Fru Bergström är "fly förbannad"

"Jag är så jävla trött på hur institutet behandlar Colin". Helena Bergström gör det som, tillsammans med att visa tissarna, kommit att bli hennes signum som skådespelerska: Hon gråter ut. Denna gång i Aftonbladet och över hur hennes stackars make Colin Nutley behandlats genom åren, och tydligen gör hon det så bra att hon lyckas med konststycket att pryda gårdagens löpsedel (eller så är det bara nyhetstorka igen). Tyvärr Helena, men Colin Nutley är och har alltid varit en värdelös regissör, filmsveriges motsvarighet till Billys Pan Pizza eller pulverkaffe, en nolla. Nu är det väl inte nödvändigtvis så att Guldbaggejuryn alltid premierat det konstnärligt högtstående, se bara på förra och förrförra årens Bästa film-vinnare till exempel (Maria Larssons eviga ögonblick respektive Män som hatar kvinnor), men de har åtminstone haft tillräckligt mycket integritet och smak för att tilldela Roy Anderssons två senaste långfilmer både Bästa film- och regipriser, så helt ute och cyklar kan de inte vara. Och man är ute på en riktigt slippery slope om man, som Bergström förordar, börjar använda publiksiffror som ett kriterium för vilka filmer som ska belönas. Då finner vi oss snart i ett bisarrt läge där nästa Göta Kanal-film, eller annan motsvarande buskiskomik, sopar mattan med motståndet på Guldbaggegalan bara för att pöbeln saknar smak.

Sedan är det ju både jävligt osmakligt och högst osympatiskt av Bergström att gå ut i kvällspressen och snyfta om en sådan här sak. Någon värdighet får man väl ändå försöka uppbåda, även om man råkat gifta sig med en monumental klåpare som Nutley.