Gruschock

En barnvagn drar in en sjuhelvetes massa grus, lera och hundbajs i trapphuset. Så är det. Även om den huvudsakliga anledningen till att vi parkerar vagnen utanför lägenheten är platsbrist, måste man väl medge att det delvis även beror på just grussituationen. Men vårt trapphus är väl tilltaget med breda korridorer, som anpassad just för barnvagnar, rullatorer, cyklar och andra färdmedel, så ur brandsäkerhetssynpunkt torde placeringen knappast rendera några problem. Idag hände dock en tråkig grej, något som gjorde mig rosenrasande. Efter att städaren/-erskan varit och fejat utanför vår dörr hade han/hon lämnat allt det grus och skit barnvagnen lämnat efter sig i en prydlig liten hög utanför hissdörren! Placeringen skvallrade om aktens demonstrativa natur, då själva tanken bortom varje tvivel måste ha varit att vi skulle se högen och skämmas. Men vad i helvetes helvete? Får man verkligen bete sig hur som helst? Okej, det är inte så glassigt att städa kanske, roligare yrken kan man väl tänka sig. Dåligt betalt, säkert dåliga arbetstider och få timmar på schemat. Det sliter på kroppen och man kan väl ana att det inte alltid känns så glammigt heller att stå och sopa bort andra människors smuts. Men någon måtta får det ändå finnas här i världen. Om en normal människa, och vi tänker oss då att denna arbetade just som städare eller lokalvårdare eller sanitetstekniker eller vad de nu vill kalla sig, skulle ha hittat en massa grus under en barnvagn, skulle väl den naturliga gången varit: Hitta gruset->Sucka->Rycka på axlarna->Städa bort gruset->Kanske gnola en liten kampsång (förslagsvis Keops pyramid eller De mördades fria republik, tillägnad alla de som årligen dör i städyrket). Inte fan hade man väl gjort ett Spektakel av det åtminstone? Men här har vi tydligen en städare som tröttnat, som gett sig fan på att stå upp mot oförrätter och vägrar tolerera vad som helst. Förmodligen efter en upptrappningsperiod där ilskan sakteliga eskalerat fram till en punkt då den hotade att förgöra städarens själva psyke. Kanske närmar den här personen sig trettio, kanske är den bitter och tänker att livet borde ha artat sig på ett bättre vis, "om jag ändå inte hoppat av skolan", etc. Och så lämnar den här trasiga människan, eller det tomma skalet av en trasig människa snarare, den här högen, den groteska lämningen, utanför dörren hos småbarnsföräldrar som inget annat ont gjort än låtit vagnen dra in smuts i trapphuset på våren. Det är så jävla bisarrt så jag vet inte ens vad jag ska tro. En sådan skitsak! Gör ditt jävla jobb istället, det är inte en jävel som tycker synd om dig. Hädanefter tänker jag börja ta med mig nävar av grus utifrån och sprida ut det över hela korridoren.