En studie i rumpkickande

Nick Cave, åh Nick Cave, som jag älskar dig. Ung, snygg, kompromisslös, cool. Så här ska ett liveframträdande se ut:



Tack för videon, Matti Alkberg.

Censuren - En thriller

Stoppa pressarna! Program om den svenska filmcensuren, klockan 21.00 ikväll på SVT1!

"Censuren - en thriller

Se filmklippen du aldrig tidigare fått se. Förbudens tid är förbi. Efter hundra år läggs Statens Biografbyrån ner. Vad är det för vålds- och sexscener som censorerna satt saxen i, och varför?

Sverige har haft världens äldsta filmcensur. Man har varit rädd för hur våldsam film påverkar tittare. Och ända in i modern tid har våldsamma filmer fortsatt att oroa och skrämma.

I Censuren - en thriller får vi se vilka ingrepp som gjorts på filmer och vi får också en bild av vilket sorts samhälle vi velat ha i Sverige, och vad vi velat gömma undan.

Christina Lindberg berättar om sin tid som hämndlysten actionhjältinna på 70-talet. Hennes rollfigur har inspirerat filmare välden över, inte minst regissören Quentin Tarantino.

Sändningstider: Censuren - en thriller
SVT1 Torsdag 28 apr 2011 kl 21.00
SVT1 Fredag 29 apr 2011 kl 04.10
SVT1 Söndag 1 maj 2011 kl 01.15

På grund av programmets innehåll visas filmen inte i SVT Play."

Via Jack J. på utmärkta bloggen En lejemorder ser tilbage.

Mannen under trappan (Lind Lagerlöf, 2009)

Halvtaskig SVT-producerad miniserie i fyra delar. En familj flyttar in i ett hus på landsbygden och fadern upptäcker snart att det bor en märklig man vid namn Kwådd under trappan. Handlingen låter ju både lustig och spännande när man läser om den, men det är den faktiskt för det mesta inte. Produktionen håller ungefär Tre Kronor-klass med oinspirerade kulissbyggen och slätstruken regi. Ibland försöker man sig på att göra något argentoeskt med fotot, men på grund av vad jag gissar är teknisk inkompetens (eller möjligen budgetbegränsningar) blir det platt fall gång på gång. Skådespelet är även det av såpakaliber: Barnen är fruktansvärda, Frida Westerdahl horribel och Jonas Karlsson, en av Sveriges mest överskattade skådespelare, går på tomgång och levererar sina repliker som en avdankad dramatenskådis på Stesolid. Första avsnittet var mer eller mindre katastrof, men tack vare ett fyrpack Magnum-glassar lyckades vi ändå plåga oss igenom både det och de andra delarna, och jo, det blir faktiskt bättre. Inte mycket kanske, men tillräckligt för att man ändå ska orka investera de där tre timmarna i serien. Men en mer kompetent regi hade det nog kunnat bli riktigt hyfsat.

The Silent House (Hernández, 2010)

Kreativ spansk lågbudgetskräckis med en gimmick: Allt är filmat utan synbara klipp. Jag vet, ni tänker säkert krystad filmskola, form för formens skull, etc. Det tänkte jag också först. Men jag måste säga att det fungerar riktigt bra här, faktiskt är det rent av filmens största behållning. Närvarokänslan blir enorm, spänningen ibland nästan obekvämt svår att värja sig emot. I den konventionella filmformen lämnar klippen viss tid för andhämtning, här tvingas du närmast till aktivt deltagande. "Den känns som ett tv-spel", sa Maria, och jag är benägen att hålla med. En närmare jämförelse kan jag inte hitta, för fastän man sett knepet några gånger förr (Repet så klart, Den ryska arken) kan jag inte dra mig till minnes att jag sett det användas i skräckfilmssammanhang tidigare. Det anmärkningsvärda är också att filmen, trots entagningsformatet, tighta inspelningsutrymmen och mycket springande, skrikande, svajande och på det stora hela säkerligen en ganska komplicerad inspelningssituation, hela tiden lyckas te sig så fotografiskt välkonstruerad. Mitt i kaoset bjuds vi på avancerade spegelkompositioner och ingenting känns egentligen någonsin hafsigt. Det är sedan ganska naturligt att filmen bjuder på ett överdåd av sådana där plötsliga hoppa till-sekvenser, med tanke på hur låst man blir när man berövas möjligheten att klippa fram spänning med hjälp av montage. Men det är ändå imponerande hur fin uppbyggnad filmskaparna påfallande ofta lyckas få till i de här scenerna.

Själva historien är nog filmens akilleshäl. Jag känner att den kanske hade tjänat på en lite längre etableringsfas, och det blir i mitt tycke lite onödigt komplicerat mot slutet. Lite långsökt, lite dåligt sammanhållet, lite för osannolikt. Men det gör inte så mycket, för det är en trevlig åktur fram tills dess.

Ett tack till fina bloggen Ninja Dixon för tipset är på sin plats också.

Biutiful (Iñárritu, 2010)

Man känner igen stilen från Babel: Skitigt, lite så där uddlöst politiskt, med patos, svärta och en stor skopa sentimentalitet. Här rör vi oss på Europas skuggsida och minglar med de andra klassens medborgare, illegala invandrare från Afrika och Kina, som syr våra märkeskopior och säljer klockor till oss på storstädernas gator. Javier Bardem spelar bra en man som profiterar på immigranterna, men som själv sitter med kvicksand upp till hakan och är på väg att drunkna. Jag gillar den noiriga tonen, fotot och de paranormala inslagen (som faktiskt sitter som en smäck, överraskande nog), men har lite svårt för den förenklande pekpinnsmoralismen och de stundtals lite melodramatiska vändningarna. Men avskräcks icke, Biutiful är en riktigt bra film.

PIZZA!

Veckans pizzafacit:
Måndag - Inte pizza
Tisdag - Pizza
Onsdag - Pizza
Torsdag - Inte pizza
Fredag - Pizza
Lördag - Inte pizza
Söndag - Pizza

En helt okej vecka, med tanke på att det är första då jag ligger i hårdträning. Nästa vecka siktar jag på sex av sju!

Det enda tv-spel jag väntar på FÖRSENAT! :(

Direkt ur hästens mun. Det är klart att jag vill att SCEI ska komma ut med en färdig och genomtänkt produkt, och jag unnar verkligen Ueda full kreativ frihet och kontroll, men det här börjar bli löjligt. Det är vadå 5-6 år sedan senaste Team ICO-spelet? Det kommer ju att innebära en utvecklingstid på minst sju år för The Last Guardian (och då räknar vi inte ens in att pre-produktionsfasen säkerligen inleddes redan innan Shadow of the Colossus släpptes)! När PS3 lanserades för fyra år sedan räknade jag kallt med att om allt annat fallerar, så har man åtminstone två Ueda-spel att se fram emot under konsolens livscykel. Nu känns det nästan som att man får vara glad om de inte flyttar fram Last Guardian till att bli ett launchspel till PS4 istället.

Privilege (Watkins, 1967)

Den här profetiska filmen utspelar sig i en (då) nära framtid, där popstjärnan nästan förlorat alla sina mänskliga kvaliteter och istället ikläder sig rollerna som gudom, maskineri, politiskt verktyg, produkt och opium för folket. Då en dystopisk framtidsvision, idag kanske verkligare än man vill inse. Det är politiskt och rappt ironiskt. Peter Watkins typiska pseudodokumentära stil passar bra för ämnet, men tyvärr är filmen lite för långsam för sitt eget bästa. Man hinner bli aningen uttråkad, inte minst på grund av en trist kärlekshistoria och lite för långa musiknummer.

Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (Herzog, 2009)

Nicholas Cage är ganska ofta dåligt castad. Han är en sådan skådis som kräver en speciell sorts roller: Överdrivna, karikatyrartade karaktärer, sådana som fordrar överspel. Han fungerar sällan som seriös skådis för normala karaktärer, utan behöver filmer som Wild at Heart, Leaving Las Vegas och Adaptation, mer extrema saker helt enkelt. I rätt typ av roll däremot, kan han verkligen skina, och det här är rätt typ av roll. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en mer passande skådis att axla Harvey Keitels mantel som Den korrumperade snuten.

Att Werner Herzog tog sig an den här filmen, en remake eller kanske snarare spirituell uppföljare till Abel Ferarras briljanta Bad Liutenant, var väldigt otippat. Men det märks att han, ja hela teamet egentligen inklusive Cage, haft roligt med materialet. Det är inte speciellt seriöst och det är tydligt att historiens konstruktion inte varit huvudsaken. Snarare är det en karaktärsdriven film, där Cages ryggskadade, narkotikaberoende och fullkomligt hämningsbefriade polis (självklart med en gigantisk Magnum .44 nedstoppad i byxorna) är draglok. Och Cage gör det alltså alldeles fantastiskt bra, i en rolltolkning som förmodligen är hans bästa sedan Sailor i David Lynchs Wild at Heart. Trots att Bad Liutenant: Port of Call New Orleans är en lång film blir den aldrig tråkig, utan är istället lätt och underhållande hela vägen igenom. Den innehåller även en av filmhistoriens klart bästa scener, vilket så klart är ett plus i kanten.

Ännu ett lågvattenmärke

"Var det Gud som uppenbarade sig när en buske fattade eld utanför Sunderby sjukhus på måndag eftermiddag?"

Sorry Nils, du tyckte säkert själv att det var jättefyndigt, men det suger faktiskt stora fjongen. Att dessa så kallade journalister inte förstår att sådant här svammel inte är charmigt, utan bara bidrar till att gräva lokaljournalistiken än längre ner i dyn. Måttet är rågat. Nu byter jag till Kuriren, trots att den har fel färg.

Nytt

Gulingar:



Fejkdokumentärens mästare Peter Watkins på blåstråle:



Störst, bäst, vackrast - Klaus Kinski! Har längtat efter att få se Kinskis enda egenhändigt regisserade, tillika brutalt kritikersågade, film i säkert tio år. Och nu får jag!

Censuren

Shameless i England ska släppa Cannibal Holocaust på bluray. Yey? Nej, inte direkt. Den brittiska filmcensuren har en gång varit bland de hårdaste i världen. På nittiotalet kunde man i princip inte köpa en brittisk utgåva av någon italiensk skräckis, för då kunde man ge sig fan på att allt slafs var bortklippt. Knappt en blodsdroppe fick den tydligen extremt känsliga brittiska publiken se. Cannibal Holocaust är en extremt våldsam och otäck film. Att se på den är som att bada i taggtråd. Den är inte inställsam för fem öre och skyggar inte vare sig för grovt sexualiserat våld eller brutala djuravlivningar. Att titta på Cannibal Holocaust är som att begå en våldtäkt på hjärnan. Men den är oerhört välkonstruerad, i synnerhet för att vara en italiensk skräckis, och faktiskt ett mästerverk. Inget i den framställs förskönat eller kittlande.

Shameless visste på ett tidigt stadium att de skulle få problem med att släppa Cannibal Holocaust i England. BBFC har visserligen slappnat av betydligt på 2000-talet, men fortfarande kräver nämnden klipp framför allt när de kommer till sexualsadistiska sekvenser och sådant som involverar djur som får sätta livet till. Shameless utgåva av New York Ripper till exempel är klippt med en halv minut i en grov tortyrscen, där en naken kvinna blir skuren med ett rakblad. Men Shameless såg potentialen i att för första gången sedan det tidiga åttiotalet få ut Cannibal Holocaust på den brittiska marknaden. Klippt eller oklippt är Cannibal Holocaust en så pass ökänd film att de förmodligen skulle kunna sälja ganska många ex oavsett. Bolaget tycktes dock eftersträva någon typ av legitimitet, så därför kontaktade man filmens regissör Ruggero Deodato och bad honom sätta samman en så kallad "Director's Cut" av filmen. Som av en händelse skulle då regissören tydligen ha insett att filmen i befintlig form var för grov, och därefter klippa bort allt djurvåld och eventuellt en del annat. Det är lite löjeväckande med tanke på att bioversionen av filmen är regissörens vision till att börja med, men Deodato, som tydligen inte har några skrupler när det kommer till sådant, gick med på det. Förmodligen övertalad av en fet sedelbunt. Sagt och gjort, Shameless basunerade för några månader sedan ut att de som första bolag skulle släppa Cannibal Holocaust på bluray, och det i en ny Director's Cut-version. Kanske jublades det i England, svältfödda som de är på kannibalfilm, men internationellt möttes nyheten enbart av besvikelse och skepsis. I mer censurliberala länder, till och med i Sverige (som också en gång varit ett land med hård filmcensur, men som numera aldrig klipper spelfilm längre), har filmen funnits ute länge i fina oklippta DVD-utgåvor, varför de flesta presumtiva konsumenter kände att en klippt version av filmen på bluray var en exercis i meningslöshet. Faktiskt nästan ett hån, då den brittiska blurayen är den enda på horisonten för den omtyckta skräckfilmen.

För några dagar sedan publicerar så Shameless följande på sitt forum:

"Shameless Screen Entertainment has submitted a fully uncut version of Cannibal Holocaust to an advisory board at the BBFC who have advised them that the film would (only) have to be cut by 14 seconds!

"At 18 minutes - Remove sight of man killing small mammal with a knife. Cut required from 0:18:21 - 0:18:35."

The BBFC feels that all previous cuts to the scenes of sexual violence can now be waived as the scenes in question are horrifying and repugnant, and clearly not designed to eroticise or promote sexual violence. As for the other animal cruelty scenes (the turtle, monkey and pig), the BBFC's view is that these killings were quick, clean and humane and therefore do not contravene BBFC policy.

In conversation, Deodato has advised Shameless that, in his mind, the muskrat scene was the only animal-killing in the film where the animal was sacrificed, all of the other animals were eaten as was normal practice in that part of the world.

This minimal cut makes for the longest ever UK version of the film, although it should be noted that this is at the advisory stage and therefore the film has not yet been submitted for or received formal classification. This is such exciting news that Shameless has decided to release not one, but two versions of the film! This means that the Shameless release will feature this longest ever UK version and Deodato's 21st Century Edit, which will see the animal cruelty toned down.

This means that Deodato's new edit will not simply cut out the animal cruelty scenes, but rather will edit out the actual, obvious pain and cruelty inflicted on the animals, but keep the "fact" that it happened. As a result, Shameless is pleased to announce that in accordance with the director's wishes, Shameless' release of Deodato's 21st Century Edit version will contain less animal cruelty than the BBFC classified version!

This advice from the BBFC has got everyone at Shameless, Cine Excess and Cult Labs very excited as it will help us to develop an amazing edition of Cannibal Holocaust for the UK."

Det är bra att BBFC verkar ha slappnat av så mycket när det kommer till våld på film att de kan låta en så brutal film som Cannibal Holocaust passera nästan helt utan klipp. Men det är knappast, som Shameless vill få det att framstå, anledning till att korka upp champagnen. För utgåvan kommer fortfarande att vara klippt, och därmed alltså helt onödig. Det är otroligt synd att vi fortfarande år 2011 måste hålla till godo med censurerade utgåvor av italienska skräckisar från 70-talet. Let's face it: Djurvåldet är en del av Cannibal Holocaust. Filmen skulle inte vara lika stark utan det. Så är det. Visst kan man ha invändningar mot att djur används på det här sättet i filmproduktion, inte minst i exploitationfilmer av det här slaget (att folk blev upprörda när von Trier skulle ha ihjäl någon gammal åsnekrake i Dogville är ju bara löjeväckande), men nu är ju skadan redan skedd, dessutom för så lång tid som trettio år sedan. 14 sekunder kanske låter som kort tid, men ett censurklipp är ett censurklipp oavsett längd.

Så Cannibal Holocaust på bluray från Shameless: Do not want. De goda nyheterna är ju dock att detta förmodligen innebär att det kommer att finnas en HD-master av filmen som andra bolag eventuellt kan göra något med.

Fat Girl (Breillat, 2001)

Ett lågmält regisserat triangeldrama mellan två systrar och en äldre italiensk pojke, som väldigt gärna vill lägra den ena systern. Dynamiken mellan systrarna, den smala/vackra/lyckade och den tjocka/oattraktiva/misslyckade Fula ankungen, är intressant och det är en välspelad film med ett behagligt och väl avvägt tempo. Men filmen lyfter aldrig och plötsligt är den bara slut, dessutom på ett riktigt dåligt och oväntat sätt. Deus ex machina, någon?

Buried (Cortés, 2010)

En Amerikan (med stort A) blir nergrävd i en kista i den irakiska öknen av onda araber. Med sig har han en magisk mobiltelefon, en magisk tändare och andra magiska attiraljer utan vilkas hjälp det knappast skulle bli mycket till film att tala om. Det är Buried inte ändå visserligen, men all heder till filmskaparna för att de inte fegar ur utan faktiskt låter hela filmen utspela sig i kistan. Tyvärr är filmen tradig och den blir aldrig speciellt spännande. Tråkigt, för premissen har viss potential.

Mondo Cane 2 (Jacopetti & Prosperi, 1963)

Mer av samma, men sämre. Till skillnad från i ettan är många sekvenser här rent av ointressanta. Ett annat problem är att i princip allt är så uppenbart fejkat att det är svårt att ta något på allvar. En besvikelse.

Mondo Cane (Cavara, Jacopetti & Prosperi, 1962)

Bra och enormt inflytelserik italiensk skräpdokumentär som egenhändigt skapade mondogenren. Tänk En ding ding värld i filmformat, bara blodigare, som en sorts föregångare till moderna freakshowdokumentärer och annan mindre seriös tv. De har lyckats få till en bra blandning av material här, med tvära kast mellan katolsk helgonkult, kineser som äter konstiga saker och naturfolk som slaktar grisar med klubbor. Det är underhållande och väldigt välregisserat och snyggt, med grymt foto och fin musik av Riz Ortolani. Intressant också som en tidskapsel som speglar 60-talets attityder och bild av världen. Det mesta materialet är nog stagat men vad gör det egentligen, det är det ju i alla naturdokumentärer också. En brasklapp: Har man stora problem med att se djurplågeri på film bör man nog hålla sig långt borta.

I'm Still Here (Affleck, 2010)

Jag antar att den här är någorlunda underhållande. Det är som en blandning mellan mockumentär och dokumentär, där själva karaktären Phoenix är fejkad men där en del av omgivningens reaktioner är på riktigt. Den gnagande känslan efteråt: Varför? Vad är syftet? Finns det ens ett sådant? Man hade ju kunnat tänka sig att det handlade om en drift med den amerikanska kändiskulten och tillhörande mediadrev, men tematiken är i så fall illa etablerad i filmen.

Sälj allt ni äger, säg upp er från jobbet, ta av er kläderna, det är över nu!

FBI: Det störtade tre tefat - i USA
(Snyggt förresten med det, till och med för Aftonbladet, ovanligt meningslösa tank-/bindestrecket i rubriken. Förmodligen ditplacerat på ren slentrian)

Kul att utomjordingarna visade sig vara just så som de porträtterats i amerikansk populärkultur sedan 50-talet, små gröna män i flygande tefat. Vilket sammanträffande!

Mad Men

Nu är halva fjärde säsongen avklarad redan. Det känns sorgligt att veta att det bara är två aftnar Mad Men kvar nu, sedan flera år av abstinens och saknad tills nästa säsong kommer på video. Det är en helt fantastiskt bra serie, som på ett förträffligt sätt balanserar melodrama med humor, hinkvis med stil och stundtals ett underbart sofistikerat berättande. Alla handlingstrådarna, precis lagom många, börjar komma till vägskäl. Nätet dras åt. Jag älskar till exempel vad de gör med Don Draper i den här säsongen, hur han undan för undan börjar bekänna färg som alkoholiserad gris, men man blir lika engagerad i alla karaktärernas öden. Serien är förbannat välskriven och placerar på ett snyggt sätt de fiktionella karaktärerna i en intressant historisk kontext, en brytningstid i den amerikanska historien, där den på ett otvunget vis får anledning att belysa olika sociala strukturer och maktförhållanden. Framför allt ägnar serien sig åt kvinnans roll i samhället, vilket verkligen känns fräscht och progressivt när handlar om amerikansk tv. Det känns tråkigt att det bara blir tre säsonger till, men samtidigt är det ur kreativ synpunkt kanske bra att Weiner har en bestämd tid på sig att knyta ihop säcken så att serien inte börjar gå på tomgång.

Triers nya

Vet inte om trailern är så där otroligt peppskapande, men jag litar på att Trier gör något intressant av det. Tycker att karln går från klarhet till klarhet. Jag var väldigt förtjust i Antichrist, förmodligen den bästa filmen 2009 tillsammans med Hanekes Det vita bandet.

Vila i frid Sidney Lumet

En stor amerikansk regissör har gått ur tiden. Lumet blev 86 år gammal. Nästan allt jag sett (förvisso ganska lite) ur hans långa karriär har varit enastående, men mina favoriter är 12 Angry Men och The Offence:

Lilla hjärtat

Nytt under solen

Blandat billigt mög:



Och viktigast av allt:



Partaj hela natten!

Gruschock

En barnvagn drar in en sjuhelvetes massa grus, lera och hundbajs i trapphuset. Så är det. Även om den huvudsakliga anledningen till att vi parkerar vagnen utanför lägenheten är platsbrist, måste man väl medge att det delvis även beror på just grussituationen. Men vårt trapphus är väl tilltaget med breda korridorer, som anpassad just för barnvagnar, rullatorer, cyklar och andra färdmedel, så ur brandsäkerhetssynpunkt torde placeringen knappast rendera några problem. Idag hände dock en tråkig grej, något som gjorde mig rosenrasande. Efter att städaren/-erskan varit och fejat utanför vår dörr hade han/hon lämnat allt det grus och skit barnvagnen lämnat efter sig i en prydlig liten hög utanför hissdörren! Placeringen skvallrade om aktens demonstrativa natur, då själva tanken bortom varje tvivel måste ha varit att vi skulle se högen och skämmas. Men vad i helvetes helvete? Får man verkligen bete sig hur som helst? Okej, det är inte så glassigt att städa kanske, roligare yrken kan man väl tänka sig. Dåligt betalt, säkert dåliga arbetstider och få timmar på schemat. Det sliter på kroppen och man kan väl ana att det inte alltid känns så glammigt heller att stå och sopa bort andra människors smuts. Men någon måtta får det ändå finnas här i världen. Om en normal människa, och vi tänker oss då att denna arbetade just som städare eller lokalvårdare eller sanitetstekniker eller vad de nu vill kalla sig, skulle ha hittat en massa grus under en barnvagn, skulle väl den naturliga gången varit: Hitta gruset->Sucka->Rycka på axlarna->Städa bort gruset->Kanske gnola en liten kampsång (förslagsvis Keops pyramid eller De mördades fria republik, tillägnad alla de som årligen dör i städyrket). Inte fan hade man väl gjort ett Spektakel av det åtminstone? Men här har vi tydligen en städare som tröttnat, som gett sig fan på att stå upp mot oförrätter och vägrar tolerera vad som helst. Förmodligen efter en upptrappningsperiod där ilskan sakteliga eskalerat fram till en punkt då den hotade att förgöra städarens själva psyke. Kanske närmar den här personen sig trettio, kanske är den bitter och tänker att livet borde ha artat sig på ett bättre vis, "om jag ändå inte hoppat av skolan", etc. Och så lämnar den här trasiga människan, eller det tomma skalet av en trasig människa snarare, den här högen, den groteska lämningen, utanför dörren hos småbarnsföräldrar som inget annat ont gjort än låtit vagnen dra in smuts i trapphuset på våren. Det är så jävla bisarrt så jag vet inte ens vad jag ska tro. En sådan skitsak! Gör ditt jävla jobb istället, det är inte en jävel som tycker synd om dig. Hädanefter tänker jag börja ta med mig nävar av grus utifrån och sprida ut det över hela korridoren.

Vernon, Florida (Morris, 1981)

Smårolig film från Errol Morris, tillsammans med bröderna Maysles nog det största namnet i amerikansk dokumentärfilm, men egentligen inte speciellt minnesvärd. I intervjuform, via original och knäppgökar, skildras den sömniga småstaden Vernon. Maskfarmare, kalkonjägare, förvirrade gamlingar, bibelförkunnare och uttråkade poliser får alla säga sitt. Det blir kul ibland - hur skulle det inte kunna bli det med tanke på förutsättningarna? - men jag tycker inte att filmen någonsin blir riktigt relevant, eller att man får något vettigt sammanhang. Den tuffar på fint under sin 55 minuter korta speltid, men efteråt känns den bara som en axelryckning. Jag kan mycket väl tänka mig att Vernon, Florida på sitt vis var banbrytande när den kom, men nu år 2011 har man sett det många, många gånger förut i olika tappning. Fräschören har helt enkelt bleknat lite, tyvärr för filmen saknar alls inte charm.

Kineserna

De jävlarna har kapat mitt kort också. Fan vad kränkt jag känner mig! Ändå vet jag med mig att jag har lite av ett högriskbeteende på internet, och jag har alltid tänkt att det inte spelar någon roll även om någon fick tag på kortuppgifterna, eftersom jag ändå inga pengar har att stjäla. Men fortfarande känner jag mig riktigt nedslagen av det här. Hoppas att de ruttnar i helvetet, kineserna:




Men tack till den supertrevliga Swedbank-damen som upptäckte det här, och som ringde och gjorde min dag!

Skräckens rubriksättning

Barnen straffades på skräckens bro

"Skräckens bro", verkligen NSD? Jag kan bara ana hur lockande det måste ha varit för artikelförfattaren att slänga dit en versal eller två också. "Barnen straffades på Skräckens Bro". Behöver vi verkligen det här? Som om inte lokaljournalistiken håller en tillräckligt låg nivå ändå, även utan att apa efter kvällstidningarnas värsta banaliteter. Men det är klart, man sitter och skriver artikel efter artikel om att koltrasten siktats i Lansjärv eller om hur kul det är att åka långfärdsskridskor på isen i Luleå, och så dyker något sådant här upp och så tänker man att "fan, nu får jag äntligen möjlighet att glänsa".

The Demon of Mount Oe (Tanaka, 1960)

Heroiska krigare och ädla prinsessor möter flygande demonhuvud, jättespindlar, monstertjurar och trollkarlar i den här filmatiseringen av en gammal japansk legend. Tänk samurajfilm möter kaiju. Charmiga specialeffekter, påkostade kulissbyggen och snygg scenografi och kostym, som vanligt i jidaigeki från den här tiden. Det är tråkigt att den är lite för lång och långsam för sitt eget bästa och att regin är rätt oinspirerad. Tokuzô Tanaka, som nog är mest känd för att ha regisserat flera delar av Zatoichi-sagan, var ingen Kobayashi eller Kurosawa, och The Demon of Mount Oe står mest och trampar vatten under delar av filmen. Tyvärr, för konceptet är det inget fel på. Med en mer dynamisk regi eller alternativt en kortare speltid hade det här kunnat bli riktigt bra.

The Strange Vice of Mrs. Wardh (Martino, 1971 )

Förmodligen Sergio Martinos mest omtyckta giallo. Jag hade dock lite svårt att verkligen komma in i den. Det är snyggt som vanligt, med bra musik och många spännande sekvenser, men handlingen känns snårig och har lite för mycket outnyttjad potential. De sadomasochistiska inslagen till exempel, tycker jag gott att man hade kunnat göra något mer med. Nu är allt vi får ett par flashbacks och någon drömsekvens, utan att spektaklet egentligen mynnar ut i något speciellt. Slutet är som vanligt långsökt, men hej, det är ju så man vill ha det! På det stora hela en ganska medelmåttig giallo, men med kompetent regi av alltid stabile Martino.

Blood and Black Lace (Bava, 1964)

Någon har ihjäl modeller på ett italienskt modehus på de mest hiskeliga sätt. Polisen står handfallen inför en situation med flera misstänkta, alla med olika tänkbara motiv till att utföra dåden. Jag vågar inte svära på att Mario Bavas Blood and Black Lace är den första regelrätta giallon (tror att Bava själv gjorde en eller ett par filmer innan som möjligen skulle kunna placeras i genren), men det är uppenbart att den har varit vansinnigt inflytelserik när det gäller att skapa genrens formspråk. Vi har en svartklädd mördare med hatt som mördar vackra damer på löpande band, vi har en polisutredning, vi har massvis med misstänkta, vi har red herrings och ett slut med massor av twistar. Morden är också oväntat utstuderat grafiska och sadistiskt skildrade för att vara en så tidig film, även detta blev ju ett karaktäristiskt kännetecken för genren längre fram. Bava, som startade sin karriär som fotograf, var en mycket visuellt orienterad regissör och Blood and Black Lace är en otroligt läcker film. Snyggt färggrant eastmancolorfoto, expressiv ljussättning där artificiellt (som i "utan synbar diegetisk förklaring") rött och grönt ljus används rikligt, snygga och precisa kameraåkningar och välgjord scenografi. Influensen på framför allt Dario Argento märks tydligt. Mycket i dennes tidiga djurgiallos så klart, men framför allt tänker jag på Argentos lite senare filmer. Stämningen och det stiliserade visuella uttrycket minner mest om de mer renodlat skräckfilmsaktiga Inferno och, kanske framför allt, Suspiria. Men det känns ju väldigt gjort att dra in Argento när man diskuterar Bava, så vi skiter i det och konstaterar istället bara att Blood and Black Lace är en underbar film. Och så kallar vi det en afton.

Searching for the Wrong-Eyed Jesus (Douglas, 2003)

En resa genom den amerikanska södern med musikaliskt avstamp. Bland annat är mina gamla favoriter Johnny Dowd och David Eugene Edwards med en hel del, vilket i sig gör Searching for the Wrong Eyed Jesus värd att luska fram. Dokumentärt sett känns den ofta konstruerad och regisserad, vilket inte gör något för fiktionaliseringen är oftast väldigt transparent (man känner sig inte bedragen), och det är den klassiska mardrömsvisionen som presenteras för oss med trailerparks, extremistkyrkor, kolgruvor och träsk. Ett välbekant inavlat, skevt och trasigt Södern som säkerligen existerar och som dessutom gör sig alldeles utmärkt på film. Som vanligt i road movie-aktiga dokumentärer är somligt mer intressant än annat, och man önskar ofta att de hade hängt sig kvar vid vissa miljöer lite längre (fängelset till exempel, pentekostalismkyrkan, hos bergsborna), men samtidigt är det ju just det här drivet som är mycket av formatets charm. Gillar man ämnet är det inget att fundera på: Searching for the Wrong-Eyed Jesus är klart sevärd.

Snabba cash (Espinosa, 2009)

Inte i min smak. Det börjar hyfsat, även om man snabbt börjar ana klichéerna under ytan, men det är dugligt. Konflikterna är någorlunda intressanta och filmen har ett driv som är lätt att dras med i, trots att både skådespel och dialoger håller en ganska låg genomsnittsnivå. Det hela urartar dock helt i andra halvan och blir alldeles för tillrättalagt. Jag eftersöker inte nödvändigtvis nihilism i mina crimefilmer, även om det alltid är trevligt, men jag gillar heller inte när det bara blir "Kriminalitet är dåligt - En informationsfilm från Polisen" av alltihop. Framåt slutet sitter man nästan och tar sig för pannan över hur snuttigt och enkelt Espinosa & co. gör det för sig. En framtida Sökarna.