Nicholas Cage är ganska ofta dåligt castad. Han är en sådan skådis som kräver en speciell sorts roller: Överdrivna, karikatyrartade karaktärer, sådana som fordrar överspel. Han fungerar sällan som seriös skådis för normala karaktärer, utan behöver filmer som Wild at Heart, Leaving Las Vegas och Adaptation, mer extrema saker helt enkelt. I rätt typ av roll däremot, kan han verkligen skina, och det här är rätt typ av roll. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en mer passande skådis att axla Harvey Keitels mantel som Den korrumperade snuten.
Att Werner Herzog tog sig an den här filmen, en remake eller kanske snarare spirituell uppföljare till Abel Ferarras briljanta Bad Liutenant, var väldigt otippat. Men det märks att han, ja hela teamet egentligen inklusive Cage, haft roligt med materialet. Det är inte speciellt seriöst och det är tydligt att historiens konstruktion inte varit huvudsaken. Snarare är det en karaktärsdriven film, där Cages ryggskadade, narkotikaberoende och fullkomligt hämningsbefriade polis (självklart med en gigantisk Magnum .44 nedstoppad i byxorna) är draglok. Och Cage gör det alltså alldeles fantastiskt bra, i en rolltolkning som förmodligen är hans bästa sedan Sailor i David Lynchs Wild at Heart. Trots att Bad Liutenant: Port of Call New Orleans är en lång film blir den aldrig tråkig, utan är istället lätt och underhållande hela vägen igenom. Den innehåller även en av filmhistoriens klart bästa scener, vilket så klart är ett plus i kanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar