Ändlöst fascinerande

Finns fyra delar till på YT.

Neue 2

Neue

Tecken i skyn!

Wordfeud är som ett korrespondens-Alfapet, där man har 72h på sig att göra sitt drag. Perfekt för oss Vuxna människor med för lite fritid! Glädjande nog kan man spela mellan iPhone och Android, så det finns egentligen ingen anledning till att inte spela mot mig. Min e-post: eri00for@hotmail.com

Köpeblogg

Plötsligt är det jävla jobbigt att skriva något längre än 140 tecken, så för tillfället får den här bloggen nästan uteslutande fungera som konsumtionsjournal.



Förmodligen det mest svåråtkomliga giallosläppet på DVD. Äntligen min! En kanonfilm visade den sig vara också.



Mer italiensk crime. Man kan aldrig få för mycket.



Försöker orientera mig lite i östeuropeisk film, till stora delar ett helt outforskat område för mig.



Fick äntligen hem den andra utgåva jag köpte på Barnes & Nobles Criterion-rea.



Och så det andra möget då. Billig skit från nittonkronorslådan, etc.

Va, jag fattar inte? Är det ett test? Ett skämt?

För att se om läsarna är vakna? För det här kan väl aldrig vara på allvar:

"Bara en börs i Max drive-in"

Di Leo på bluray!

Amerikanska Raro video släpper en box med Fernando Di Leos mest kända gangsterfilmer den 6:e december. Har alla på DVD, och känner inte direkt för att dubbeldippa, så det är nästan så att jag hoppas att de är regionslåsta. Rätt snyggt omslag.

Nytt

Hört rätt blandade omdömen om serien. Ska bli kul att se med egna ögon. Råkade efter att jag köpt blurayen av en händelse snappa upp att den här releasen innehåller ett par klippta avsnitt. Oacceptabelt.



Här har vi en spännande pjäs från tiden då DVD-marknaden blomstrade. Jag är egentligen inte så mycket för specialutgåvor med figurer och skit, men den här är så obskyr att den ändå känns rätt rolig. Idag skulle inget bolag komma på tanken att producera en extravagant utgåva med en actionfigur till så här udda och okända giallos, men 2005 var läget uppenbarligen ett annat. Eller kanske inte, då NoShame ju trots allt konkade.

Uudet leffat

Twittershitter

Moi på er! Nu när jag fått en ny mobbe av min fina mamma, försöker jag börja använda Twitter. Ni hittar mig här. Hej då!

Ny skit

Blogga från mobilen? Vi testar!

Vila i frid, Gualtiero Jacopetti (1919-2011)

Jacopetti revolutionerade dokumentärfilmen med Mondo Cane 1962, och samregisserade sedan ytterligare fem filmer med sin vapendragare Franco Prosperi:

Women of the World (1963)
Mondo Cane 2 (1963)
Africa addio (1966)
Farewell Uncle Tom (1971)
Mondo Candido (1975)

Ännu ett stort namn i den italienska exploitationfilmen har gått ur tiden.

Arvid är en liten pojke från Sverige

Min kusin Joel har gjort en låt om Arvid. Kickass!

Camera Obscuras senaste släpp

Det första DVD-släppet av den här Candide-filmatiseringen, den dynamiska duon Prosperi & Jacopettis sista samarbete. Ser helt briljant ut. 260:- plus frakt känns lite dyrt just nu, men jävlar när lönen kommer!

Vrålonani

"Mannen ska enligt deras anmälan "onanera och vråla" både dag och natt".

Lol.

Snabbisar

Bambi (Hand, 1942) - Ta mig tusan den nästa bästa Disney-filmen efter Pinocchio! Lite av en överraskning eftersom jag kom ihåg den som ganska meh. 5/5

Mad Detective (To & Ka-fai, 2007) - Nja, inte så imponerande. Huvudkaraktären är intressant, grejen med att han kan se andras personligheter faktiskt ganska kul, men grundhistorien är tråkig och utförandet rätt slätstruket. 2/5

Prinsessan & Grodan (Clements & Musker, 2009) - Åtminstone delvis kan det här sägas vara Disney-studions återkomst på planen, om man med det åsyftar en återgång från datoranimation till tecknad film med handanimerade karaktärer. Men jämför man med Studio Ghiblis senare alster, Ponyo specifikt, känns det lite tveksamt om de någonsin kommer att komma ikapp japanerna igen. Trivsam, klassisk Disney, med på tok för många sångnummer. 3/5

Armadillo (Metz Pedersen, 2010) - Oj, vilken stark film. Så här nära krigets fasor tror jag aldrig att dokumentärfilmen tagit oss förr. 4/5

The Tourist (Henckel von Donnersmarck, 2010) - Skräpfilm med oinspirerade Depp och Jolie, som ser ut som att de gjutits i plast och spelar som vore de tillverkade av trä. Dessutom med fumlig regi som helt skjuter utanför mål. 1/5

Valhalla Rising (Winding Refn, 2009) - Jag gillar verkligen den här filmens ton, och länge tänker jag att den förmodligen är den bästa vikingafilmen som gjorts efter Korpen flyger. Men halvvägs in tappar filmen helt sitt momentum och flummar loss i långa och tråkiga hallucinationsartade sekvenser i vilka inget egentligen händer. Bortkastat! 2/5

Det brinner, min sköna! (Forman, 1967) - Underfundigt roligt, om än gubbigt, om en brandmansfest som går fel. Stabilt, men jag hade högre förväntningar på denna, en av Formans mest omtyckta Tjeckoslovakiska filmer. 3/5

F for Fake (Welles, 1974) - Welles omformar dokumentärfilmen i denna nydanande film, vars tema behandlar konsten och har många beröringspunkter med regissörens eget liv och karriär. Rapp, snabb och kul. 4/5

En liten film om konsten att döda (Kieslowski, 1988) - Svart och skoningslöst om mord - medborgare som dödar varandra och påföljande statliga vedergällningsmord - med ett smutsigt, grått och deprimerande Polen som bakgrund. Bra, i synnerhet det groteskt och realistiskt skildrade mordet på taxichauffören, men kanske ändå väl minimalistiskt på handlingsplanet. Min första Kieslowski, och visst vill jag se mer. 3/5

Paranoiac! (Francis, 1963) - Relativt okänd Hammer-skräckis med en strålande Oliver Reed i en av huvudrollerna. Spännande, men stundom känns det ändå som att man kastar bort många möjligheter till att göra en än mer stämningsfylld film, och det blir lite spretigt med alla vändingar i handlingen. 3/5

Cruising (Friedkin, 1980) - Mörk och skitig polisfilm med en Al Pacino i högform som polisen som infiltrerar New Yorks läderbögsscen för att fånga en mördare. Inte alls utan sina dramaturgiska problem, men trots det en underskattad pärla. Om bara omdömeslösa gubben Friedkin kunde låta sina gamla filmer vara ifred någon gång, och skippa alla så kallade "förbättringar" och tillägg, så kanske vi kan få Cruising i originalutförande på DVD i framtiden. 4/5

Hardcore (Schrader, 1978) - En djupt troende företagsledares dotter försvinner under en resa till Kalifornien, och pappan tvingas bege sig ner i porrträsket för att finna henne. Lite som en proto-8 mm (filmen med Nicholas Cage, ni vet). Kompetent regisserad av Paul Schrader, som mest är känd för sitt manus till Taxi Driver, men filmen har tyvärr förlorat lite av de chockerande och otäcka kvaliteter som 70-talsåskådaren säkerligen upplevde. 3/5

Miss Kicki (Liu, 2009) - Åh så synd att den här understatade och subtilt spelade filmen faller ihop i slutet. Fram tills dess var den verkligen en riktig liten pärla. 3/5

Syskonbädd 1782 (Sjöman, 1966) - Sjöman tacklar ämnet incest med allvar och seriositet, utan den sensationalism man kanske annars hade kunnat vänta sig. Påkostat kostymdrama med fantastiska skådisar - Per Oscarsson, Bibi Andersson, Gunnar Björnstrand och Jarl Kulle - på toppen av sina förmågor. Utsökt! 4/5

Arrow knullar upp

Arrows blurayrelease av The Beyond har verkligen varit ett sagolikt klanteri av enorma proportioner. Tidiga recensioner avslöjade att inledningsscenerna, som ska vara sepiatonade, var svart-vita på blurayen. Dessutom lagrades filmen på en 25GB-skiva istället för den 50GB-skiva som omslaget utlovade, vilket medförde att filmen presenterades i en mer komprimerad och sämre version än vad som utannonserats. Arrow lovade att fixa till felen, men trots att allt detta uppdagades långt innan släppdatumet var det ändå den nerfade utgåvan av filmen som letade sig ut till butikerna. Bolaget var snabba med att tillkännage ett generöst utbytesprogram, där alla som köpte den felaktiga versionen av filmen (hela första tryckningen, förmodligen en ansenlig mängd filmer) skulle få en korrigerad skiva skickad till sig utan kostnad. Så långt allt väl.

Så för någon dag sedan gick Arrow ut med att utbytesprogrammet plötsligt upphört och att alla som hädanefter köper filmen och får den dåliga versionen, i stort sett är fuckade och får skylla sig själv. Detta trots att det sannolik ännu inte dykt upp några korrigerade ex på butikshyllorna.

Oacceptabelt, Arrow! Jag kommer inte att ta i ert The Beyond-släpp med skyddshandskar ens. Gör om, gör rätt, och när ni ändå är i farten kan ni ju även passa på att mastra om filmen, gärna utan att skruva upp DNR-ratten till 11 den här gången.

"Hotbild"?

Robert Pettersson, vilken monumental jävla douchebag.

Filmer igen

En ovanligt skral ekonomi kan inte hindra mig! Jag bränner ljuset i bägge ändar, är snabbare än döden och lever ur hand i mun!



Åhléns hade Ta 3 betala för 2 på sin rea, och så nog fan blev jag tvungen att köpa på mig några Disney-blurays till samlingen. Har åtta nu och börjar få lite bekymmer med att veta var jag egentligen ska dra gränsen. Först tänkte jag att jag bara skulle köpa studions fem första filmer, från Snövit till Bambi, men nu när jag börjat släpa hem saker som Skönheten och Odjuret och Prinsessan och Grodan vet jag inte längre var detta kommer att sluta. Snart står jag väl där med Familjen Robinson och Bolt, och tycker att det verkar vara en utmärkt idé att punga ut 250:- styck för dem bara för att kunna fylla igen några inbillade hål i hyllan (de är numrerade på spinen, ve och fasa).



Den är en farlig fälla, nittonkronorslådan på Hemmakväll, men man slipper åtminstone ruinera sig på skiten man impulshandlar. Vi lyckade få med oss en del spännande grejer den här gången, tycker jag nog. En Zulawski, några intressant dokumentärer, en vikingafilm (yay!).

Varg ryter till

"Arbetar du för Judarna, herr Breivik, för att ena alla europeiska högerextremister under din falska fana? För att försäkra dig om att fokus på Europas Judiska fiende flyttas till något annat? Eller kanske visste du inte ens att du blivit utnyttjad av lömska Judar?"

Mer galenskap här. Vilken tur att Vikernes finns här för att bidra med lite balanserad och verklighetsförankrad analys mitt i allt mörker.

White Material (Denis, 2009)

Ett ospecificerat afrikanskt land lämnat åt sitt öde av den franska kolonialmakten. En rebellarmé till stor del bestående av barn krigar mot den etablerade regeringen. Isabelle Huppert, som nog varit bra i allt hon medverkat i och så även här, spelar kaffeplantageägarinnan som vägrar lämna sitt liv i Afrika och resa hem till Frankrike. Liksom den beryktade orkestern på Titanic står hon och spelar vidare medan båten sjunker och tillvaron rämna runt omkring henne. Denis berättar det här på ett lågmält och ganska suggestivt sätt, pekar inte speciellt mycket åt något särskilt håll utan låter oss tittare bilda egna uppfattningar. Inget uppenbart moraliserande över de vita karaktärerna till exempel. Filmen är ganska snyggt och stilrent skildrad, till exempel i den förmodligen högst avsiktliga bristen på sådana där episka panoramabilder man alltid annars får i Afrikahistorier. Istället är omgivningen ofta antingen ett ofokuserat töcken, som skildrat genom dimma, eller bara väldigt rakt på sak och funktionell. Tyvärr lämna mig den här filmen till slut ganska kall. Jag tycker inte att den kommer till någon direkt poäng, och handlingen berör inte mig på något speciellt sätt. Men det är möjligt att det beror på min personliga brist på engagemang, för filmen är både hantverksmässigt intressant och rätt så komplex.

The Waiting City (McCarthy, 2009)

Typisk tantfilm om saker karlar inte förstår: Kärlek, moderskap, känslor generellt. Förmodligen en rätt billig film att spela in, med tanke på att den utspelar sig i Indien och de halvdåliga skådespelarna. Måttlig engagerade intrig som åtminstone inte, tack och lov, hela tiden följer den på förhand givna mallen. Eller jo, det kanske den gör, men den vågar ändå sprudla en liten gnutta av liv då och då. Egentligen är det miljön som räddar filmen från att bli ett bottennapp, trots att den ofta skildras på ett exotifierande och lite smårasistiskt vis. Jag irriterar mig verkligen på att filmen är så filtrerad genom så kritvita västerländska glasögon hela tiden. Nå, även denna skit gick ner med ett par öl och en påse chips.

Den svartaste dagen

Jag skriver egentligen inte om den verkliga världen i den här publikationen. Inte om riktiga saker i alla fall, stora saker. Ibland länkar jag kanske till NSD för lite lulz, men Visualshock! Speedshock! Soundshock! handlar egentligen bara om tre saker: Konsumtion, nöje och i viss mån Arvid. Men det ofattbara som hänt i Norge har de senaste dagarna svept in mig i ett sorts töcken, dumpat en tung sten av sorg i magen och gjort mig så bedrövad att jag känner att jag ändå måste få ur mig något om detta, vad som helst.

Att en människa så kallt och beräknande kan orsaka så stor skada, att man för sig själv kan rättfärdiga att spränga bomber och skjuta ihjäl oskyldiga och försvarslösa människor, det är så ofattbart och groteskt att man nästan förlorar hoppet om mänskligheten. Den planering och minutiösa känsla för detaljer som präglade det avledande bombdådet i Oslo och den påföljande massakern på Utøya, vittnar om en gärningsman med intelligens och övertygelse. Det här handlar inte om en galning som går bärsärkagång, det är fullfjädrad politisk terrorism på en skala som förmodligen saknar motstycke i nordens historia. Utan tvivel var Anders Behring Breivik vid sina sinnens fulla bruk när han fullastad med vapen och ammunition anlände till Utøya. Utan tvivel var han det även när han kallblodigt sköt ihjäl ett åttiotal unga människor, barn, på politiskt sommarläger. Det är det som är det svåra att förstå, det ofattbara, att det här inte är ett dåd av en tokstolle, en Mijailović eller Manson, utan av en ung emotionellt avskärmad man med en mycket stark politisk övertygelse och förvrängd världsbild.

Det är ingen slump att Breivik varit ordförande för en avdelning av norska Fremskrittspartiet, eller att han skickade sitt 1500 sidor långa manifest till ledande politiker i de nordiska nationalistpartierna. Anders Behring Breivik är en produkt av vår tid, en direkt avkomma till de xenofobiska strömningar som en längre tid dragit över Europa som digerdöden. Att SD, Sannfinländare och annat patrask slår ifrån sig och fördömer Breivik kommer knappast som någon överraskning. Trots allt är det opinionssiffror det handlar om i slutändan. Men jag är fullkomligt övertygad om att det i samtliga av den så kallade extremhögerns led finns sympatisörer även för detta fasansfulla dåd. När man läser Breiviks manifest slås man ofta av hur nära han åsiktsmässigt verkar ligga högeravskummet på exempelvis Flashback. Det är samma retorik som används, och samma avskyvärda syn på samtiden som ett religionskrig.

Jag blir fullkomligt äcklad av det faktum att den så kallade nationella rörelsen först nästan jublade av glädje när bomben briserade i Oslo, jublade över vad som föreföll vara ännu ett islamistiskt terrordåd. Vilket propagandavapen! Om man, som jag, satt och följde nyhetsrapporteringen live på bland annat Flashback, gick det inte att undgå den segerrusiga tonen i många medlemmars inlägg. Den militanta islamismen skördar ännu fler dödsoffer, hurra! Samma tendens gick att skönja även i media som helhet och i initialskedet även i somliga politikers uttalanden. När det sedan undan för undan, i ljuset av händelserna på Utøya, började uppdagas att det sannolikt rörde sig om en etnisk norrman, gick samtliga inblandade istället in i ett sorts damage control-läge med syfte att släta över och förringa. Nu handlade det på Flashback, istället för islam, om en ensam galning, en paria, som inget hade med den riktiga Sanna nationalismen att göra. Även i medierna upphörde i hög utsträckning tvärt pratet om terrorism, så snart det stod klart att det denna gång inte rörde sig al-Qaida. För som vi alla vet är det bara svartmuskiga muslimer med bomber i turbanerna som kan vara terrorister.

Ändå fram tills i förrgår kväll tänkte jag att om något gott någonsin kan komma ur en sådan här fasansfull händelse, så är det att den kan avskräcka somliga människor från att dras i en högerextrem miljö. Ytterst få människor kan nog trots allt sympatisera med att man i politikens namn kallblodigt avrättar ungdomar på sommarläger. Men sedan dök Anders Behring Breiviks manifest upp på internet, och nu är jag inte så säker längre. Även om mycket av skriften har en megalomanisk och självförhärligande ton (för att inte tala om att den ofta känns som en modul till något rollspel: juvenil, pretentiös, uppdiktad) är den ändå förhållandevis genomtänkt och säkerligen ganska verkningsfull som propagandaverktyg. På Flashback, internets svenska kloak som ändå varit ovanligt fördömande och känsligt kring den här händelsen, började mycket riktigt fler och fler hyllningar till gärningsmannen poppa upp. Människor sade sig sympatisera med mycket som stod i manifestet, även om de flesta ändå inte kunde rättfärdiga handlingen. Men hur långt är egentligen steget till att man, när tidens tand fördunklar och slätar över, även börjar sympatisera med själva dådet?

I sitt manifest skissar Breivik även upp hur en rättegång kommer att gå till för en heroisk Tempelriddare som han själv. Det kommer, om man ska tro skriften, att bli ett osmakligt Spektakel med hemmasydda uniformer och försvarstal. Därför är det med glädje jag idag läser att polisen önskar att se åtminstone häktningsförhandlingen bakom lyckta dörrar, just för att massmördaren inte ska få tillfälle att ohämmat sprida sitt budskap i pressen. Mannen som huvudsakligen tycks ha sett den planerade massakern som ett sätt att marknadsföra sin bok, behöver, såvitt mig anbelangar, inte få några fler tillfällen att exponera sig själv och sitt manifest i offentligheten.

Det är så oerhört jobbigt att bearbeta alla hemska bilder och vittnesberättelser man tagit del av de senaste dagarna. Liken vid strandkanten, bomboffren, de hjärtskärande skriken från ungdomarna som överlevde. Det värsta är ändå en pixlig bild, en bildruta ur en film tagen från en helikopter, där man ser mördaren stå på strandkanten omgiven av lik och med ett gevär i händerna. I vattnet framför honom syns en liggande kille som tycks hålla upp händerna framför sig, som för att värja sig eller be om nåd. Det är en förkrossande brutal bild, i all sin suddiga otydlighet, en bild som sannolikt kommer att dyka upp i huvudet under lång tid framöver. Den får mig att tänka på alla stackars föräldrar som de senaste dagarna har tvingats ta emot dödsbud om sin dotter eller son. Sorgen måste vara ofattbar. Jag tänker även på de överlevande och vilket enormt trauma den här händelsen måste ha orsakat för dem. Hur går man vidare i livet efter något sådant?

Avsked (Takita, 2008)

Jag borde ha anat oråd redan vid omslaget. Mannen, cellon, duvorna, naturen: Vedervärdigt. Filmen i sin tur brer på hej vilt. Smäktande stråkmusik, svepande grandiost foto och massor av sentimentalt slisk. Filmens enda försonande drag är att det trots allt är ganska fascinerande att se en annan kulturs dödsritualer, annars är det idel mörker. Musiksekvenserna, då huvudpersonen ser spirituell ut och minns tillbaka till sin barndom, samtidigt som han spelar på sin cello, är synnerligen outhärdliga. Speciellt ett montage ganska långt in i filmen där han av oklar anledning sitter på något jäkla risfält och spelar samtidigt som kameran cirklar runt. Jag tror att jag spydde lite i munnen där faktiskt. Och slutet. Vad kan man säga om slutet utan att förstöra filmen för er som inte sett den? Jag nöjer mig med att konstatera att filmen där störtdyker från Dålig till Vidrig under loppet av ungefär fem minuter. Övertydlig och banal SMÖRJA!

Den första dagen på resten av ditt liv (Bezançon, 2008)

Småputtrig och hyfsat mysig fransk dramakomedi. Jag ogillar den lite för gulligt klämkäcka tonen, men tycker ändå att filmen som helhet fungerar rätt så hyfsat med tanke på vad den försöker uppnå: Att vara en lättsam och humoristisk skildring av en familjs liv genom tre decennier. Inte speciellt minnesvärd, men duglig.

MoC utannonserar nytt

Så okej, vi får som väntat Island of Lost Souls även från Master of Cinema, men bara på DVD? WTF?! Do not want. Dessutom med fulare omslag än Criterion-versionen:



Men ändå: Jag har ingen regfri blurayspelare och kommer nog inte att ha råd med den där Oppo BDP-83:n än på länge heller. Vad gör jag? Vilket dilemma!

Sedan släpper de även ett par Imamura som jag är halvt ointresserad av. Men de stora, nej episka, nyheterna - jag höll nästan på att flyga av stolen när jag såg det! - är följande:





Jag gillar verkligen Silent Running, en av de riktigt klassiska SF-filmerna (av Douglas Trumbull, som var med och gjorde specialeffekterna till 2001), och har den visserligen i samlingen sedan tidigare, men bara i en tråkig svensk 4:3-utgåva som jag tänkt uppgradera hur länge som helst. Och Touch of Evil! OmgOMGOOOMMMGGG! Jag har aldrig sett den, en av Welles mest omtyckta filmer, men tänkte bara här om dagen på att jag borde ta och skaffa den. MoC-utgåvan verkar blir definitiv, med tre olika klippningar av filmen, var och en i två olika aspectratios. Sex olika versioner totalt alltså. November kan inte komma tillräckligt snart!

Miraklet i Lourdes (Hausner, 2009)

Subtilt berättad film om en extraordinär händelse. Lugnt, metodiskt och minimalistiskt tempo, utsökt foto med tonvikt på symmetriska bildkompositioner och en stramhet jag verkligen gillar. Jessica Hausner stegrar lugnt och fint upp den understatade dramatiken i historien till en hjärtskärande payoff i filmens sista scen. På något vis påminner detta mig om Haneke, bara mindre kallt och kompromisslöst. En överraskning!

Dödens mannekänger (Schmoeller, 1979)

Huja, vilken tråkig soppa. Ett billigt hopkok av Motorsågsmassakern och Psycho, men helt i avsaknad av några som helst av Hooper- respektive Hitchcock-filmernas många kvaliteter. Faktiskt är Dödens mannekänger så pass mycket av ett plagiat att det med lätthet går att förutse varenda storyvändning långt innan de uppenbarar sig. Nej men oj, var det inte den galne brodern Davey under masken, vilken överraskning! Att den sedan dessutom ser ut som en tv-film - eller tänk typ Days of Our Lives, fast med mindre zoom - hjälper så klart föga. Det enda den här filmen har som är ens det allra minsta bra, är mannekängerna och dockorna. Scenografin ensam räddar rent av ett par av skrämselscenerna från fullkomligt platt fall. Det är lustigt att tänka sig att den svenska filmcensuren totalförbjöd den här back in the day, och sedan frisläppte den nedklippt med hela åtta minuter. Jag undrar vad som fanns kvar av filmen efter det egentligen, för speciellt blodig är den inte till att börja med. Extra ironiskt sedan, som Trivia-sektionen på DVD:n mycket riktigt påpekar, att Dödens mannekänger fick en PG-åldersgräns på bio i USA.

Juarez - De försvunna (Carrera, 2009)

Habil film om ett ämne vars existens man helst blundar för. Sedan mitten av nittiotalet har tusentals kvinnor försvunnit i den mexikanska gränsstaden Juarez. Varje dag hittas nya lik i öknen. Filmen skildrar en hederlig polis försök att undersöka morden, i ett rättssystem och under politiskt tryck som präglas av korruption och bristande resurser. Jätterelevant ämne med verklighetsbakgrund, som synes. Men filmen brister på flera punkter. Man har svårt att få storybitarna att falla på plats, filmen känns lite rörig och stundtals illa genomtänkt. Det känns aldrig som att man lyckas foga ihop någon helhet, och en del av vändningarna är enkla och inte så speciellt trovärdiga. Annars är det mesta i produktionen godkänt. Intresset hålls uppe under hela speltiden, delvis tack vare en parallellhistoria om en ung mexikanska som kommer till Juarez för att jobba i fabrik, och en del scener är väldigt starka. Allra starkast är dock den fasansfulla statistik som presenteras efter att själva filmen är slut.

Evil Cat (Yu, 1987)

80-talsskräck från Hong Kong har på senare år kommit från ingenstans och på kort tid seglat upp till att bli en av mina absoluta favoritgenrer. Seeding of a Ghost, Black Magic 2, Devil Fetus, Centipede Horror, The Rape After, Boxer's Omen - listan på fantastiska filmer kan göras lång. Evil Cat tillhör inte genrens toppskikt, men den är en stabil och underhållande film ändå. Den är inte alls lika slafsig och grotesk som många andra av de uppräknade filmerna - inte så konstigt kanske då tonvikten ligger mer på fartfylld actionskräck än renodlad horror - men kompenserar det med fin kung fu och en överlag mycket polerad produktion, som ser ut att vara betydligt dyrare än den förmodligen var. Även om filmen, som brukligt är för HK-film, innehåller en del rätt tramsig humor, är Evil Cat på det stora hela trevligt nog en ganska seriös historia som åtminstone besparar oss den värsta slapsticken. Stuntsen och de många fightingsekvenserna håller en sedvanligt mycket hög nivå, och filmen innehåller både en del välgjorda gorescener och dessutom några förvånansvärt snygga animationer. Jag hade riktigt roligt med den.

Criterion utannonserar sina oktobertitlar

Här. Island of Lost Souls, peppen är hög! En av de mer kända filmerna som hittills varit MIA på DVD-fronten, tillika en film jag aldrig sett (har bara sett den dassiga "remaken" från nittiotalet med Marlon Brando). Nu väntar jag bara på att MoC ska utannonsera sin blurayutgåva så att jag slipper importera filmen på sketen DVD.

Nattlek (Zetterling, 1966)

Det är svårt att inte tänka på Bergman när man ser Nattlek, Mai Zetterlings andra långfilm. Slottsmiljön, överklasskaraktärerna, den aningen experimentella inställningen till mediet - allt minner om Ingmar Bergmans sena 60-tal, Persona och framför allt kanske Vargtimmen. Men Zetterling verkar parallellt med gubben Bergman, och det handlar nog snarare om att båda påverkats av tidens filmiska strömningar. Nattlek andas verkligen sextiotal: i filmens fina svart-vita foto, i nämnda lek med filmmediet, i det politiska, det freudianskt incestuösa och i det jazziga soundtracket. Om ni blandar Bergman med Fellini och en gnutta Buñuel så vet ni ungefär vad som väntar. Liksom i Zetterlings debut berättas filmen i tillbakablickar, denna gång sömlöst, snyggt och lagom desorienterande. Ofta sker tidshoppen mitt i kamerarörelser eller i raka klipp mitt i scener, flödande. Det känns innovativt och fräscht än idag. Barndomssegmenten är filmens bästa delar, med underbara rollprestationer av Ingrid Thulin och förtjusande Naima Wifstrand. Pojken från Tystnaden och Persona, Jörgen Lindström, är också trevlig att se i den här filmen. Jag kan tänka mig att mobbingen måste ha varit episk efter att klasskamraterna sett scenen där han runkar framför sin mamma.

Tack Hollywood!

Äntligen kommer en nyproducerad prequel till kassa The Thing, en av 80-talets sämsta skräckisar! Nu får vi se filmen i underbarnet Matthijs van Heijningen Jr.s kompetenta händer, och slipper därmed ens tänka på John Carpenter-filmens mediokra regi. Som jag väntat! Vi slipper Bottins fula och amatörmässiga specialeffekter och får ny vacker state of the art-CGI istället, vi slipper fullkomligt felcastade och karismafattige Kurt Russel och vinner istället talangfulla Mary Elizabeth Winstead (Årets Babe åren 2007-2011, och alla kommande år också fo sho! En SÅN tjej vill jag ha!). Filmen ska vara en prequel men ser på trailern ut som en remake, vilket bara är bra så att man äntligen kan glömma bort att den hiskeliga 80-talsremaken och det vedervärdiga originalet över huvud taget existerar.

Lol, nä.

Dave Grohl, vilken kille

The Indian Runner (Penn, 1991)

Sean Penn är en fantastisk skådespelare, men frågan är om han inte är nästan lika bra som regissör. Alla hans fyra filmer har ett eget och intressant uttryck, och de lyckas faktiskt sticka ut även bland annan indiefilm i det amerikanska studiosystemet. Indian Runner, Penns regidebut, är inget undantag. Med säker hand berättas den episka sagan om två bröder på olika sidor om lagen, med lika delar biblisk moral, västernmyt och outlawcountrykänsla som ingredienser. Det är den enda filmen jag känner till som är baserad på en låttext, Bruce Springsteens fina Higway Patrolman, och den behandlar källmaterialet på ett respektfullt och troget vis, samtidigt som den inte är rädd för att bättra på och brodera ut detaljer. Bara i slutet blir det lite för mycket film och Hollywood för min smak. David Morse och Viggo Mortensen är ypperliga i huvudrollerna, och de backas upp av fina skådisar även i birollerna (i synnerhet Charles Bronson, Dennis Hopper och Patricia Arquette). En extra eloge bör Penn även ha för att han är en USA-skildrare av rang. Vackert fotade natur- och småstadsmiljöer finns det massor av i Indian Runner, liksom i The Pledge och givetvis Into the Wild.

"Förfulad stadsmiljö"?

"En gosekanin att älska eller hata". Den som förmår hata den där fullkomligt fantastiska kaninen måste verkligen sakna varje tillstymmelse till själ. Här har vi ett typexempel på väl använda skattepengar!

Luleå Art Biennal däremot, med sin djärva satsning på bland annat gymnasial pubertetssurrealism som var förlegad redan på 20-talet, där kan vi snacka HAT.

Traktorpojken

Egentligen vet jag förstås ingenting om vad som rör sig i dessa små underbara människors huvuden, men jag inbillar mig åtminstone att det här måste ha varit en av de större dagarna under Arvids korta levnad.

MoC

Superrea på Masters of Cinema. Okej, jag hade egentligen inte råd, men man är ju dum om man inte SMS-lånar för att få köpa utgåvor från världens bästa DVD-label nästan gratis.



65:- styck.



75 pix.

En man med karaktär

"Även doktor Rönä dog ju, men han for djärvt till helvetet. Det sades, att han skulle ha sagt medan han levde, att han ska fara för att slåss med Laestadius, och att man inte får göra en sådan likkista åt honom, som man gör åt andra, utan spika ihop en låda av brädor, och ställa den upprätt i kyrkogårdsjorden, samt lämna en del av kistan ovan jord, så att han får skratta åt de kristna."

- Erkki Antti Juhonpietis brev till Johan Raattamaa sommaren 1882, via Emil.

Make Way for Tomorrow (McCarey, 1937)

Klassisk melodram om ett av vår kulturs stora bekymmer: Vad göra med föräldrarna när de blir gamla? Påminner tematiskt om Ozus Föräldrarna, men stöpt i tidsenlig Hollywoodmall och alltså utan det mesta i form av intressant formalism. Inte min genre egentligen, då det ofta tenderar att bli på tok för genomskinligt sliskigt och sentimentalt, men den här fungerar faktiskt ganska bra. Filmen är fint berättad med bra skådespelare, och slår ut som en vacker blomma sista halvtimmen. Rörande om en tid i livet som sällan får något utrymme i populärfiktionen. (Underbara bakprojektionssekvenser i promenadscenen, förresten)

Älskande par (Zetterling, 1964)

Stackars bortglömda Mai Zetterling. Hennes debutfilm är en fantastiskt mogen, välberättad och snygg sak, fullt i klass med de bästa Bergman-filmerna från den här tiden, och ändå är hon nästan försvunnen ur den svenska filmhistorien. Älskande par är mycket stilsäker, med avancerat och urläckert foto av Sven Nykvist, och en spännande tillbakablicksstruktur som böljar fram och tillbaka mellan olika karaktärer och tider. Ensemblen, idel svensk skådespelarelit, fungerar också fantastiskt. Utmärkt!

Teknoporr

Någon på Brittiska filminstitutet arbetar med att restaurera Alfred Hitchcocks tidiga stumfilmer. Mer på Fejjan.

Bad Boy Bubby (de Heer, 1993)

En originell och grotesk liten film. Första fyrtiofem minuterna eller så är bäst. Bubbys och moderns tillvaro skildras mardrömslikt, obarmhärtigt, med kompakt snuskighet och imponerande känsla för det opassande. Sedan genomgår filmen ett tonartsskifte, och emotionellt hänger jag väl kanske inte riktigt med i alla turer. Det blir liksom mer episodiskt och flamsigt, och somligt är bättre och roligare än annat. Men i stort sett håller filmen ändå ihop. Framåt slutet presenteras så plötsligt en kärlekshistoria, som i mångt och mycket känns både påklistrad och seg. Jag förstår att ambitionen med Bad Boy Bubby säkerligen varit att göra en "konstnärlig" film som låtsas vara exploitation, men jag är inte helt övertygad om att det faktiskt finns en genomtänkt idé i grunden. Den spretar helt enkelt för mycket åt olika håll. Men visst, den är vidrig, rolig och speciell. Något av en oslipad diamant.