Åh herregud vilken jävla dynga. Vincent Gallo försöker göra svår film men faller platt på punkt efter punkt. Den omtalade avsugningen var väl lite uppfriskande på något bisarrt sätt, men fan inte värd att vada igenom en och en halv timme filmiskt kloakvatten för. Brown Bunny är en alltigenom banal Paris, Texas-ripoff slash Vincent Gallo-egotripp. Den är en räcka alldeles för många och långa bilscener, kryddade med några fullkomligt intetsägande scener involverande en motorcykel (ormskinnsjacka någon?) och kvinnor. Gallo själv kände säkert att filmen var riktigt europeisk och komplex, men så här är det pojkar och flickor: Brown Bunny är bajsnödig självcentrerad innehållslös gubbig dynga. Kakka. Avskräde. Men det hade kunnat vara värre: Det hade kunnat vara den 30 minuter längre Cannes-versionen av filmen jag tvingats genomlida. Filmen blev förresten utbuad och sågad vid fotknölarna på premiären. Hundratals människor ur publiken gick ifrån biografen innan föreställningen var slut, och Roger Ebert kallade den för "den sämsta filmen i Cannes-festivalens historia". Tydligen var Sevigny i tårar, och Gallo bad om ursäkt för att filmen var så dålig. Det måste ha varit episkt.
Jag hatar att ge kritikerna rätt, men i det här fallet förtjänar filmen faktiskt allt den får. Och det kommer från någon som gillade Buffalo 66, inte alls ogillar amerikansk indiefilm och till och med tycker om karaktären Vincent Gallo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar