La gueule ouverte (Pialat, 1974)

Ännu en fin Pialat, stöpt i samma asketiska form som hans övriga alster, men denna gång än mer svårtillgänglig. I centrum den döende kvinnan, och med sjukdomen som mittpunkt skildras sonen och maken, båda otrogna mansgrisar, och hur de hanterar förloppet. Filmen saknar nästan helt klassisk dramatik och berättas med en understatad funktionalism i foto, skådespel och klippning. DVD:n är den bildmässigt svagaste av de tre MoC-utgåvor jag hittills sett med regissören, men väger upp det genom en ansenlig mängd extramaterial (en hel skiva kortfilmer bland annat).