Today I am dirty, but tomorrow I'll be just dirt

Fick något ryck och beställde alla Buttgereits filmer av värde (Nekromantik 1 & 2, Der Todesking och då Schramm). De här filmerna var bland de första jag tankade när torrentteknologin var ny för hundra år sedan, och det ska bli kul att återse dem. När jag får resten av filmerna blir det en helafton av tysk dödsromantisk lågbudgetgore och folköl! Någon som är sugen?

Arvids nalle

Böckerna är Arvids första läsning.

Livet är hårt

mot de hungriga.

God jul, motherfuckers!

Donkey Kong? Donkey Kong...

Stoppa porren i papperskorgen

Hörde att grabbarna grus ska ha bokat strippor till byn på juldagen. Lika vedervärdigt som desperat om det stämmer. Bara E-type och Robinson-Robban som saknas egentligen.

Hittade en video från tillställningen på Tuben (den måste ha rest tillbaka i tiden):

Julklapp till Emil

Eftersom jag vet att du gillar sådant här (citat: "Jag har inget emot semiter så länge de inte kommer hit"):

Gatukonst

Få saker i vardagen kan mäta sig med glädjen i att finna en Pokémon-pärlplatta fastlimmad på en pelare på Smedjegatan.

Monumental ångest

Natten mot onsdag hade en av våra grannar fest. Hon, en kvinna i femtioårsåldern, verkar vara periodare, och då och då går det rätt hett till hos henne. Bland annat har det sagts att Jarmo med kniven brukar hänga där, tillsammans med andra av samhällets olycksbarn, och jag antar att de brukar typ dricka sprit, röka lite holk och kanske knulla eller något. För det allra mesta sköter hon sig dock.

Tisdag kväll var ett undantag. Hög musik spelades, Elvis och Roy Orbison så det kunde varit värre (som när vi bodde på Bergnäset och grannen, en transvestit från norra Afrika, drog på med förskräcklig allahmusik [av typen mellanösterndisco] nätterna igenom), och det smällde i dörrar och skreks. Efter att jag hade legat och försökt sova i över en timme, vänt och vridit på mig, försökt blockera dunket med kudden, använt den enda öronpropp jag kunde finna, indignerat gått och stirrat ut i trappuppgången i hopp om att min rasande blick av pur ondska skulle tränga igenom väggen, förbannat grannen, förbannat Gud, gjorde jag det enda varje konflikträdd svennebanan skulle gjort i samma situation: Jag ringde Störningsjouren.

Sedan la jag mig igen. I vanliga fall skulle jag, som den ynkliga pajalabo jag är, stått och spionerat ut genom titthålet och lyssnat vad som hände när de kom och knackade på, men nu orkade jag inte. Klockan var runt 01.00, vilket är en alldeles förskräckligt sen timme om man har en son som vaknar innan 7 varje morgon. Så jag la mig i sängen och tänkte på typ en ring att sämja dem, en ring att främja dem och en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem, och småningom tystnade larmet och musiken. Jag somnade ganska snabbt. Efter ett kort slag hörde jag så en knackning. Jag sprang upp som en gubbe ur en låda, eftersom jag trodde att det var på vår dörr det knackades, och spejade ut genom titthålet.

Där står granndamen och bultar, knackar, slår och sparkar på dörren till grannen mittemot. Mellan våldsutbrotten öppnar hon hans brevinkast och skriker sådana här saker:

"Din jävel, kom ut!"
"Våga utmana mig!"
"Din jävla punkare!" (Värt att notera är att grannen snarast ser ut som en skoterkille)
"Din jävel, jag ska sätta dit dig för pedofili! Jag kan internet!" (Här fnissade jag till, som ni säkert förstår)
Etc.

Det fortsatte i ett par minuter. Några gånger gick hon ifrån dörren och började gå nerför trappan mot sin lägenhet, när hon plötsligt stelnade till i rörelsen och sprang upp och fortsatte skådespelet. Vet inte om hon fejkade i hopp om att han skulle öppna dörren eller vad. Sedan gick hon hem till sig och tillbringade, så vitt jag vet, resten av aftonen i andakt och stillhet. Jag, å min sida, låg länge och tänkte på det upphetsande spektaklet. Hade jag inte ringt Störningsjouren skulle jag förmodligen ha somnat betydligt snabbare, dessutom med Kungens ljuva stämma som soundtrack till mina sockersöta drömmar.

Hur som helst, när jag såg lappen nere i entrén kunde jag inte annat än tycka lite synd om damen. Tänk er vilken oerhörd bakfylleångest man måste ha dagen efter att man kallat sin granne för pedofil, och avslöjat för husets alla invånare att man, alldeles oavsett vad man själv ville låta påskina, sannolikt inte "kan internet". "Så, så ledsen" är nog en ganska passande beskrivning.

Battle Royale

Värsta fetingboxen, och det till en film jag inte ens tycker är speciellt fantastisk. Tre skivor (Bioversionen, Specialversionen och en skiva med bonusmaterial) samt en jäkla massa vykort, häften och annat mög, gör nog den här, tillsammans med Mondo Visions Zulawski-släpp, till den mest extravaganta utgåvan av en enda film åtminstone jag har i samlingen. Jag minns själva filmen som extremt överhypad när det begav sig, ett intryck som fortfarande står sig om man ska döma efter den dryga timme vi hann se av filmen igår. Men boxen är fin i alla fall, och då är jag ändå inte en vän av dylika åbäken till specialutgåvor egentligen. Bildmässigt är släppet inte någon fest direkt, den ser mest ut som en riktigt fin DVD, men med tanke på den här filmens historia av katastrofala DVD-utgåvor misstänker jag att det knappast kommer att bli bättre heller. Och det behövs inte. Jag älskar Fukasaku, men anser att Battle Royale är en ganska medioker historia jämfört med hans svit av benhårda yakuzafilmer från 70-talet. Tänk om man hade fått se lika spännande blurayutgåvor av Graveyard of Honour eller Cops vs. Thugs istället! Prematur ejakulation är nog den korrekta termen.

Glömde!

De andra PGM-spelen, Espgaluda, Dodonpachi Dai Ou Jou och den tweakade versionen av det sistnämnda - Dodonpachi Dai Ou Jou: Black Label - finns också emulerade nu. Inte lika upphetsande eftersom det redan finns fina PS2-konverteringar av Dai Ou Jou och Espgaluda, men ändå. Här finns phat illegal romz av spelen. Och här finns den fina emulatorn Shmupmame. Rekommenderar dock att använda någon form av kontrolldon för att spela spelen, då Ketsui med tangentbord torde vara en ganska mardrömslik upplevelse.

En gammal dröm

Oväder i Luleå i förrgår. Inte kul att terrängköra barnvagnen genom snödrivorna för att ta sig till BVC på morgonen. Men så skönt att tillfälligt inte ha något jobb som tvingar ut en i kylan, så att man istället kan sitta i det varma hemmet och höra vinden vina utanför fönstren.

Jag fick veta något underbart för någon dag sedan, något som för ett par, tre år sedan hade varit en riktigt Stor Grej.



Här kommer det, håll i hatten:
Ketsui finns numera emulerat i MAME!

Ketsui: Kizuna Jigoku Tachi är ett vertikalskrollande Shoot 'em up från genrens moderna dominant, bolaget Cave och stjärnprogrammeraren Tsuneki Ikeda. Det släpptes i arkadhallarna 2002, på PGM-hårdvaran (liksom klassikerna Espgaluda och Dodonpachi Dai Ou Jou), och har alltsedan dess mer och mer kommit att bli STG-scenens heliga Graal. Detta dels för att det aldrig konverterades till någon hemmakonsol (förutom XBOX360 alldeles nyligen, men vem fan har en japansk 360?) och dels för att det är ett helt fantastiskt bra spel. För mig representerar PGM-perioden på sätt och vis peaken i företagets produktion, förutom då Shinobu Yagawas Ibara som kom några år senare och på annan hårdvara, innan de började hårdsatsa på otakumarknaden med loligoth, stora bröst och annat trams. I Ketsui finner vi istället generiska mangapojkar som manövrerar helikoptrar i snygg militaristisk estetik. Man kan ju med fördel hävda att de tidigare spelen, typ Dodonpachi och Guwange, är mer behagliga att titta på, handpixlade som de är till skillnad från PGM-spelens förrenderade spritar, men det är trots det något väldigt attraktivt med framför allt Ketsuis och Dai Ou Jous grafiska formgivning. Vem föredrar inte krigshelikoptrar och urbana miljöer framför storbystade 14-åriga prinsessor på magiska skalbaggar i någon sketen skog?

Har hunnit köra några krediter de senaste kvällarna, och kan inte annat än beskriva det som en något bisarr upplevelse. Här sitter jag och spelar Ketsui på datorn! Jag som ett tag var på vippen att drämma iväg 10 000:- på PCB-kittet. Det är en helt fantastisk upplevelse och en gammal dröm som går i uppfyllelse! Önskar bara att det kommit några år tidigare så att jag hade haft tid att sätta mig in i poängsystemet och nöta det på allvar. Kanske när man blir pensionär.

AK 100

Det här är nog det märkligaste brevbäraren någonsin kommit med till mig.





Men innehållet, en trevlig Akira Kurosawa-box från Criterion, kan man inte klaga på. Boxen innehåller en snygg bok om regissören och tjugofem av dennes filmer:

Onda män sover gott
Dodes'ka-den
Den berusade ängeln
Den vilda flykten
Himmel och helvete
Idioten
Att leva
I Live in Fear
Kagemusha - spökgeneralen
Natthärbärget
Madadayo
Männen som trampade på
The Most Beautiful
No Regrets for Our Youth
One Wonderful Sunday
Demonernas port
Rödskägg
Sanjuro
Sugata Sanshiro
Sugata Sanshiro II
Scandal
Revolvern
Blodets tron
Yojimbo - livvakten
De sju samurajerna

Det roliga är att det är nästan hela Kurosawas samlade produktion. Bara Ran, Vägvisaren, Drömmar och Augustirapsodi som saknas om jag inte är helt ute och cyklar. En annan fin grej är att jag faktiskt bara sett 6 st.

Huja, jag måste sluta köpa filmer nu, och istället börja se på dem jag har (Filmtipset tycker att jag har 200 stycken jag ännu inte sett i samlingen).

Grattis Pajala!

Messias har anlänt!

Nyfödd till tio år på en och en halv minut

Mobiltelefoner suger röven

Varför kan man inte stänga av SMS-funktionen på något vis? Vill absolut inte kunna skicka, men möjligen att jag kan tänka mig att kunna ta emot.

Ett tips för er som gillar cyberpunk (och vem gör inte det?) är en ganska ny blogg vid namn Data Eros & Techno-Fetish. Ser stabil ut så här långt, med en fin blandning av texter om olika aspekter av cyberpunk i kulturen.

Larmar och gör sig till

Nobodyn Börje Ahlstedt bestämmer sig för att göra sorti med en smäll, och drar iväg salvor mot skådespelarkollegor till höger och vänster i sina memoarer. Patetiskt är bara förnamnet. Dramaten är en lekstuga, skådisar är labila egofixerade idioter, what else is new eller hur?

Saker man, enligt media, lär sig från Ahlstedts biografi:

* Att Örjan Ramberg hotat att harpunera (!) Ahlstedt under ett bråk över en replik i Hamlet (lol).
* Att Persbrandt är ett svin (news at 11).
* Att Peter Stormare gråtande föll på knä och omfamnade kistan på Bergmans begravning (vilket faktiskt är helt fantastiskt kul, ett så kallat dubbel-lol, eller rofl om man så vill).

Roligast av allt, ett rent roflmao faktiskt, är dock bokens fantastiska titel:
"Från min loge på Dramaten".

Sug på den. "Från min loge på Dramaten". Inte många kan ladda en boktitel med så mycket fånighet att man blir lite generad å författarens vägnar bara av att läsa den. Men Börje kan. Dramatenskådisen, ni vet. Han som jobbar där, på Kungliga Dramaten.

Käre Börje Ahlstedt, vet du vad Dramaten egentligen är? En jävla sandlåda för vuxna män att leka i, det manliga egots högborg. Där sitter ni högt uppe i ert torn och inbillar er att ankdammen är en ocean, att ni själva är viktigast i världen och att ni gör skäl för era hutlöst höga skattefinansierade löner. Där kan ni smälla i dörrar, bete er som rövhöl, tafsa på era kvinnliga kollegor och smygsupa i godan ro, utan insyn från den banala omvärlden. Ni svinar på utan att det övriga samhällets normer och regler någonsin når er. Naturligtvis utan minsta tillstymmelse till självdistans. För ni är ju genier hela bunten, och konstnärssjälar så klart. Då får man vara lite svår. Har man blott en gång fått suga Ingmar Bergmans ådriga stake, fan det räcker med att ha städat hans privata Dramaten-toalett eller luktat på hans basker, är man untouchable och höjd över alla oss andra små människor som måste arbeta för att betala våra hyror.

I själva verket är de så klart alla bara stora nollor, som skulle implodera (med all säkerhet på ett ytterst pretentiöst sätt) vid blotta tanken på att utföra en enda dags hederligt arbete som omväxling till silverskedstillvaron någon gång. Även du Börje, trots att Aftonbladet blåser upp din pinsamma pajkastning till löpsedelsstoff en långsam torsdag. Grattis Börje, du har levt ditt liv som en relik från det förgångna på ett museum! Vilken bragd.

Vänta, what?!

Har Emil köpt en HTC? Vaffö? Finns ju fan förmodligen inte en mer Apple-frälst människa i hela Ume.

Kalasdag

Vilken hektisk och spännande vecka det varit hittills. Jag känner mig lite urlakad nu, trött och sliten men faktiskt ganska tillfreds med tillvaron. Det enda jag spontant känner saknas mig, förutom en så där 36 timmar sammanhängande sömn, är en kall öl och kanske någon typ av massage.

Roligast är att vi ska flytta. Till en trea mitt i stan, fem minuters gångväg från Shopping och typ tre från Kulturens hus. Egentligen lite för centralt för oss, lite för dyrt och lite för barnovänligt, men samtidigt ett erbjudande på tok för bra för att tacka nej till. Visst, vi var egentligen ute efter en fyra, men den här lägenheten är ändå tio kvadrat större än vår nuvarande. Så det känns bra, det hela. Och det känns skönt att man för en gångs skull får ha lite tur i tillvaron.

Nästan lika roligt blev kalaset vi ordnade för Arvid idag. Tack till alla som kom: mamma, brorsan, Elin, Sven, Lisa, Stefan och Linda (och Gun, Tobbe, Patrik och Robin igår). Och till Kim förstås, som till och med tog sig tid att svänga förbi en stund fastän han jobbade! Jag tycker personligen att det var jättetrevligt, och det tror jag att Arvid också gjorde. Han fick åtminstone massor av fina presenter som han kommer att ha mycket kul med framöver. Det var synd att han vägrade smaka av den fina ettårstårtan, men man kan ju inte få allt.



Har också varit och tatuerat mig idag. Det är alltid roligt när man kan klämma in sådana excesser både i schemat och ekonomin. Nej, zebrans vilken bloggig blogg. Jag tror vi bryter där.

Ett fall för Emil

Vem kan det där tänkas vara? Stenhårt med en fyrhalsad gitarr! Nästan lika fränt som fyra baskaggar.

EDIT:
Aha!

Du är redan död

Jag tittar på Fist of the North Star, släppt på DVD av Discotek Media. Började kolla serien redan för några år sedan (i min iPod rent av, konstigt nog) men intresset avtog efter ett tag. Det är en fördel med att betala pengar för saker, detta att man blir mer motiverad till att se färdigt.

Hur som helst. Fist of the North Star är en animeserie från 80-talet, baserad på en manga skriven av den stenhårda pseudonymen Bronson och ritad av Tetsuo Hara. Den handlar om Kenshiro, en kampsportsgud tränad i den uråldriga Hokuto Shinken-skolan, som strövar runt i en postapokalyptisk värld och slåss med alla möjliga olika sorters ondingar. Med sig på resan har han två odrägliga ungar, Bat och Lin, som jag verkligen hoppas får mindre plats i serien längre fram. Seriens stora behållning är Kenshiros ultravåldsamma fighter mot ständigt hemskare och starkare antagonister. Kläderna slits sönder varje gång Ken spänner musklerna, specialteknikerna avlöser varandra (givetvis med utropare som talar om vilken teknik som använts), kroppar exploderar i kaskader av blod och tiotals bad guys får smaka på Kenshiros vrede i varje episod. Tempot är raskt och varje avsnitt följer samma formula som alltid avslutas med en episk fight mot en stark motståndare.





Typ bäst.

Studiofoto

Vi har varit och tagit ettårsfoton på Arvid hos en fotograf idag. Blev verkligen asfina bilder.



Vet inte hur man ska kunna sålla ut bara några stycken

Trash Humpers

Nej, den var inget vidare faktiskt. Jag gillar anti-estetiken, filmen är inspelad med någon riktigt gammal videokamera och redigerad med två VHS-apparater, men filmen lämnade mig verkligen helt kall. Allting kändes fullkomligt slumpartat och nonsensaktigt, det är möjligt att det var själva syftet också, men det tilltalade mig inte. Bättre än Container var den, men inte mycket. Och inte fick vi se någon Werner Herzog heller.

Vintage-Harmony kommer och räddar dagen istället:

2 x Korine

Två Harmony Korine-filmer damp ner på hallmattan i morse. Jag vet att det finns folk som älskar Korine förbehållslöst, men karlns samlade produktion har en i mitt tycke ganska varierad kvalitet. Säkert är dock, oavsett de enskilda verkens individuella meriter, att det från den fantastiska Gummo (nittiotalets kanske bästa amerikanska film, men det känns som att jag säger det om varann film typ) via intressanta Julien Donkey Boy, och till den ärligt talat rätt intetsägande Mister Lonely, gått en röd tråd av integritet och säreget konstnärligt uttryck. Det är även lite talande att de enda två filmerna av värde snuskgubben Larry Clark lyckats regissera, Kids och Ken Park, också är de enda av hans filmer Harmony Korine skrivit manus till.

Därför ska det bli kul att se Trash Humpers. Jag, som medvetet hållit mig undan recensioner och handlingsbeskrivningar, vet bara att det ska vara en lofi-historia som mest ska påminna om en videoinstallation i en konstutsällning. När jag, med ovanstående formulering, pitchade idén om att se den ikväll till Maria, var hennes skeptiska reaktion: "Det låter som Moodyssons Container". Och ja, det kanske det gör, men låt oss för guds skull hoppas att den är lite bättre än så, annars blir det en lång afton. Wish us luck!

Herreminjävlagud

Jag hoppas innerligt att soc kom och knackade på dörren med beslut om tvångsomhändertagande efter att det där programmet visats. Och hoppas att kärringen vänjer sig vid tanken på att koka i blod i evigheters evighet i helvetets sjunde krets, för jag tror knappast mormonernas gud bär skygglappar för sådant där avskyvärt handlande. Det där är inte uppfostran, det är tortyr.

Dämonerna

Jag har länge varit ett stort Bergman-fan, men det har av någon anledning inte blivit av att köpa speciellt många av hans filmer på DVD. Kanske för att jag ändå sett så pass många (de flesta på bio rent av, tänka sig). Men så kommer plötsligt en rea av den här maffiga boxen som en räddare från ovan! Mastodonten innehåller följande filmer:

Ansiktet
Det sjunde inseglet
Djävulens öga
En passion
Fanny & Alexander
Hets (lite malplacerad känns den allt, med tanke på att det är Alf Sjöberg som stått för regin)
Höstsonaten
Jungfrukällan
Nattvardsgästerna
Persona
Scener ur ett äktenskap
Skammen
Smultronstället
Sommaren med Monika
Sommarnattens leende
Såsom i en spegel
Tystnaden
Ur marionetternas liv
Vargtimmen
Viskningar och rop

Med andra ord det mesta av det mer essentiella Bergman sket ur sig under sin tid på jorden. Någon dokumentär, ett av hans Fårö-dokument och en ganska menlös bok medföljer också (tunnsått med extramaterial alltså, som vanligt när det gäller svenska utgåvor). Jag uppskattar urvalet, det känns spontant inte som att något direkt saknas, och det är fint att SF inte föll för frestelsen att inkludera Bergmans ganska mediokra tidiga filmer. Har sett 15 av filmerna redan, men det ska blir kul att se dem igen och att täppa till några av hålen jag haft osedda i gigantens filmografi. Enda filmerna jag redan äger är Persona, Vargtimmen, Viskningar och rop och Fanny & Alexander, så det känns inte som att det är överdrivet mycket överlappning heller.

På tal om det har jag alltså numera tre Bergman-rullar som gått och blivit överflödiga (F&A har jag på bluray, så den åker inte ut i kylan). Någon som vill ha en julklapp? Det är SF:s utgåva av Persona och så brittiska utgåvor av Vargtimmen och Viskningar och rop (den sistnämnda har jag för mig inte är så het rent bildmässigt, men den går absolut att se på). Jag bjuder på portot, men det får gärna vara till någon som faktiskt ser på film.

Nu är det jul igen

Jepp, vi har rent av julgran i år. Föräldraskapet går uppenbarligen hand i hand med vansinnet.

Tack Leslie

för att du med din död indirekt möjliggjorde fyndet av den märkligaste bloggen jag någonsin skådat.

Leslie Nielsen är visst död

84 år blev han, vilket väl måste anses vara en aktningsvärd ålder. Jag, som inte gillar Nakna pistolen och alla de där andra humorfilmerna han är mest känd för, minns honom främst från den underbara Förbjuden värld från 1956:

Torrents, kapitalet och moralen

Hovrättens dom har fallit i Pirate Bay-målet, och den slår fast tingsrättens dom samtidigt som den justerar både de monetära och rent fysiska straffen (pengar upp, fängelse ner). Man ger väl sig in i ett getingbo om man kommenterar situationen, men jag måste tycka lite ändå.

Att tanka storfilmer är en alltigenom god gärning för alla oss som önskar se Hollywood och det amerikanska studiosystemet brinna. Jag betraktar det närmast som ett slags virtuell terrorism mot kapitalet, och dör lite inombords varje gång jag faller till föga och hyr den senaste amerikanska skräpfilmen istället för att ladda ner den (minns speciellt hur smutsig jag kände mig efter att ha sett Avatar på hyrd bluray samma dag den släpptes). Det gäller för den delen svensk film också. Alla som köper typ Beck-filmerna borde pryglas offentligt.

Om man tankar filmer som inte finns tillgängliga att köpa på DVD, antingen för att de är out of print eller för att inget bolag helt enkelt funnit det tillräckligt lönsamt att släppa dem, begår man givetvis inte heller något fel. Det kan rent av också vara ett sätt att straffa de amerikanska jättarna på, eftersom de ofta sitter på en massa rättigheter till framför allt äldre utländska filmer utan att ha för avsikt att någonsin släppa dem. Filmerna är fast i ett sorts kapitalismens limbo eftersom små bolag, som kanske skulle kunna tänka sig att ge ut filmerna, inte kan säkra rättigheterna då de ruttnar bort i storbolagens kalla och fuktiga fängelsehålor.

Däremot! Människor som tankar smal så kallad "kvalitetsfilm" eller obskyra så kallade "kultfilmer", borde verkligen fundera över vad de egentligen håller på med (om de gillar sådan film alltså, och inte bara, som somliga, tankar allt de kommer över). Ta en titel som Burning Paradise, en trevlig mörk kung-fu/äventyrsfilm regisserad av Ring Lam, som släpptes av det lilla amerikanska bolaget Discotek Media för ett tag sedan. Hur många ex kan en sådan film sälja egentligen? Säkra siffror har jag förstås inte, men jag betvivlar att det rör sig om speciellt mycket över 10 000. Givetvis finns den uppe på samtliga större trackers, där den laddats ner gud vet hur många gånger. Det är en rent ut sagt förkastlig situation, och uppladdare såväl som nedladdare borde verkligen belönas med rejäla hurringar.

Så här enkelt är det: Om man tankar en film som Burning Paradise istället för att köpa den, påverkar man på ett högst direkt sätt chanserna för att få se fler intressanta lite bortglömda filmer på DVD. Och därför tycker jag faktiskt att man borde veta lite hut. Det gäller ju långt ifrån bara den nämnda titeln, förmodligen är den trots allt inte så eftertraktad ens som torrent, och mer passande exempel är kanske filmsläpp från exempelvis Masters of Cinema och Criterion. Alltså sådant människor ändå hört talas om och vill se, men som är för smalt för att stora bolag ska vilja befatta sig med det.

Självklart är inte verkligheten så svartvit heller, och resonemanget kring hur moraliskt korrekt det är att tanka smalare releaser är ett tveeggat svärd. För i grund och botten är det även en demokratifråga det handlar om, framför allt för fattiga människor utanför västeuropa, USA och Japan. För dem är det nog sällan något alternativ att bränna iväg 250 pix på någon fin Criterion-utgåva av De sju samurajerna, och då antar torrentteknologin närmast formen av en räddande ängel. Fattiga människor har givetvis också rätt till kultur. Men för oss här i den rika delen av världen kvarstår faktum: Att tanka film med klen kommersiell potential är omoraliskt.

Därför kan jag inte låta bli att tycka att det är lite bra att TPB-jepparna döms för sin verksamhet. Inte för att det hjälper något i det långa loppet, information wants to be free trots allt, men som en principgrej. Att sedan både juridiken och kapitalet är hopplöst efter och måste tänka om kring den här problematiken är en annan fråga. Utvecklingen är ohejdbar.

Pinocchio e bäzzzt!!!!1

Jag har nu som sagt inte sett Ponyo, men jag betvivlar starkt att något rent animationstekniskt kan komma i närheten av Monstro-jaktscenen i slutet av Pinocchio:



(Börjar 5:16 in i klippet. Tittas förslagsvis i helskärm)

Betänk att allt är handanimerat från scratch, och förundras dels över det realistiska och detaljerade vattnet och dels över hur expressivt den offantliga valkroppen ges liv.

Pinocchio över huvud taget är ju ett animationens underverk utan motstycke i historien egentligen. Det är imponerande att tänka sig att något så fantastiskt kunde skapas redan 1940, när animationen som konstform ändå fortfarande var så pass färsk. Walt Disney hade verkligen ballar av stål när han pumpade in enorma summor i projekt som Pinocchio, Fantasia och (speciellt kanske eftersom den var först) Snövit. Man kompromissade aldrig, utan uppfann istället helt nya animationstekniker för att kunna göra det man ville med filmerna. Se till exempel den långa "kameraåkningen" 5:24 in i det här klippet:



Tänk vilken enormt komplex scen en sådan där åkning var innan datoranimationen kom! Med alla olika bakgrundslager som ska röra på sig, och så cellanimation på det. Minns inte hur de åstadkom det där riktigt, men det var med en vansinnigt avancerad apparat, och jag minns att just den där åkningen var otroligt dyr att producera, det klart dyraste i Disney-studions historia vid tiden. Man hade ju kunnat tänka sig att istället klippa mellan de olika gatumiljöerna, och komma undan lätt och billigt, men Disney hade sin vision klar om hur det skulle se ut och gav sina animatörer nästan obegränsat med resurser och fria tyglar för att uppnå det. På så vis var han ett geni, gamle Walt, för att han vågade satsa på vad som egentligen på pappret såg ut som idiotprojekt (Snövit, till exempel, måste ju ha blivit närmast utskrattad innan premiären). Det hade ju aldrig gjorts förut, och på sätt och vis närmade sig Disney-studion många gånger avantgardefilmen med alla dessa experimentella tekniker. Sedan blev Disney tyvärr fegare och fegare ju längre tiden led, mycket kanske för att Pinocchio floppade finansiellt, och jag tror inte att man hittar något som kommer i närheten av sådana här tekniska extravaganser efter 40-talet.

Men hur som: Pinocchio är bäst!

Novembershopping

Vilken tur att någon håller igång världsekonomin och motverkar de stackars konkursfärdiga filmbolagens undergång!



Jepp, jag köpte Sonys nerfade Evil Dead-utgåva trots allt. Har tidigare bara sett filmen i ration 1.33:1, och som jag befarade är det fullkomligt tydligt att det är originalformatet. Oftast fungerar det hyfsat ändå, då Raimi har gått in och framat om varje kamerainställning (om ni förstår vad jag menar: han har alltså inte bara lagt på en 16:9-maskning och kallat det en dag, utan finjusterat och optimerat varje bild till widescreenformatet), men många gånger gör alltför tighta kompositioner det klart som korvspad att fotot uppenbarligen är komponerat för en öppnare ratio än 1.85:1. Lite bittert att höra Raimi och Campbell prata om att blurayen är första gången filmen släpps i OAR sedan VHS-tiden på kommentarspåret, när man själv sitter med den europeiska skräputgåvan. Det är dock underbart att se filmen i HD, och tillsammans med Motorsågsmassakern är den ett fantastiskt argument för varför även äldre lågbudgetfilmer inspelade på 16 mm tjänar på att vara högupplösta.

Exorcisten är en kanonutgåva som tack och lov inkluderar originalversionen av filmen tillsammans med Friedkins så kallade Director's Cut, även känd som Versionen du helst skulle vara utan. Den utgåva som släppts i Skandinavien utelämnar förresten ursprungsklippningen, så den är inte mycket att ha.

Creepshow var lite av en besvikelse, kom ihåg den som mycket bättre. Ett par av historierna är riktigt bra, men flera går bara på tomgång och filmen som helhet skulle verkligen ha tjänat på om de kortades eller (hellre) klipptes bort helt.



Det är svårt att låta bli att dubbeldippa när det kommer till Studio Ghiblis filmer, i synnerhet eftersom animation ofta verkligen tjänar på HD-behandlingen. Nausicaä är ju en klassiker av rang och nu kanske jag äntligen kan få tummen ur röven och se Ponyo också (haft den liggande på DVD i säkert ett år). Synd att man inte kan få den på bluray med svensk dubb bara.



Brittiska filminstitutet har börjat släppa Ozu på bluray, hurra! Tror att det i slutändan ska bli över tjugo filmer. Enda jag tidigare sett av regissören är den så kallade Noriko-trilogin (Föräldrarna, Sent om våren och Early Summer) och God morgon, så det ska bli roligt att få stifta bekantskap med lite annat också.



Såg Skönheten och Odjuret på Coop, och kunde inte låta bli att köpa den trots att den knappast tillhör Disney-favoriterna. Det är en bra film på många sätt, men jag tycker att tecknarstilen är på tok för generisk och att animationen håller ganska blandad nivå. Jämför bara det här med till exempel det här. Men återigen: Animation i HD. Det kan nästan inte gå fel.



King Kong är fortfarande den bästa jättemonsterfilmen någonsin. Blurayutgåvan har blivit lite halvsågad här och där för att den inte innebär en tillräckligt stor uppgradering från senaste DVD:n, men jag var verkligen supernöjd med bilden. Då har jag tidigare i och för sig inte sett den annat än på VHS och tv, så jag kan ju inte jämföra med någon DVD.

Har inte hunnit kolla Apocalypse Now ännu, tråkigt nog eftersom jag inte sett den på länge och jag verkligen är sugen på att se den igen (svårt att klämma in så långa filmer på schemat när man har en son som trilskas med sovrutinerna), men jag har läst på något nördforum att den bildmässigt ska vara en smärre besvikelse. Tyckte dock att den såg hur fin ut som helst när jag samplade öppningsscenerna, så jag kanske inte är lika petig som hemmabiofolket. Utgåvan är hur som helst guld värd av tre andra anledningar. För det första att man får med den kortare och bättre originalklippningen av filmen. För det andra att Making of-dokumentären Hearts of Darkness medföljer (den är essentiell om man alls är intresserad av filmen. Man skulle kunna säga att den är för Apocalypse Now vad Burden of Dreams är för Fitzcarraldo). För det tredje att filmen äntligen släpps i OAR 2.35:1 (ja, nu rantar jag om ännu ett bildformat, men det är fan viktigt)! Fotografen Vittorio Storaro har nämligen länge insisterat på att alla hans gamla filmer ska framas om till 2.00:1, vilket inneburit att samtliga DVD-utgåvor släppts i fel aspect ratio. Tragiskt. Men nu har Coppola eller filmbolaget eller vem den nu kan vara äntligen gjort bot och bättring och släppt filmen i dess ursprungliga form.



Det var dags att köpa lite Fincher nu när Seven släppts i en enligt uppgift fin utgåva. Återstår att se om den fortfarande håller efter att den stilbildande estetiken tjatats till leda av diverse dussinfilmproduktioner och tv-serier.

Zodiac tycker jag är en av de bättre Hollywoodfilmerna på senare år faktiskt. Trevlig utgåva med mycket extramaterial om det riktiga fallet.



Bollywoodfilm är lite av en vit fläck på kartan för mig, och när det gäller Indien i stort har jag nog bara sett någon Ray och ett par mer västanpassade filmer (Monsunbröllop till exempel) tidigare. Tur därför att stabila bisarrofilmbolaget Mondo Macabro kommer som en räddande ängel med sina Bollywoodskräcksamlingar. Har bara hunnit se den ena filmen i den där volymen hittills, Purana Mandir, och den var faktiskt över förväntan bra. En atmosfärisk gotisk skräckis med ett häftigt monster och relativt höga produktionsvärden. Den dras dock ner av den vansinnigt långa speltiden (nästan två och en halv timme, vilket tycks vara någon sorts standard för indisk film). Man hade lätt kunnat trimma bort minst ett par onödiga och buskisartade storytrådar och fått en mycket bättre film. Sång- och dansnumren var bara charmiga dock.

Och så Brown Bunny då.



Hittade Threads på andraplatsen av en sedvanligt dålig lista över "The 25 Most Disturbing Movies Ever", länkad av allas vår Micke Movie. Hade aldrig ens hört talas om den innan, men det var den enda filmen jag inte sett på listan bortsett från Human Centipede (som verkar för skräpig för att vara intressant), så givetvis blev jag tvungen att beställa den. På beskrivningen låter den väldigt lik Peter Watkins briljanta The War Game (icke att förväxla med 80-talshackerfilmen Wargames med Matthew Broderick), så det känns väldigt lovande.

Ratcatcher minns jag som bra och skitig diskbänksrealism i klassisk brittisk tradition. Ska bli kul att se om den.

Morgiana är en film regisserad av tjecken Juraj Herz som gjorde Likbrännaren, ett av mina mest överraskande och underbara sentida filmiska fynd. Den har beskrivits som What ever happened to Baby Jane? silad genom ett mörkt sagofilter, vilket ju låter helt klockrent.



Äntligen! Det här är med största säkerhet årets filmsläpp för mig. Varför? Därför.

The Brown Bunny

Åh herregud vilken jävla dynga. Vincent Gallo försöker göra svår film men faller platt på punkt efter punkt. Den omtalade avsugningen var väl lite uppfriskande på något bisarrt sätt, men fan inte värd att vada igenom en och en halv timme filmiskt kloakvatten för. Brown Bunny är en alltigenom banal Paris, Texas-ripoff slash Vincent Gallo-egotripp. Den är en räcka alldeles för många och långa bilscener, kryddade med några fullkomligt intetsägande scener involverande en motorcykel (ormskinnsjacka någon?) och kvinnor. Gallo själv kände säkert att filmen var riktigt europeisk och komplex, men så här är det pojkar och flickor: Brown Bunny är bajsnödig självcentrerad innehållslös gubbig dynga. Kakka. Avskräde. Men det hade kunnat vara värre: Det hade kunnat vara den 30 minuter längre Cannes-versionen av filmen jag tvingats genomlida. Filmen blev förresten utbuad och sågad vid fotknölarna på premiären. Hundratals människor ur publiken gick ifrån biografen innan föreställningen var slut, och Roger Ebert kallade den för "den sämsta filmen i Cannes-festivalens historia". Tydligen var Sevigny i tårar, och Gallo bad om ursäkt för att filmen var så dålig. Det måste ha varit episkt.

Jag hatar att ge kritikerna rätt, men i det här fallet förtjänar filmen faktiskt allt den får. Och det kommer från någon som gillade Buffalo 66, inte alls ogillar amerikansk indiefilm och till och med tycker om karaktären Vincent Gallo.

Dokumentärer, dokumentärer

På tal om Reindeerspotting verkar det ha kommit många intressanta dokumentärer på sistone. Två jag hållit ögonen på ett bra tag är Until the Light Takes Us, om den ursprungliga norska black metal-scenen (den har precis släppts på regfri bluray i staterna, så den kommer jag att köpa vad det lider), och i synnerhet en film vid namn Cropsey:



Har sökt och sökt på torrentsidor efter den i flera månader, utan någon tur. Det retfulla är att jag här om veckan faktiskt hittade den på filmtjänsten Mubi, men typiskt nog var den bara tillgänglig för amerikanska surfare. Annars hade den lätt blivit den första film jag hyrde på internet. Hur som, om någon av mina vackra läsare skulle råka stöta på den här filmen någonstans, lagligt eller olagligt, får ni gärna hojta till!

Reindeerspotting

Låt inte det genant dåliga namnet och den puerila filmaffischen lura er, här har vi en riktig liten pärla. Reindeerspotting är en dokumentär om Jani, en subutexjunkie i Rovaniemi (av alla ställen), filmad av en av hans knarkarpolare. Jani, som vid 19 års ålder redan hunnit förlora två fingrar i någon typ av ospecificerad knarkuppgörelse, drömmer om ett annat liv, och att komma bort från Rovski och sin allt mer desperata livssituation. Filmen kanske inte känns helt klockren till en början, men den blir väldigt intim och brutalt drabbande i slutändan. Detta trots, eller kanske snarare tack vare, att någon mer klimaxartad payoff uteblir. När jag tänker på det är det nog istället filmens största styrka, det något amatörmässiga (eller amatörmässigt är kanske lite hårt, låt oss kalla det "inte helt professionella") anslaget och bristen på klassisk narrativ struktur. Man kan gärna se Ett anständigt liv i nära anslutning, bara för att se en totalt annorlunda, och mer hantverkstekniskt kunnig, tolkning av vad som i princip är samma ämne. Jag gillar för övrigt sådana här dokumentärer, mörka och hopplösa skildringar av narkomani, starkt. Bortsett från nämnda Ett anständigt liv kan jag även rekommendera HBO-dokumentären Black Tar Heroin: The Dark End of the Street för en överdos (fniss) dödsknarksorsakad misär. Fler förslag?

Reindeerspotting finns att tanka på de vanliga ställena, men släpps väl förhoppningsvis på DVD här i Sverige snart. För övrigt hängde huvudpersonen Jani sig på öppen gata i Kambodja ungefär tio år efter det filmmaterial man ser i dokumentären. Det var med en tår i ögonvrån jag googlade mig fram till det, kan jag avslöja.

Karin Dreijer + The Knife?

För övrigt tycker jag att det är hög tid för en ny The Knife-skiva nu. Det är vad, typ fyra fem år sedan Silent Shout kom? De släppte visserligen musiken till den där Darwin-pjäsen på skiva för inte så jättelänge sedan, men den var på tok för ambient för att fungera speciellt bra som popskiva. Silent Shout å andra sidan var i mitt tycke epokgörande, utan tvekan 00-talets bästa skiva och för mig personligen den mest omvälvande musikaliska upplevelse jag varit med om i mitt vuxna liv.

Karin Dreijer + Vargtimmen

Mer upphetsande är egentligen att Dreijer även skrivit musiken till en ny pjäs baserad på Ingmar Bergmans Vargtimmen!



En väldigt underskattad film, i mitt tycke faktiskt en av Bergmans bästa.

Karin Dreijer + Rödluvan

DN rapporterar att allas favvoartist Karin Dreijer Andersson skrivit en låt till en ny Hollywoodfilm baserad på Rödluvan-berättelsen. På sin hemsida dementerar hon dock att hon skulle ha någon cameo i filmen, som DN hävdar i sin artikel.



Filmen ser skräpig ut, vad annat är väl att vänta av Twilight-regissören, men låten verkar lovande.

2010: The year we make contact

NASA will hold a news conference at 12:30 p.m. EST on Monday, Nov. 15, to discuss the Chandra X-ray Observatory's discovery of an exceptional object in our cosmic neighborhood.



BELIEVE!

Monstrum

The Howling. Sämre som film betraktad än vad jag kom ihåg, men jävligt fina varulvsförvandlingsscener signerade Rob Bottin:



Samme Bottin är för övrigt också ansvarig för de fantastiska effekterna i Carpenters The Thing:



Tänk var vi hade kunnat vara idag om inte CGI:n kommit in och förstört specialeffektsbranschen på nittiotalet.

DVD-bekymmer

För några dagar sedan slog det mig plötsligt att jag kanske borde börja avveckla DVD-samlingen. Inte för att det är platskrävande eller för att jag förlorat intresset, eller ens för att det är dyrt, utan för att jag insett att DVD-skivor faktiskt har en ganska begränsad livslängd. Ingen vet riktigt hur länge genomsnittsskivan håller, men det har redan börjat dyka upp rapporter om problem med skivor från sent 90- och tidigt 2000-tal. Detta kombinerat med CD- och LD-teknologiernas tillkortakommanden (notera att DVD sägs ha en beräknat kortare livslängd än båda de formaten), skvallrar om att det nog bara är en tidsfråga innan undergången är här. Men vad gör jag då åt det här bekymmersamma bryderiet? Det vettigaste jag kan komma på i dagsläget är att helt sonika rippa samtliga filmer till datorn och förvara filerna på externa hårddiskar. Sedan kan jag antingen spara själva de fysiska filmutgåvorna och bränna nya skivor om någon skulle sluta fungera, eller sälja filmerna och få tillbaka hyfsat mycket av de pengar jag lagt ner (mellan 50-70% gissar jag att jag nog skulle kunna få, att döma av den generella Tradera-prisbilden. En klar fördel med att ha mycket importfilm kontra inhemska utgåvor, vilka ju för det allra gör mer nytta som glasunderlägg än auktionsobjekt). Problemet är bara att de volymer det handlar om gör hela företaget ganska vansinnigt.

Jag har kanske 750 st. DVD-filmer. En betydande andel av dessa är utgåvor med 2 eller fler skivor, så en försiktigt uppskattning av hur många skivor det totalt rör sig om är någonstans i storleksordningen 1200 stycken. Uppskattningsvis, och jag famlar möjligen lite i mörkret här men okej, kanske snittstorleken per fullrippad skiva är runt 6 GB. Och 1200 st. x 6 GB = alltså en total storlek på 7200 GB för samtliga skivor. Den externa standardhårddisken ligger väl idag på en 1 TB, vilket (om min disk är något att gå efter) motsvarar runt 930 GB. Det betyder att det vid lagringen av filmsamlingen skulle krävas hela 8 externa hårddiskar á 1 TB styck! Vilket innebär, om priset inte sjunkit dramatiskt sedan jag köpte min i somras, en kostnad på runt 8 lakan bara för själva lagringen av filerna. Svindlande. Nästan lika illa är det med tiden som skulle krävas för projektet. Jag testade rippa en film till datorn (Django, händelsevis, varför det nu skulle ha någon betydelse) och det tog runt 15 minuter. Kalkylerar man in (fy fan vad autistiskt det här låter förresten, jag inser ju det) ett par minuter för att hämta filmen och köra in den i datorn och diverse andra små tidsstjälande aktiviteter (göra en macka [2 min.], toalettbestyr [1 - 6 min.], runka [1 min, kanske upp till 2 om man är riktigt inspirerad någon dag]) kanske vi kan tänkas snitta på 17 minuter per skiva. Och vad blir då detta i slutändan? Jo, 17 minuter gånger 1200 skivor är lika med totalt 20 400 minuter. 20 400 minuter motsvarar i sin tur, håll i hatten nu, 340 timmar! 14 tjugofyratimmarsdygn! 42,5 åttatimmarsarbetsdagar! Vad fan?!

Så, mångtusenhövdade fanskara, vad skulle ni ha gjort? Finns det större externa hårddiskar till en rimlig peng på horisonten? Kan man motivera tidsaspekten? Är det moraliskt korrekt att hyra en slav för ändamålet (och om svaret är nej, när fan är det i så fall det egentligen?)?

DN jönsar vidare

Det här är nog den mest missriktade och bisarra moralpanik jag någonsin skådat. Hallå DN, motståndarmålet är åt andra hållet!



Serien i fråga. Och här är Björn Wimans patetiska försök till att rädda vad som räddas kan. Sorry Björn, jag tror att de flesta, trots detta heroiska försök till utsuddande revisionism, insett att du totalt missade poängen med strippen. Men jag antar att man väl inte kan klandra dig för att du åtminstone försöker. Och är inte det där skuggan av ondskefulla krafter högre upp i hierarkin än DN-redaktionen man kan ana över dina axlar?

Me-tro-polis!

Det är nära nu. Droooool...

Döddagen

En favorit och en profet har båda gått ur tiden idag. Vi sörjer lite.

Livstidens unicodefynd:

☭

Har tvättat håret och har rakat mig

Känns lite konstigt men jag reder mig.

Ännu en milstolpe i livet

Mer Evil Dead

Jag blev så glad när jag insåg att Sony ämnade släppa Evil Dead i UK, baserad på samma transfer som Anchor Bay använde i USA. Obegripligt nog valde de dock att inte inkludera 4:3-versionen av filmen (detta är alltså OAR) på skivan! Nerf deluxe! Ett snyggare omslag får vi åtminstone:



Men vem bryr sig? En nerf är en nerf, oavsett hur snyggt förpackad den är.

DN briljerar

"Den gigantiska köksfläkten suger effektivt upp aromerna de sex meterna upp till taknocken, för att sedan sprida väldoften över takåsarna." Med vår älskade regerings behjärtansvärda omsorg för att sådana här människor ska ha det bra, kanske Ninas dröm om en walk in closet med tillhörande divan besannas snabbare än paret kan föreställa sig. Skattelättnader för de rika ftw, speciellt när de använder pengarna till något så vettigt som Corianpjäser från Boffi. Kul också att Eric Tour är förvillande lik en Ken-docka i plast där han står och steker vårlök på sin teppanyakihäll. Lite synd om den polska hushållerskan om de byter upp sig till en 300-kvadratsvåning. Sucks to be her, men hey, hon borde valt en annan karriärsväg (hett tips: jurist på en av Stockholms större affärsjuridiska byråer eller egen företagare i finansbranschen) istället så hade hon sluppit!

Roy Andersson är så jävla bra

Fy fan

vad dåligt det här fick mig att må. Ett friskhetstecken visserligen, men tråkigt att få dagen förstörd.

Arvids första tidning

Vad ska det här betyda egentligen? Slängde in tidningen på toaletten direkt när den kom utan att tänka mer på det än att det kanske var något gratisutskick, kanske för att man skrivit på någon namninsamling någon gång typ. Igår när jag tog morgonskiten såg jag dock att den är adresserad till min son! Varför? Jag klagar inte, det finns avgjort sämre läsning där ute, men hur kommer det sig att han får den skickad till sig helt omotiverat? Emppu, är det du som ligger bakom det här?

Work of directors

Köpte en box med videos och annat signerade herrarna Michel Gondry, Spike Jonze och Chris Cunningham för ett tag sedan, och har nu börjat beta av den så smått. Innehållet är det alls inget fel på, många videos är ju klassiker och det mesta är intressant och snyggt på ett eller annat sätt, men DVD-produktionen lämnar mycket i övrigt att önska. Själva boxen är snygg och grann, däri ligger inte problemet (det medföljer till exempel fina små häften om regissörerna och en poster), men det märks att DVD:erna är från 2003, då bildkvaliteten på det stora hela är ganska taskig. Det är väldigt synd eftersom det är musikvideos det handlar om, och själva den visuella estetiken oftast är huvudanledningen till att se på dem. Gondrys produktion, med dennes enorma detaljrikedom och arbete med texturer, far speciellt illa och skulle verkligen tjäna på en HD-behandling. Till skillnad från sina kollegor som nästan uteslutande gjort grejer i 4:3, använder Chris Cunningham bara bildproportionerna 1.85:1 och 2.40:1, men hans videos är av någon outgrundlig anledning inte anamorfiska. En dödssynd! Dessutom är just hans skiva inte speciellt välfylld, varför den undermåliga bildkvaliteten är extra obegriplig (Cunningham har runt tio videos representerade, plus några reklamsnuttar och någon kort Making Of, att jämföra med Gondrys kanske fyrtio videos + en massa annat material). Det är avgjort bättre än att titta på det på Youtube, men inte så mycket som man hade kunnat önska för det pris man betalar.

Chris Cunningham









(Hans mästerverk, finns dessvärre inte på DVD:n)

Michel Gondry









Spike Jonze

Arvids favoritmusik:

Queen of Black Magic

Indoneserna jönsar vidare i ännu en underhållande film med massor av svart magi, muslimska moralkakor, kreativ gore och dålig dubbning. Ja, det här är vad jag kallar en recension.

Här kommer lite mer indonesisk galenskap bara för att:



Nej, du är inte onormal. Det här går inte att ogilla.

Bathory!

Så jävla bra. Skivan är från 1984. 1984! För att sätta saker och ting i perspektiv kan man ju jämföra med när annan tuff musik släppts, kanske i en tidslinje som så här (urvalet är lite slumpartat):

1982 - Venom: Black Metal
1982 - Iron Maiden: The Number of the Beast
1983 - Metallica: Kill 'em all
1984 - Bathory: Bathory
1985 – Celtic Frost: To Mega Therion
1986 - Slayer: Reign in Blood
1986 – Sepultura: Morbid Visions
1987 - Death: Scream Bloody Gore
1989 - Morbid Angel: Altars of Madness
1990 - Entombed: Left Hand Path
1991 - Darkthrone: A Blaze In The Northern Sky
1992 - Burzum: Burzum
1994 - Mayhem: De Mysteriis Dom Sathanas

Vilka föregångare! Förstår inte hur jag har kunnat missa att kolla upp dem ordentligt tidigare.

(Okej, jag har inget vettigt att blogga om denna afton, sorry)

Teh old 2

Men jag fnittrar varje gång.

Teh old

Men så jävla stenhårt!

Emil:

I Siena såg jag och Mackan en liten keramiktavla för upphängning på vägg, med texten SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS. Skrivet i just den ordningen. Skrivet. I. Just. Den. Ordningen.

Skönheten

Jesus Kristus vilket bra köp! Trodde 38 € var dyrt, men här kostar de 700-800 spänn, så det var ju nästan gratis. Bialetti Brikka fungerar som en vanlig mokabryggare, men med den lilla finessen att det finns en liten vikt på toppen av det rör vattnet färdas genom. Det sinnrika med det är att det uppstår ett betydligt högre tryck under tillredningen av kaffet. Detta högre tryck resulterar i mycket mer crema, och ett avsevärt mer espressolikt kaffe än vad man får med en vanlig mokabryggare. Brikkan ska, så vitt jag kan läsa mig till, prestera ett tryck på 9 bar, vilket är lika högt som det optimala trycket vid tillredning av espresso. Trots det smakar kaffet aningen mer bränt än en kopp espresso och creman är mer flyktig, för att då inte tala om att extraktionsmetoden givetvis skiljer sig åt väsentligt, så någon riktig espresso är det avgjort inte (oavsett vad Bialetti vill göra gällande). Vad det däremot är, är vansinnigt gott kaffe. Det känns som att jag hittat rätt nu. Hädanefter kommer jag att släppa planerna på att införskaffa en espressomaskin. Det är helt enkelt för mycket pengar och för mycket meck för den försumbara smakskillnad det skulle innebära.



(Den där killen har verkligen groteskt mycket socker i sitt kaffe)

?!

Ooops

Brevbomba här.

Stoppa pressarna!

Steve Wiebe återtar Donkey Kong-världsrekordet ur Billy Mitchells ondskefulla klor!



Mer

Congraturation! This story is happy end!

Vete fasen om någon av er läser här, men i alla fall: Stort grattis Rikard och Elin till er vackra son! Det är en sjuhelvetes resa ni precis påbörjat, en underbar sådan. Kram till er alla!

Dessutom är det här den här bloggens hundrade inlägg. Dubbel anledning till att fira alltså!

450 bilder tagna, typ tre blev bra

Det var en trevlig resa. Italien är ett fantastiskt vackert land med billig och god espresso, behagligt klimat och kulturella sevärdheter nog för att mätta även den hungrigaste turist. Tråkigt nog blev Arvid rejält sjuk redan andra dagen, och resten av resan kom så klart i hög utsträckning att präglas av detta. En lustiger anekdot var när Hannibal, den gullige farbror som ägde huset vi bodde i och som bara pratade italienska, ringde efter ambulans istället för den efterfrågade husläkaren. Efter en kort stund kom tre ambulanspersonal instormande i vårt hus med två läkare i släptåg! Vi var ganska övertygade om att vi skulle bli skuldsatta för resten av livet, men fantastiskt nog var all sjukvård gratis för oss med guldbiljett (EU-pass). Inte en spänn behövde vi betala, förutom för medicin och taxiresor. Tror att vi tårögt tackade en förvånad sjuksköterska minst fem gånger för detta. Jag utbrast till och med hänfört att "in Sweden it's very expensive", trots att jag även då visste att jag ljög (det är ju sant i och för sig att vi har vissa avgifter här, men speciellt dyrt är det ju inte). Annars var det många sömnlösa nätter med en kokhet baby mellan oss i sängen, och ganska mycket oro. Men jag tycker ändå att jag fick ut mycket av resan, även om det blev ganska långt ifrån hur jag tänkt mig den. Alla våra medresenärer var skitsnälla och hjälpte oss mycket med Arvid, och jag hoppas verkligen att vi inte förstörde semestern för någon.