Kreativ spansk lågbudgetskräckis med en gimmick: Allt är filmat utan synbara klipp. Jag vet, ni tänker säkert krystad filmskola, form för formens skull, etc. Det tänkte jag också först. Men jag måste säga att det fungerar riktigt bra här, faktiskt är det rent av filmens största behållning. Närvarokänslan blir enorm, spänningen ibland nästan obekvämt svår att värja sig emot. I den konventionella filmformen lämnar klippen viss tid för andhämtning, här tvingas du närmast till aktivt deltagande. "Den känns som ett tv-spel", sa Maria, och jag är benägen att hålla med. En närmare jämförelse kan jag inte hitta, för fastän man sett knepet några gånger förr (Repet så klart, Den ryska arken) kan jag inte dra mig till minnes att jag sett det användas i skräckfilmssammanhang tidigare. Det anmärkningsvärda är också att filmen, trots entagningsformatet, tighta inspelningsutrymmen och mycket springande, skrikande, svajande och på det stora hela säkerligen en ganska komplicerad inspelningssituation, hela tiden lyckas te sig så fotografiskt välkonstruerad. Mitt i kaoset bjuds vi på avancerade spegelkompositioner och ingenting känns egentligen någonsin hafsigt. Det är sedan ganska naturligt att filmen bjuder på ett överdåd av sådana där plötsliga hoppa till-sekvenser, med tanke på hur låst man blir när man berövas möjligheten att klippa fram spänning med hjälp av montage. Men det är ändå imponerande hur fin uppbyggnad filmskaparna påfallande ofta lyckas få till i de här scenerna.
Själva historien är nog filmens akilleshäl. Jag känner att den kanske hade tjänat på en lite längre etableringsfas, och det blir i mitt tycke lite onödigt komplicerat mot slutet. Lite långsökt, lite dåligt sammanhållet, lite för osannolikt. Men det gör inte så mycket, för det är en trevlig åktur fram tills dess.
Ett tack till fina bloggen Ninja Dixon för tipset är på sin plats också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar