.

Här är lillkillen tillsammans med några av sina syskon:

Shelter (Mårlind & Stein, 2010)

Oj, vilken trött och formulaisk skräckfilm. Ser ut som alla andra amerikanska skräckisar från senare år och avviker aldrig från standardformeln. Stackars Julianne Moore får jönsa runt som psykolog i en flamsig intrig om personlighetsklyvning och svart magi, och man kan knappast klandra henne för att hon inte gör speciellt mycket med rollen. Filmen är inte direkt dålig, nej, men det lyfter liksom aldrig heller och faller dessutom, som brukligt är, samman helt sista fjärdedelen.

Nous ne vieillirons pas ensemble (Pialat, 1972)

Maurice Pialat igen, denna gång om en destruktiv relation, ett förhållande som är en krigszon, där maktbalansen oväntat kan förskjutas från den till synes starkare parten till den svagare. Mycket är det en film om det bräckliga manliga egot, om hans psykopatiska narcissism, egocentrism och vilja att äga sin partner, utplåna henne. Inte lika fri i formen som en del av hans andra filmer, utan mer uppstyrd, estetiskt tilltalande och med tydlig, väldigt genomtänkt, narrativ struktur. Ett mästerverk.

The Vice Guide to Liberia

Det här "reseprogrammet" från fattigdomens och kaosets Liberia, gör knappast speciellt mycket för att förändra min (tills nu ytterst vaga) känsla av att publikationen Vice är media skapad av douchebags för douchebags. Det är ytligt, spekulativt och korkat. Men när filmteamet pratar med ex-rebelledare som berättar om kannibalism och mänskliga offer, eller när de besöker Monrovias slum West Point, en av Afrikas värsta, där de träffar heroinrökande småbarn och kvinnor som säljer sin kropp för motsvarande 1 amerikansk dollar per samlag, då blir man illa berörd. Det är en verklighet man sällan ser skildrad så här närgånget. Hittas här.

Vice har även gjort en liknande dokumentär om Nordkorea, Vice Guide to North Korea, men den hinner jag tyvärr inte se ikväll.

The Disappearance of Alice Creed (Blakeson, 2009)

Överraskande bra kidnappningshistoria. När första större twisten uppenbarade sig efter tjugo minuter utbrast jag "jaha, där störtdök den filmen", men den återhämtade sig faktiskt och blev ganska spännande framåt slutet. Visst, den övergripande regin är lite oinspirerad (tänk lågbudgetthriller modell A1) och filmen är, på sentida filmers vis, lite väl förtjust i plotvändingar för min smak, men den är klart duglig som underhållning en seg fredag. Det jag blev allra mest förtjust i med filmen var faktiskt (SPOILER!) den relativt otvungna och avslappnade, och därmed också otypiska, skildringen av manlig homosexuell kärlek (men allting mer komplext än de vanliga comic relief-fjollorna är ju rena gudagåvan i det sammanhanget).

Spårlöst försvunnen (Sluizer, 1993)

Amerikansk remake av spännande holländska thrillern Spoorloos, gjord fem år tidigare av samme regissör. Ja, allting är naturligtvis sämre i denna, och vid direkt jämförelse känns den amerikanska rent fattig, då eftergifterna vid omstöpningen i Hollywoodmallen är både många och djupgående. Den icke-linjära kronologin har förenklats rejält, historietrådarna är sämre och mycket enklare konstruerade, psykopaten är en mindre utmejslad och plattare karaktär (för att inte tala om att Bernard-Pierre Donnadieu gör rollen betydligt mer minnesvärd än Jeff Bridges), men framför allt har nästan alla små detaljer som gav originalet textur (polaroiden, mynten, dryckerna och vykorten för att bara nämna några saker) slätats ut, och kvar finns bara ett intetsägande skal. Se och jämför slagsmålsscenen och speciellt slutet i båda filmerna för en sorts skolboksexempel på hur en fördummade amerikanisering går till, och då är inte ens originalet en speciellt komplex sak till att börja med.

Hvis lyset tar oss

Var på ljusterapi igår. En halvtimme i ett kritvitt rum med vit rock och apstark ljusrörsbelysning. Naturligtvis kändes det hela lite mumbojumboaktigt till en början, och jag vill verkligen försäkra läsarskaran om att jag givetvis gick in i det hela med ett sunt mått skepticism, men det var faktiskt ganska behagligt. Jag känner mig inte överdrivet mycket piggare idag, kanske lite om jag verkligen känner efter, men själva upplevelsen var ganska rogivande. Mycket berodde det säkert även på att det var så tyst och lugnt i rummet, och den andevärldskänsla belysningen skapade. Nå, placebo eller ej, jag har ett presentkort på tre tillfällen som jag fick i födelsedagspresent av min kära mor, så vi får se efter det om jag upplever någon skillnad.

Fru Bergström är "fly förbannad"

"Jag är så jävla trött på hur institutet behandlar Colin". Helena Bergström gör det som, tillsammans med att visa tissarna, kommit att bli hennes signum som skådespelerska: Hon gråter ut. Denna gång i Aftonbladet och över hur hennes stackars make Colin Nutley behandlats genom åren, och tydligen gör hon det så bra att hon lyckas med konststycket att pryda gårdagens löpsedel (eller så är det bara nyhetstorka igen). Tyvärr Helena, men Colin Nutley är och har alltid varit en värdelös regissör, filmsveriges motsvarighet till Billys Pan Pizza eller pulverkaffe, en nolla. Nu är det väl inte nödvändigtvis så att Guldbaggejuryn alltid premierat det konstnärligt högtstående, se bara på förra och förrförra årens Bästa film-vinnare till exempel (Maria Larssons eviga ögonblick respektive Män som hatar kvinnor), men de har åtminstone haft tillräckligt mycket integritet och smak för att tilldela Roy Anderssons två senaste långfilmer både Bästa film- och regipriser, så helt ute och cyklar kan de inte vara. Och man är ute på en riktigt slippery slope om man, som Bergström förordar, börjar använda publiksiffror som ett kriterium för vilka filmer som ska belönas. Då finner vi oss snart i ett bisarrt läge där nästa Göta Kanal-film, eller annan motsvarande buskiskomik, sopar mattan med motståndet på Guldbaggegalan bara för att pöbeln saknar smak.

Sedan är det ju både jävligt osmakligt och högst osympatiskt av Bergström att gå ut i kvällspressen och snyfta om en sådan här sak. Någon värdighet får man väl ändå försöka uppbåda, även om man råkat gifta sig med en monumental klåpare som Nutley.

Good morning winelävers

Hå hå hå, här är det muskler i boxen!

Pärsons plock indeed

De senaste dagarna har jag ätit denna korv på mina kvällsmackor:



Kombinationen salami och brie lät som den bästa idén någonsin när jag stod i affären, men det behövs väl knappast sägas att den visade sig nästan inte smaka någonting, allra minst brieost? Så är det ju för det mesta med centralproducerat pålägg typ Pärsons och Scan. Att det är rätt fegt kryddat och smaksatt alltså. Men hur som helst. Igår höll jag på att sätta smörgåsen i halsen när jag läste följande text på baksidan av förpackningen:

"Tysk, dansk, holländsk, belgisk, spansk köttråvara. (Packas i Tyskland)"

Köttråvara (en förskönad beskrivning av slaktrester) från inte mindre än fem (!) länder fraktas alltså först till en fabrik i Tyskland och därefter upp till Sverige för att säljas i våra affärer. Det blir sex resor av varierande längd, förutsatt att det tyska köttet inte produceras i samma fabrik, bara för att vi ska få världens mest menlösa salami på våra mackor. Helt vansinnigt.

Sebbe (Najafi, 2010)

Habil film, med snyggt och ganska typiskt svenskt foto och ljussättning (mycket skakig handkamera á la Moodysson och kall nordiskt gråaktig färgskala). Det mesta i filmen håller generellt en ganska hög nivå egentligen, och därför är det extra synd att den tacklar sitt ämne (mekanismerna bakom så kallade skolmassakrer, eller vansinnesdåd/massmord generellt om man så vill) på ett ganska endimensionellt och förneklat sätt, också typiskt svenskt kanske. Rent hantverksmässigt är Sebbe dock en kompetent debutfilm från Babak Najafi. Filmen är också föredömligt kort, vilket automatiskt resulterar i en extra guldstjärna i dessa tider när även de mest banala skräpfilmer ska vara minst två och en halv timme långa.

Håkan Hellström - vad har hänt?!

Någonstans på DN fick jag tidigare syn på en bild från det oljiga musiketablissemangets årliga bukkakefest till Mammons ära (Grammisgalan), som jag tyvärr inte återfinner nu. Den föreställde "Hockey"-Håkan Hellström, som tydligen tagit emot ett pris för något, men vad fan är det som har hänt med karln?! Plufsig, sliten och hålögd, med blek oren rökarhy och strävt livlöst hår. Har han också gått och blivit gubbe, som oss vanliga dödliga? Och jag som trodde att hans strikta diet bestående av hinkvis med kokain och tårdrypande samlag med 14-åriga popflickor skulle hålla honom evigt ung.

The Departed (Scorsese, 2006)

Jag vet att många gillar sena Scorsese (denna, överskattade Shutter Island, etc.), men i min bok förblir hans sista riktigt fantastiska film Casino från 1995. The Departed känns som en stor dyr symfoniorkester, som på pappret borde kunna rendera vilken symfoni som helst klanderfritt, men där i praktiken varenda instrument ändå av någon anledning spelar falskt. Superstjärneensemblen klickar liksom aldrig med varandra, berättelsen utvecklas på ett skissartat och osannolikt sätt och själva det filmiska hantverket känns lite hafsigt, som att filmen såg fantastisk ut på idéstadiet men ändå inte riktigt ville blomma ut i regissörens händer. Trots detta tar The Departed sig faktiskt riktigt fint sista tredjedelen, när nätet börjar snöras åt och de operatiska storyelementen börjar kollidera på allvar.

Tatueringskonst anno 1943

Så vackert.

Klass 9A (2008)

Den här Strix-producerade dokumentärserien är en ganska märklig skapelse egentligen. Länge sitter man bara och irriterar sig: På dess självbelåtenhet, dess i sekvenser omväxlande tillrättalagda och omväxlande exploaterande anslag, dess bajsnödiga berättarröst, sentimentaliteten, ja till och med på de medverkande eleverna och lärarna. Men någonstans efter halva serien vänder det, och blir mjo helt okej, kanske inte fantastiskt, men åtminstone tillräckligt gulligt och hjärtevärmande för att inte kännas som ett totalt slöseri med tid. DVD:n från Noble ser märkligt skräpig ut för att bara innehålla tre halvtimmesavsnitt per skiva, men eftersom det är tv det handlar om kan det mycket väl bero på källmaterialet.

The Science of Sleep (Gondry, 2006)

Jag måste nog revidera mitt tidigare påstående om Eternal Sunshine som Gondrys klart bästa, för frågan är om denna inte är snäppet vassare ändå. Framför allt får Gondrys underbara känsla för visuell form här fritt spelrum, i en lång räcka av avancerade drömsekvenser med skitfina specialeffekter och scenografi. Science of Sleep är faktiskt den enda av hans långfilmer som, i fråga om fantasi och kreativitet, kommer i närheten av hans musikvideoproduktion. Synd att Gondry sedermera gått ner sig i Hollywoodträsket med Be Kind Rewind och kommande Green Hornet (som jag dristar mig till att döma ut osedd).

Jackjesus

Klick!

Vilken tur att religionen kan ha en praktisk funktion ibland också.

The Only Son (Ozu, 1936)

Yazujiro Ozus första ljudfilm är ett riktigt bra familjedrama, helt i linje med regissörens senare, mer berömda filmer. Redan här är hans kända stil väl utvecklad, med konsekvent lågt placerad kamera och kompositioner som ofta inkorporerar dörröppningar som ramar. Kanonsnyggt foto, lugnt melankoliskt tempo och en harmonisk enkelhet genomsyrar berättelsen. Källan som använts till blurayutgåvan från BFI (The Only Son är ihopbuntad med Late Spring på samma skiva) är väldigt sliten och ser faktiskt inget vidare ut.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Gondry, 2004)

Här har vi utan tvekan Michel Gondrys bästa film. Med ett påhittigt manus av regissören tillsammans med guldgossen Charlie Kaufman, och mycket bra skådespel av huvudrollsinnehavarna (att Winslet kan sitt yrke kommer väl inte som någon överraskning, men att Carrey kan skådespela också och inte bara tramsa är ju faktiskt en riktig högoddsare), är Eternal Sunshine of the Spotless Mind förmodligen 00-talets bästa amerikanska komedi. Gondrys speciella stil kommer verkligen till sin rätt när det handlar om att iscensätta minnen och, som i Science of Sleep, drömmar, och glädjande nog håller den aningen gimmickartade intrigen på det stora hela fortfarande, trots att det är tredje gången jag ser filmen. Den svenska DVD-utgåvan från Sandrews har lite för mörk och murrig bild för att vara tillfredsställande, och filmens fina foto skulle säkerligen tjäna mycket på att ses högupplöst.

Sex. Murder. Art.

Mer Buttgereit, tjoho!

And you will face the sea of darkness

Snart smäller det! Fulcis fantastiska The Beyond släpps på Bluray i UK om precis en månad. Ber till gud att Arrow lyckats få fatt på en fin HD-master, och att de inte faller för frestelsen att filtrera sönder bilden. Extramaterialet ser i alla fall fint ut:

DISC 1 SPECIAL FEATURES:
- Introduction by star Cinzia Monreale (1080p)
- Audio Commentary with Antonella Fulci and Calum Waddell
- Audio Commentary with David Warbeck and Catriona MacColl
- AKA Sarah Keller: Cinzia Monreale remembers ‘The Beyond’ (1080p)
- Catriona MacColl Q&A from the Glasgow Film Theatre (1080p)
- Open Your Eyes Easter Egg (1080p)

DISC 2 SPECIAL FEATURES:
- One Step Beyond: Catriona MacColl Remembers a Spaghetti Splatter Classic
- Beyond Italy – Louis Fuller and the Seven Doors of Death: Interview with US distributor and editor of ‘The Beyond’ Terry Levene
- Butcher, Baker and Zombiemaker: The Living Dead Legacy of special effects wizard Gianetto Di Rossi
- Fulci Flashbacks: Dario Argento, Daria Nicolodi, Sergio Stivaletti, Antonella Fulci and others remember The Godfather of Gore
- Alternative colour pre-credits sequence
- Original International Trailer

Det är verkligen en underbar tid för oss som gillar sådana här filmer, nu när så mycket har börjat släppas i HD. Fulci börjar rent av bli ganska välrepresenterad på blåstråle, med denna från Arrow och NY Ripper, City of the Living Dead och kommande House by the Cemetery och Zombi 2 från Blue Underground (tror även någon av hans westernfilmer släppts i Tyskland, men är inte helt säker). Vad säger du Onkel, kanske blir detta den första blurayfilmen i samlingen?

La gueule ouverte (Pialat, 1974)

Ännu en fin Pialat, stöpt i samma asketiska form som hans övriga alster, men denna gång än mer svårtillgänglig. I centrum den döende kvinnan, och med sjukdomen som mittpunkt skildras sonen och maken, båda otrogna mansgrisar, och hur de hanterar förloppet. Filmen saknar nästan helt klassisk dramatik och berättas med en understatad funktionalism i foto, skådespel och klippning. DVD:n är den bildmässigt svagaste av de tre MoC-utgåvor jag hittills sett med regissören, men väger upp det genom en ansenlig mängd extramaterial (en hel skiva kortfilmer bland annat).

Eureka hade rea

Och givetvis blev jag tvungen att köpa några filmer fastän jag egentligen inte hade råd. Murnau-filmerna har jag spanat på länge, och kan man få dem för under hundralappen fraktat är det ju inte mycket att snacka om.

Passe ton bac d'abord (Pialat, 1979)

Väldigt bra ungdomsfilm från egensinnige franske auteuren Maurice Pialat (mest känd för mästerliga L'Enfance Nue). Man känner igen Pialats karaktäristiska stil med betoning på realism i skådespel och mise-en-scène, nästan desorienterande elliptisk klippning och märkligt böljande narrativ. Passe ton bac d'abord berättar osentimentalt och utan estetisering - annars vanliga fallgropar för filmer i genren - om en omvälvande tid i livet. Jättefin utgåva från Masters of Cinema, med bild som nästan har en HD-känsla ibland, ett par dokumentärer och en trevlig booklet.

Tartuffe (Murnau, 1925)

En av Murnaus "mindre" filmer, tillkommen under relativ hast mellan Det sista skrattet och Faust. Tartuffe är en tekniskt sett ganska avskalad film för att komma från Murnau, men den innehåller fina skådespelarinsatser framför allt från Emil Jannings och Rosa Valetti. Gillar också metafilmsaspekten, filmen i filmen, och tonen av förtryckt sexualitet. DVD:n är okej men når inte upp till sedvanlig Friedrich Wilhelm Murnau Stiftung-klass (finns tydligen inget bevarat originalnegativ), och källan är en kopia av den amerikanska versionen som trimmats på en par mer religionskritiska scener (varför de inte gjorde som med exempelvis Metropolis-restaureringen, och klippte in de aktuella snuttarna ur en annan kopia förstår jag inte).

Eddie Meduza - Eleganten från vidderna (Brink, 2010)

Helt okej dokumentär om dagcenterrockaren Eddie Meduza, mannen som får Stefan och Krister att framstå som stora konstnärer och en artist de allra flesta landsbygdsbor i Sverige har någon sorts relation till (både de som satt i EPA-traktorn med munnen full av snus och kepsen käckt på svaj, och vi som stod utanför och skrattade). Den driver åtminstone delvis den populära tesen om Errol Nordstedt som det missförstådda geniet, en person som fastnat med rollfiguren Eddie Meduza som ett ok över axlarna och bara ger publiken det den vill ha. Fram träder, intressant nog för oss som inte har någon större koll, också personen bakom artisten: Alkoholisten, den religiöse, den frånvarande fadern. Rent tekniskt märks det att det här är en dokumentärproduktion från glada entusiaster snarare än proffs, men på det stora hela lyckas Eleganten från vidderna ypperligt med att skildra Meduzas karriär och liv.

Disney Treasures x 2

Jag hade börjat misströsta, men äntligen kom de! Jag är oerhört förtjust i tidiga Disney, så det här kommer att bli en riktig fest.

Men amerikanska Amazon med sina evighetslånga frakttider alltså. De måste anlita en brevbärare som korsar Atlanten i roddbåt. Det är den enda förklaring jag kan komma på till varför det alltid tar minst en månad för dem att få fram grejerna man beställer.

Kes - Falken (Loach, 1969)

Klassisk brittisk diskbänksrealism av Ken Loach, förmodligen hans mest kända film. Väldigt gripande och utomordentligt välspelat av barnskådespelarna, de flesta troligen amatörer. Jag kan möjligen tycka att det är lite synd att den är så förutsägbar, men utöver det är Kes en helt fantastisk film. Mindre fantastisk är dock utgåvan från Njuta Films, och bolaget borde ha smäll på fingrarna för att de släpper ett sådant mästerverk i en utgåva med så urvattnad och VHS-lik bild (den är skamligt nog inte ens anamorfisk!).

Memories (Morimoto, Okamura & Otomo, 1995)

Otroligt bra och fantastiskt animerad episodfilm innehållande tre olika sci-fi-historier av lika många regissörer, alla baserade på tecknade serier av Akira-skaparen Katsuhiro Otomo. Magnetic Rose av Koji Morimoto är en spännande rymdskräckhistoria, Stink Bomb av Tensai Okamura en humoristisk och väldigt Otomoesk berättelse om ett experiment som går fel och hotar hela mänskligheten, och den avslutande Cannon Fodder, i regi av Otomo själv, är en elegant allegorisk skildring av en stad vars enda syfte och mål är att avfyra kanoner mot en icke namngiven fiende. Bäst är den skitsnygga och intelligenta Cannon Fodder, sämst är Stink Bomb, men alla tre berättelser håller genomgående väldigt hög klass. Den svenska DVD:n från Sony ser inte speciellt bra ut, och har bara fransk (!) text på den medföljande japanska making of-dokumentären, men den har åtminstone ett riktigt fint 5.1-ljudspår.

Matti - Hell is for heroes (Mäkelä, 2006)

Biopic om finska rockstjärnebackhopparen Matti Nykänen (bäst någonsin i sin sport), med betoning på dennes skandalomsusade leverne utanför själva idrotten. Det sups, slåss, strippas, sups och trashas hotellrum i hela två timmar och tio minuter, på tok för länge för den ganska ytliga historia som berättas. Produktionen påminner om en tv-film, och skådespelarinsatser såväl som övrig iscensättning känns väldigt mycket amatörernas afton. Trots detta lyckas filmen underhålla, mycket givetvis för att karaktären Matti Nykänen är så fascinerande.

Två format i samma fodral

Eureka Masters of Cinema, ett av mina favoritbolag, har utannonserat att de följer Disneys och BFI:s exempel och börjar släppa sina filmer i dualformatutgåvor. Först ut är två tidiga Antonioni:




Vet inte riktigt vad jag ska tro. Eftersom MoC varit tydliga med sin ambition att helt slopa DVD-släppen och lägga fullt fokus på bluray, kan man ju inte annat än förmoda att det här innebär att blåstrålemarknaden helt enkelt inte är tillräckligt stor för små aktörer som Eureka. Om det är så kan jag inte annat än konkretisera åsikten jag haft sedan bluray introducerades, nämligen att det är och av allt att döma kommer att förbli ett entusiastformat vid sidan av DVD (lite som Laserdisc var under VHS-eran). I övrigt måste väl dualformatreleaser ses som en win-win-situation för bolag såväl som konsumenter. Företagen slipper släppa separata utgåvor för båda formaten och sparar på så vis in ansenliga summor på fodral, inserts och distribution, och kunden som ännu inte uppgraderat till bluray framtidssäkrar filminköpen. Men lite skvallrar fenomenet allt om den förvirring som råder på marknaden.

Filmerna som sådana är nog inte riktigt så upphetsande som man hade kunnat önska. De tillhör Antonionis tidiga karriär, den icke-kanoniserade delen om man så vill, och är av allt att döma någon typ av melodramer. Hade utannonseringen istället gällt L'avventura eller L'eclisse hade jag pinkat på mig av förväntan.