Minsta spelpojken

Det enda riktigt roliga med att flyttpacka är när man hittar grejer man helt hade glömt bort att man har. Den här flyttens hittills roligaste sådana fynd har varit min Game Boy Micro, som jag hittade begravd av tid och damm längst in i ett av sänggavelns djupa gömslen.

Game Boy Micro är verkligen en underbar liten hårdvara. Bara att hålla underverket i handflatan gör en pirrig och glad. Den är den enda av Nintendos många bärbara konsolvarianter som på allvar kan kallas portabel. Den ryms överallt, och detta utan att vara i vägen: I jackfickan, i byxfickan, i supertighta byxfickan och i röven. Tråkigt nog är den också ganska bortglömd, sen som den var i GBA:ns livscykel (släpptes i Japan 2005, sista Nintendo-publicerade spelet till konsolen släpptes drygt ett år senare) och överskuggad som den blev av Nintendo DS, som lanserats året innan. Inte undra på att företaget hade problem med att profilera produkten när det så att säga konkurrerade med sig själv. Micron utgör bara ynkliga 2,5 miljoner av GBA-hårdvarans totala (otroliga) 81,5 miljoner sålda enheter.

Jag var själv länge en av GBM:s belackare. Minns tydligt hur jag brukade skratta åt den och Nintendos idiotiska marknadsstrategi (kom ihåg att det här var på den tiden då det var lätt att skratta åt Nintendo, alltså innan de uppnådde världsherravälde med vansinnesprojekten DS och Wii). Men för tre, fyra år sedan hittade jag en ny GBM på Game här i Luleå för fyra-femhundra spänn, och tänkte vafan, jag köper den bara för att testa om den är något att ha. Och det visade sig vara ett bra köp.



Den är liten och smäcker, en fröjd att titta på. Många är nackdelarna jämfört med vanliga GBA SP - mindre skärm, ingen bakåtkompatibilitet, sämre knappar och styrkors (för mer actionfyllda spel, annars är de sköna), egentligen på tok för liten för någon så tjyvfingrad som mig - men allt bleknar när man sitter där med den där underbara lilla pjäsen i handen. Man behöver inte ens spela spel på den egentligen. Det räcker med att sätta på den och låta den lilla skärmen lysa så starkt, skarpt och klart, så får man en skön känsla i kroppen. Micron andas kvalitet, mer så än någon annan Nintendo-hårdvara (reservation: har bara spelat på Nintendo-konsoler fram till feta DS:en, så det är möjligt att alla de andra DS-varianterna och Wii är jämförbara med Micron), och den inbjuder till att plockas upp och spelas på. Den är kärlek.

Här är lillkillen tillsammans med några av sina syskon: