Hovrättens dom har fallit i Pirate Bay-målet, och den slår fast tingsrättens dom samtidigt som den justerar både de monetära och rent fysiska straffen (pengar upp, fängelse ner). Man ger väl sig in i ett getingbo om man kommenterar situationen, men jag måste tycka lite ändå.
Att tanka storfilmer är en alltigenom god gärning för alla oss som önskar se Hollywood och det amerikanska studiosystemet brinna. Jag betraktar det närmast som ett slags virtuell terrorism mot kapitalet, och dör lite inombords varje gång jag faller till föga och hyr den senaste amerikanska skräpfilmen istället för att ladda ner den (minns speciellt hur smutsig jag kände mig efter att ha sett Avatar på hyrd bluray samma dag den släpptes). Det gäller för den delen svensk film också. Alla som köper typ Beck-filmerna borde pryglas offentligt.
Om man tankar filmer som inte finns tillgängliga att köpa på DVD, antingen för att de är out of print eller för att inget bolag helt enkelt funnit det tillräckligt lönsamt att släppa dem, begår man givetvis inte heller något fel. Det kan rent av också vara ett sätt att straffa de amerikanska jättarna på, eftersom de ofta sitter på en massa rättigheter till framför allt äldre utländska filmer utan att ha för avsikt att någonsin släppa dem. Filmerna är fast i ett sorts kapitalismens limbo eftersom små bolag, som kanske skulle kunna tänka sig att ge ut filmerna, inte kan säkra rättigheterna då de ruttnar bort i storbolagens kalla och fuktiga fängelsehålor.
Däremot! Människor som tankar smal så kallad "kvalitetsfilm" eller obskyra så kallade "kultfilmer", borde verkligen fundera över vad de egentligen håller på med (om de gillar sådan film alltså, och inte bara, som somliga, tankar allt de kommer över). Ta en titel som Burning Paradise, en trevlig mörk kung-fu/äventyrsfilm regisserad av Ring Lam, som släpptes av det lilla amerikanska bolaget Discotek Media för ett tag sedan. Hur många ex kan en sådan film sälja egentligen? Säkra siffror har jag förstås inte, men jag betvivlar att det rör sig om speciellt mycket över 10 000. Givetvis finns den uppe på samtliga större trackers, där den laddats ner gud vet hur många gånger. Det är en rent ut sagt förkastlig situation, och uppladdare såväl som nedladdare borde verkligen belönas med rejäla hurringar.
Så här enkelt är det: Om man tankar en film som Burning Paradise istället för att köpa den, påverkar man på ett högst direkt sätt chanserna för att få se fler intressanta lite bortglömda filmer på DVD. Och därför tycker jag faktiskt att man borde veta lite hut. Det gäller ju långt ifrån bara den nämnda titeln, förmodligen är den trots allt inte så eftertraktad ens som torrent, och mer passande exempel är kanske filmsläpp från exempelvis Masters of Cinema och Criterion. Alltså sådant människor ändå hört talas om och vill se, men som är för smalt för att stora bolag ska vilja befatta sig med det.
Självklart är inte verkligheten så svartvit heller, och resonemanget kring hur moraliskt korrekt det är att tanka smalare releaser är ett tveeggat svärd. För i grund och botten är det även en demokratifråga det handlar om, framför allt för fattiga människor utanför västeuropa, USA och Japan. För dem är det nog sällan något alternativ att bränna iväg 250 pix på någon fin Criterion-utgåva av De sju samurajerna, och då antar torrentteknologin närmast formen av en räddande ängel. Fattiga människor har givetvis också rätt till kultur. Men för oss här i den rika delen av världen kvarstår faktum: Att tanka film med klen kommersiell potential är omoraliskt.
Därför kan jag inte låta bli att tycka att det är lite bra att TPB-jepparna döms för sin verksamhet. Inte för att det hjälper något i det långa loppet, information wants to be free trots allt, men som en principgrej. Att sedan både juridiken och kapitalet är hopplöst efter och måste tänka om kring den här problematiken är en annan fråga. Utvecklingen är ohejdbar.
Absolut bland det mest balanserade jag läst i frågan. Jag är benägen att hålla med. Känner mig ständigt förvirrad i denna nya, djärva tid men här slogs nog huvudet på spiken.
SvaraRaderaOavsett är det ju så att situationen är skit, också den innan. Ett förslag på ett lite bättre läge skulle vara om man i varje land införde något slags filmfond av mindre rövig typ än den i Sverige, med ett antal kompletterande internationella filmfonder med syfte att välja ut just de filmer som den aktuella staten kanske skulle väja för. Om filmandet redan på den nivån skulle vara åtminstone delvis betald för sig, så skulle alla andra led ha det mycket lättare. Kanske.
SvaraRaderaEtt annat system skulle vara att korta tiden man kan ha rättigheterna till en film till kanske bara tio år eller så, innan de går in i public domain. Därefter skulle man ålägga varje stat (Understött av något slags UNIF - United Nations International Film något) att digitalisera filmerna så bra som möjligt, och så låta dem ligga ute. Med möjlighet för t ex Criterion att göra någon mer exklusiv box.
Äh, jag vet inte. Däremot är jag inte alls säker på att man kan tala om omoral i frågan fildelning. Det rör sig trots allt om något som kan mångfaldigas utan att nyttja resurser, och utan att ta något ifrån ursprungsinnehavaren. Man kan ju förstås argumentera, som du ju delvis gör, för att mångfaldigandet stjäl resurser i form av människor som skulle investerat i att köpa filmen istället, men fakta tyder ju på att den bilden inte riktigt stämmer. Inte helt, i alla fall; Människor som aktivt fildelar spenderar större andel av sina utgifter på sådant som tillhör den gruppen av produkter som ofta fildelas. Med det inte sagt att en människa som fildelar pakistansk indiefilm också lägger en massa pengar på pakistansk indiefilm. Kanske istället på musik, eller böcker, eller på bio. Men mängden pengar i den allmänna underhållningssektorn som kommer från fildelare sjunker inte med ökad fildelning, utan tvärtom. Vad som sedan är hönan och ägget...
I vilket fall är situationen så oklar att jag har svårt att se att man skulle kunna kalla fildelning på personlig nivå för omoralisk, eller något som är fel att göra. För mig verkar fildelning vara moraliskt neutralt. Däremot kan jag hålla med om att det är svårt att ta det till att det skulle vara rätt att fildela, eller något man ska uppmanas att göra, sådär lite till mans. Det känns som ett lite för stort steg.
På statlig, eller internationell nivå tror jag däremot att jag kan argumentera för att fildelning bör vara tillåten. Delvis för att det verkar konstigt att förbjuda något som inte är fel (Enligt argumentet ovan), och delvis för att det finns åtminstone indicier som tyder på att fildelning ökar den allmänna kunskapsnivån i samhället, och sänker intoleransen. Vilket väl för till TPB, även om jag känner mig ute på lite väl tunn is för att uttala mig om det specifika fallet.
Domen, som jag förstår den, syftar till att skydda rättighetsinnehavarna. Rättighetsinnehavarna, inte skaparna. Men för det första kan rättighetsinnehavarnas rätt att äga ifrågasättas på moralisk plan - Jag underkänner den, t ex - och för det andra kan det ju visa sig att även om de skulle ha viss rätt, så kanske den står i vägen för det allmännas rättigheter - Utbildning, etc. Vidare tycks det som om den bygger på ett felslut om fildelningens ekonomiska konsekvenser, och kanske också ett felslut om fildelningens moraliska status.
Så är TPB-domen felaktig, som jag förstår den? Tja, den skyddar aktörer jag anser inte bör skyddas, den fäller tvivelaktiga ekonomiska påståenden, och den dömer som moraliskt ont något som jag inte kan finna annat än moraliskt neutralt.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag råkade skicka in samma inlägg två gånger, pga Google-härk.
SvaraRadera"Fattiga människor har givetvis också rätt till kultur. Men för oss här i den rika delen av världen kvarstår faktum: Att tanka film med klen kommersiell potential är omoraliskt."
Jag är inte så säker på det här heller. Är argumentet att om du inte har mycket mer pengar än till existensminimum, så har du fri moralisk lejd att ladda ner vilken film som helst, men om du har lite pengar men väljer att spendera dem på t ex serier (Too close to the bone), så har du inte moralisk rätt att se film alls? Eller, med tanke på det tidigare om Beck och så vidare, så har en person i t ex min situation endast moralisk rätt att ladda ner filmer från stora amerikanska bolag eller TV4?
Och gäller det oavsett vad t ex jag skulle tycka om den aktuella filmen? Låt säga en smal independentfilm vars syfte är att hylla Bonnier. Vi åsidosätter frågan om var pengarna skulle gå - Alltså, man skulle ju ha fog för en rädsla över att pengarna skulle gå direkt i Bonniers famn - utan kollar bara på innehållet i filmen. Låt säga att filmen lite sneaky handlar om hur grymma Bonniers är, alltså inte på så sätt att det framgår av titeln. Enda sättet att ta reda på det är att se filmen. Står jag inte då i en situation där jag är tvungen att stödja produktionen av fler filmer som hyllar Bonniers, innan jag ens kan ta beslutet om huruvida jag vill ge pengar till något som hyllar Bonniers?
Jag tror att den där andra frågan blev lite grumlig, men.
Jag kanske ska lägga till att även jag tycker att det var ett uppfriskande inlägg. Skönt att läsa något av någon som inte vill försvara varken Antipiratbyrån eller nedladdningsfetischister, utan filmerna.
SvaraRaderaRelevant, och dess partner.
SvaraRadera