Blood and Black Lace (Bava, 1964)

Någon har ihjäl modeller på ett italienskt modehus på de mest hiskeliga sätt. Polisen står handfallen inför en situation med flera misstänkta, alla med olika tänkbara motiv till att utföra dåden. Jag vågar inte svära på att Mario Bavas Blood and Black Lace är den första regelrätta giallon (tror att Bava själv gjorde en eller ett par filmer innan som möjligen skulle kunna placeras i genren), men det är uppenbart att den har varit vansinnigt inflytelserik när det gäller att skapa genrens formspråk. Vi har en svartklädd mördare med hatt som mördar vackra damer på löpande band, vi har en polisutredning, vi har massvis med misstänkta, vi har red herrings och ett slut med massor av twistar. Morden är också oväntat utstuderat grafiska och sadistiskt skildrade för att vara en så tidig film, även detta blev ju ett karaktäristiskt kännetecken för genren längre fram. Bava, som startade sin karriär som fotograf, var en mycket visuellt orienterad regissör och Blood and Black Lace är en otroligt läcker film. Snyggt färggrant eastmancolorfoto, expressiv ljussättning där artificiellt (som i "utan synbar diegetisk förklaring") rött och grönt ljus används rikligt, snygga och precisa kameraåkningar och välgjord scenografi. Influensen på framför allt Dario Argento märks tydligt. Mycket i dennes tidiga djurgiallos så klart, men framför allt tänker jag på Argentos lite senare filmer. Stämningen och det stiliserade visuella uttrycket minner mest om de mer renodlat skräckfilmsaktiga Inferno och, kanske framför allt, Suspiria. Men det känns ju väldigt gjort att dra in Argento när man diskuterar Bava, så vi skiter i det och konstaterar istället bara att Blood and Black Lace är en underbar film. Och så kallar vi det en afton.