Trash Humpers

Nej, den var inget vidare faktiskt. Jag gillar anti-estetiken, filmen är inspelad med någon riktigt gammal videokamera och redigerad med två VHS-apparater, men filmen lämnade mig verkligen helt kall. Allting kändes fullkomligt slumpartat och nonsensaktigt, det är möjligt att det var själva syftet också, men det tilltalade mig inte. Bättre än Container var den, men inte mycket. Och inte fick vi se någon Werner Herzog heller.

Vintage-Harmony kommer och räddar dagen istället:

2 x Korine

Två Harmony Korine-filmer damp ner på hallmattan i morse. Jag vet att det finns folk som älskar Korine förbehållslöst, men karlns samlade produktion har en i mitt tycke ganska varierad kvalitet. Säkert är dock, oavsett de enskilda verkens individuella meriter, att det från den fantastiska Gummo (nittiotalets kanske bästa amerikanska film, men det känns som att jag säger det om varann film typ) via intressanta Julien Donkey Boy, och till den ärligt talat rätt intetsägande Mister Lonely, gått en röd tråd av integritet och säreget konstnärligt uttryck. Det är även lite talande att de enda två filmerna av värde snuskgubben Larry Clark lyckats regissera, Kids och Ken Park, också är de enda av hans filmer Harmony Korine skrivit manus till.

Därför ska det bli kul att se Trash Humpers. Jag, som medvetet hållit mig undan recensioner och handlingsbeskrivningar, vet bara att det ska vara en lofi-historia som mest ska påminna om en videoinstallation i en konstutsällning. När jag, med ovanstående formulering, pitchade idén om att se den ikväll till Maria, var hennes skeptiska reaktion: "Det låter som Moodyssons Container". Och ja, det kanske det gör, men låt oss för guds skull hoppas att den är lite bättre än så, annars blir det en lång afton. Wish us luck!

Herreminjävlagud

Jag hoppas innerligt att soc kom och knackade på dörren med beslut om tvångsomhändertagande efter att det där programmet visats. Och hoppas att kärringen vänjer sig vid tanken på att koka i blod i evigheters evighet i helvetets sjunde krets, för jag tror knappast mormonernas gud bär skygglappar för sådant där avskyvärt handlande. Det där är inte uppfostran, det är tortyr.

Dämonerna

Jag har länge varit ett stort Bergman-fan, men det har av någon anledning inte blivit av att köpa speciellt många av hans filmer på DVD. Kanske för att jag ändå sett så pass många (de flesta på bio rent av, tänka sig). Men så kommer plötsligt en rea av den här maffiga boxen som en räddare från ovan! Mastodonten innehåller följande filmer:

Ansiktet
Det sjunde inseglet
Djävulens öga
En passion
Fanny & Alexander
Hets (lite malplacerad känns den allt, med tanke på att det är Alf Sjöberg som stått för regin)
Höstsonaten
Jungfrukällan
Nattvardsgästerna
Persona
Scener ur ett äktenskap
Skammen
Smultronstället
Sommaren med Monika
Sommarnattens leende
Såsom i en spegel
Tystnaden
Ur marionetternas liv
Vargtimmen
Viskningar och rop

Med andra ord det mesta av det mer essentiella Bergman sket ur sig under sin tid på jorden. Någon dokumentär, ett av hans Fårö-dokument och en ganska menlös bok medföljer också (tunnsått med extramaterial alltså, som vanligt när det gäller svenska utgåvor). Jag uppskattar urvalet, det känns spontant inte som att något direkt saknas, och det är fint att SF inte föll för frestelsen att inkludera Bergmans ganska mediokra tidiga filmer. Har sett 15 av filmerna redan, men det ska blir kul att se dem igen och att täppa till några av hålen jag haft osedda i gigantens filmografi. Enda filmerna jag redan äger är Persona, Vargtimmen, Viskningar och rop och Fanny & Alexander, så det känns inte som att det är överdrivet mycket överlappning heller.

På tal om det har jag alltså numera tre Bergman-rullar som gått och blivit överflödiga (F&A har jag på bluray, så den åker inte ut i kylan). Någon som vill ha en julklapp? Det är SF:s utgåva av Persona och så brittiska utgåvor av Vargtimmen och Viskningar och rop (den sistnämnda har jag för mig inte är så het rent bildmässigt, men den går absolut att se på). Jag bjuder på portot, men det får gärna vara till någon som faktiskt ser på film.

Nu är det jul igen

Jepp, vi har rent av julgran i år. Föräldraskapet går uppenbarligen hand i hand med vansinnet.

Tack Leslie

för att du med din död indirekt möjliggjorde fyndet av den märkligaste bloggen jag någonsin skådat.

Leslie Nielsen är visst död

84 år blev han, vilket väl måste anses vara en aktningsvärd ålder. Jag, som inte gillar Nakna pistolen och alla de där andra humorfilmerna han är mest känd för, minns honom främst från den underbara Förbjuden värld från 1956:

Torrents, kapitalet och moralen

Hovrättens dom har fallit i Pirate Bay-målet, och den slår fast tingsrättens dom samtidigt som den justerar både de monetära och rent fysiska straffen (pengar upp, fängelse ner). Man ger väl sig in i ett getingbo om man kommenterar situationen, men jag måste tycka lite ändå.

Att tanka storfilmer är en alltigenom god gärning för alla oss som önskar se Hollywood och det amerikanska studiosystemet brinna. Jag betraktar det närmast som ett slags virtuell terrorism mot kapitalet, och dör lite inombords varje gång jag faller till föga och hyr den senaste amerikanska skräpfilmen istället för att ladda ner den (minns speciellt hur smutsig jag kände mig efter att ha sett Avatar på hyrd bluray samma dag den släpptes). Det gäller för den delen svensk film också. Alla som köper typ Beck-filmerna borde pryglas offentligt.

Om man tankar filmer som inte finns tillgängliga att köpa på DVD, antingen för att de är out of print eller för att inget bolag helt enkelt funnit det tillräckligt lönsamt att släppa dem, begår man givetvis inte heller något fel. Det kan rent av också vara ett sätt att straffa de amerikanska jättarna på, eftersom de ofta sitter på en massa rättigheter till framför allt äldre utländska filmer utan att ha för avsikt att någonsin släppa dem. Filmerna är fast i ett sorts kapitalismens limbo eftersom små bolag, som kanske skulle kunna tänka sig att ge ut filmerna, inte kan säkra rättigheterna då de ruttnar bort i storbolagens kalla och fuktiga fängelsehålor.

Däremot! Människor som tankar smal så kallad "kvalitetsfilm" eller obskyra så kallade "kultfilmer", borde verkligen fundera över vad de egentligen håller på med (om de gillar sådan film alltså, och inte bara, som somliga, tankar allt de kommer över). Ta en titel som Burning Paradise, en trevlig mörk kung-fu/äventyrsfilm regisserad av Ring Lam, som släpptes av det lilla amerikanska bolaget Discotek Media för ett tag sedan. Hur många ex kan en sådan film sälja egentligen? Säkra siffror har jag förstås inte, men jag betvivlar att det rör sig om speciellt mycket över 10 000. Givetvis finns den uppe på samtliga större trackers, där den laddats ner gud vet hur många gånger. Det är en rent ut sagt förkastlig situation, och uppladdare såväl som nedladdare borde verkligen belönas med rejäla hurringar.

Så här enkelt är det: Om man tankar en film som Burning Paradise istället för att köpa den, påverkar man på ett högst direkt sätt chanserna för att få se fler intressanta lite bortglömda filmer på DVD. Och därför tycker jag faktiskt att man borde veta lite hut. Det gäller ju långt ifrån bara den nämnda titeln, förmodligen är den trots allt inte så eftertraktad ens som torrent, och mer passande exempel är kanske filmsläpp från exempelvis Masters of Cinema och Criterion. Alltså sådant människor ändå hört talas om och vill se, men som är för smalt för att stora bolag ska vilja befatta sig med det.

Självklart är inte verkligheten så svartvit heller, och resonemanget kring hur moraliskt korrekt det är att tanka smalare releaser är ett tveeggat svärd. För i grund och botten är det även en demokratifråga det handlar om, framför allt för fattiga människor utanför västeuropa, USA och Japan. För dem är det nog sällan något alternativ att bränna iväg 250 pix på någon fin Criterion-utgåva av De sju samurajerna, och då antar torrentteknologin närmast formen av en räddande ängel. Fattiga människor har givetvis också rätt till kultur. Men för oss här i den rika delen av världen kvarstår faktum: Att tanka film med klen kommersiell potential är omoraliskt.

Därför kan jag inte låta bli att tycka att det är lite bra att TPB-jepparna döms för sin verksamhet. Inte för att det hjälper något i det långa loppet, information wants to be free trots allt, men som en principgrej. Att sedan både juridiken och kapitalet är hopplöst efter och måste tänka om kring den här problematiken är en annan fråga. Utvecklingen är ohejdbar.

Pinocchio e bäzzzt!!!!1

Jag har nu som sagt inte sett Ponyo, men jag betvivlar starkt att något rent animationstekniskt kan komma i närheten av Monstro-jaktscenen i slutet av Pinocchio:



(Börjar 5:16 in i klippet. Tittas förslagsvis i helskärm)

Betänk att allt är handanimerat från scratch, och förundras dels över det realistiska och detaljerade vattnet och dels över hur expressivt den offantliga valkroppen ges liv.

Pinocchio över huvud taget är ju ett animationens underverk utan motstycke i historien egentligen. Det är imponerande att tänka sig att något så fantastiskt kunde skapas redan 1940, när animationen som konstform ändå fortfarande var så pass färsk. Walt Disney hade verkligen ballar av stål när han pumpade in enorma summor i projekt som Pinocchio, Fantasia och (speciellt kanske eftersom den var först) Snövit. Man kompromissade aldrig, utan uppfann istället helt nya animationstekniker för att kunna göra det man ville med filmerna. Se till exempel den långa "kameraåkningen" 5:24 in i det här klippet:



Tänk vilken enormt komplex scen en sådan där åkning var innan datoranimationen kom! Med alla olika bakgrundslager som ska röra på sig, och så cellanimation på det. Minns inte hur de åstadkom det där riktigt, men det var med en vansinnigt avancerad apparat, och jag minns att just den där åkningen var otroligt dyr att producera, det klart dyraste i Disney-studions historia vid tiden. Man hade ju kunnat tänka sig att istället klippa mellan de olika gatumiljöerna, och komma undan lätt och billigt, men Disney hade sin vision klar om hur det skulle se ut och gav sina animatörer nästan obegränsat med resurser och fria tyglar för att uppnå det. På så vis var han ett geni, gamle Walt, för att han vågade satsa på vad som egentligen på pappret såg ut som idiotprojekt (Snövit, till exempel, måste ju ha blivit närmast utskrattad innan premiären). Det hade ju aldrig gjorts förut, och på sätt och vis närmade sig Disney-studion många gånger avantgardefilmen med alla dessa experimentella tekniker. Sedan blev Disney tyvärr fegare och fegare ju längre tiden led, mycket kanske för att Pinocchio floppade finansiellt, och jag tror inte att man hittar något som kommer i närheten av sådana här tekniska extravaganser efter 40-talet.

Men hur som: Pinocchio är bäst!

Novembershopping

Vilken tur att någon håller igång världsekonomin och motverkar de stackars konkursfärdiga filmbolagens undergång!



Jepp, jag köpte Sonys nerfade Evil Dead-utgåva trots allt. Har tidigare bara sett filmen i ration 1.33:1, och som jag befarade är det fullkomligt tydligt att det är originalformatet. Oftast fungerar det hyfsat ändå, då Raimi har gått in och framat om varje kamerainställning (om ni förstår vad jag menar: han har alltså inte bara lagt på en 16:9-maskning och kallat det en dag, utan finjusterat och optimerat varje bild till widescreenformatet), men många gånger gör alltför tighta kompositioner det klart som korvspad att fotot uppenbarligen är komponerat för en öppnare ratio än 1.85:1. Lite bittert att höra Raimi och Campbell prata om att blurayen är första gången filmen släpps i OAR sedan VHS-tiden på kommentarspåret, när man själv sitter med den europeiska skräputgåvan. Det är dock underbart att se filmen i HD, och tillsammans med Motorsågsmassakern är den ett fantastiskt argument för varför även äldre lågbudgetfilmer inspelade på 16 mm tjänar på att vara högupplösta.

Exorcisten är en kanonutgåva som tack och lov inkluderar originalversionen av filmen tillsammans med Friedkins så kallade Director's Cut, även känd som Versionen du helst skulle vara utan. Den utgåva som släppts i Skandinavien utelämnar förresten ursprungsklippningen, så den är inte mycket att ha.

Creepshow var lite av en besvikelse, kom ihåg den som mycket bättre. Ett par av historierna är riktigt bra, men flera går bara på tomgång och filmen som helhet skulle verkligen ha tjänat på om de kortades eller (hellre) klipptes bort helt.



Det är svårt att låta bli att dubbeldippa när det kommer till Studio Ghiblis filmer, i synnerhet eftersom animation ofta verkligen tjänar på HD-behandlingen. Nausicaä är ju en klassiker av rang och nu kanske jag äntligen kan få tummen ur röven och se Ponyo också (haft den liggande på DVD i säkert ett år). Synd att man inte kan få den på bluray med svensk dubb bara.



Brittiska filminstitutet har börjat släppa Ozu på bluray, hurra! Tror att det i slutändan ska bli över tjugo filmer. Enda jag tidigare sett av regissören är den så kallade Noriko-trilogin (Föräldrarna, Sent om våren och Early Summer) och God morgon, så det ska bli roligt att få stifta bekantskap med lite annat också.



Såg Skönheten och Odjuret på Coop, och kunde inte låta bli att köpa den trots att den knappast tillhör Disney-favoriterna. Det är en bra film på många sätt, men jag tycker att tecknarstilen är på tok för generisk och att animationen håller ganska blandad nivå. Jämför bara det här med till exempel det här. Men återigen: Animation i HD. Det kan nästan inte gå fel.



King Kong är fortfarande den bästa jättemonsterfilmen någonsin. Blurayutgåvan har blivit lite halvsågad här och där för att den inte innebär en tillräckligt stor uppgradering från senaste DVD:n, men jag var verkligen supernöjd med bilden. Då har jag tidigare i och för sig inte sett den annat än på VHS och tv, så jag kan ju inte jämföra med någon DVD.

Har inte hunnit kolla Apocalypse Now ännu, tråkigt nog eftersom jag inte sett den på länge och jag verkligen är sugen på att se den igen (svårt att klämma in så långa filmer på schemat när man har en son som trilskas med sovrutinerna), men jag har läst på något nördforum att den bildmässigt ska vara en smärre besvikelse. Tyckte dock att den såg hur fin ut som helst när jag samplade öppningsscenerna, så jag kanske inte är lika petig som hemmabiofolket. Utgåvan är hur som helst guld värd av tre andra anledningar. För det första att man får med den kortare och bättre originalklippningen av filmen. För det andra att Making of-dokumentären Hearts of Darkness medföljer (den är essentiell om man alls är intresserad av filmen. Man skulle kunna säga att den är för Apocalypse Now vad Burden of Dreams är för Fitzcarraldo). För det tredje att filmen äntligen släpps i OAR 2.35:1 (ja, nu rantar jag om ännu ett bildformat, men det är fan viktigt)! Fotografen Vittorio Storaro har nämligen länge insisterat på att alla hans gamla filmer ska framas om till 2.00:1, vilket inneburit att samtliga DVD-utgåvor släppts i fel aspect ratio. Tragiskt. Men nu har Coppola eller filmbolaget eller vem den nu kan vara äntligen gjort bot och bättring och släppt filmen i dess ursprungliga form.



Det var dags att köpa lite Fincher nu när Seven släppts i en enligt uppgift fin utgåva. Återstår att se om den fortfarande håller efter att den stilbildande estetiken tjatats till leda av diverse dussinfilmproduktioner och tv-serier.

Zodiac tycker jag är en av de bättre Hollywoodfilmerna på senare år faktiskt. Trevlig utgåva med mycket extramaterial om det riktiga fallet.



Bollywoodfilm är lite av en vit fläck på kartan för mig, och när det gäller Indien i stort har jag nog bara sett någon Ray och ett par mer västanpassade filmer (Monsunbröllop till exempel) tidigare. Tur därför att stabila bisarrofilmbolaget Mondo Macabro kommer som en räddande ängel med sina Bollywoodskräcksamlingar. Har bara hunnit se den ena filmen i den där volymen hittills, Purana Mandir, och den var faktiskt över förväntan bra. En atmosfärisk gotisk skräckis med ett häftigt monster och relativt höga produktionsvärden. Den dras dock ner av den vansinnigt långa speltiden (nästan två och en halv timme, vilket tycks vara någon sorts standard för indisk film). Man hade lätt kunnat trimma bort minst ett par onödiga och buskisartade storytrådar och fått en mycket bättre film. Sång- och dansnumren var bara charmiga dock.

Och så Brown Bunny då.



Hittade Threads på andraplatsen av en sedvanligt dålig lista över "The 25 Most Disturbing Movies Ever", länkad av allas vår Micke Movie. Hade aldrig ens hört talas om den innan, men det var den enda filmen jag inte sett på listan bortsett från Human Centipede (som verkar för skräpig för att vara intressant), så givetvis blev jag tvungen att beställa den. På beskrivningen låter den väldigt lik Peter Watkins briljanta The War Game (icke att förväxla med 80-talshackerfilmen Wargames med Matthew Broderick), så det känns väldigt lovande.

Ratcatcher minns jag som bra och skitig diskbänksrealism i klassisk brittisk tradition. Ska bli kul att se om den.

Morgiana är en film regisserad av tjecken Juraj Herz som gjorde Likbrännaren, ett av mina mest överraskande och underbara sentida filmiska fynd. Den har beskrivits som What ever happened to Baby Jane? silad genom ett mörkt sagofilter, vilket ju låter helt klockrent.



Äntligen! Det här är med största säkerhet årets filmsläpp för mig. Varför? Därför.

The Brown Bunny

Åh herregud vilken jävla dynga. Vincent Gallo försöker göra svår film men faller platt på punkt efter punkt. Den omtalade avsugningen var väl lite uppfriskande på något bisarrt sätt, men fan inte värd att vada igenom en och en halv timme filmiskt kloakvatten för. Brown Bunny är en alltigenom banal Paris, Texas-ripoff slash Vincent Gallo-egotripp. Den är en räcka alldeles för många och långa bilscener, kryddade med några fullkomligt intetsägande scener involverande en motorcykel (ormskinnsjacka någon?) och kvinnor. Gallo själv kände säkert att filmen var riktigt europeisk och komplex, men så här är det pojkar och flickor: Brown Bunny är bajsnödig självcentrerad innehållslös gubbig dynga. Kakka. Avskräde. Men det hade kunnat vara värre: Det hade kunnat vara den 30 minuter längre Cannes-versionen av filmen jag tvingats genomlida. Filmen blev förresten utbuad och sågad vid fotknölarna på premiären. Hundratals människor ur publiken gick ifrån biografen innan föreställningen var slut, och Roger Ebert kallade den för "den sämsta filmen i Cannes-festivalens historia". Tydligen var Sevigny i tårar, och Gallo bad om ursäkt för att filmen var så dålig. Det måste ha varit episkt.

Jag hatar att ge kritikerna rätt, men i det här fallet förtjänar filmen faktiskt allt den får. Och det kommer från någon som gillade Buffalo 66, inte alls ogillar amerikansk indiefilm och till och med tycker om karaktären Vincent Gallo.

Dokumentärer, dokumentärer

På tal om Reindeerspotting verkar det ha kommit många intressanta dokumentärer på sistone. Två jag hållit ögonen på ett bra tag är Until the Light Takes Us, om den ursprungliga norska black metal-scenen (den har precis släppts på regfri bluray i staterna, så den kommer jag att köpa vad det lider), och i synnerhet en film vid namn Cropsey:



Har sökt och sökt på torrentsidor efter den i flera månader, utan någon tur. Det retfulla är att jag här om veckan faktiskt hittade den på filmtjänsten Mubi, men typiskt nog var den bara tillgänglig för amerikanska surfare. Annars hade den lätt blivit den första film jag hyrde på internet. Hur som, om någon av mina vackra läsare skulle råka stöta på den här filmen någonstans, lagligt eller olagligt, får ni gärna hojta till!

Reindeerspotting

Låt inte det genant dåliga namnet och den puerila filmaffischen lura er, här har vi en riktig liten pärla. Reindeerspotting är en dokumentär om Jani, en subutexjunkie i Rovaniemi (av alla ställen), filmad av en av hans knarkarpolare. Jani, som vid 19 års ålder redan hunnit förlora två fingrar i någon typ av ospecificerad knarkuppgörelse, drömmer om ett annat liv, och att komma bort från Rovski och sin allt mer desperata livssituation. Filmen kanske inte känns helt klockren till en början, men den blir väldigt intim och brutalt drabbande i slutändan. Detta trots, eller kanske snarare tack vare, att någon mer klimaxartad payoff uteblir. När jag tänker på det är det nog istället filmens största styrka, det något amatörmässiga (eller amatörmässigt är kanske lite hårt, låt oss kalla det "inte helt professionella") anslaget och bristen på klassisk narrativ struktur. Man kan gärna se Ett anständigt liv i nära anslutning, bara för att se en totalt annorlunda, och mer hantverkstekniskt kunnig, tolkning av vad som i princip är samma ämne. Jag gillar för övrigt sådana här dokumentärer, mörka och hopplösa skildringar av narkomani, starkt. Bortsett från nämnda Ett anständigt liv kan jag även rekommendera HBO-dokumentären Black Tar Heroin: The Dark End of the Street för en överdos (fniss) dödsknarksorsakad misär. Fler förslag?

Reindeerspotting finns att tanka på de vanliga ställena, men släpps väl förhoppningsvis på DVD här i Sverige snart. För övrigt hängde huvudpersonen Jani sig på öppen gata i Kambodja ungefär tio år efter det filmmaterial man ser i dokumentären. Det var med en tår i ögonvrån jag googlade mig fram till det, kan jag avslöja.

Karin Dreijer + The Knife?

För övrigt tycker jag att det är hög tid för en ny The Knife-skiva nu. Det är vad, typ fyra fem år sedan Silent Shout kom? De släppte visserligen musiken till den där Darwin-pjäsen på skiva för inte så jättelänge sedan, men den var på tok för ambient för att fungera speciellt bra som popskiva. Silent Shout å andra sidan var i mitt tycke epokgörande, utan tvekan 00-talets bästa skiva och för mig personligen den mest omvälvande musikaliska upplevelse jag varit med om i mitt vuxna liv.

Karin Dreijer + Vargtimmen

Mer upphetsande är egentligen att Dreijer även skrivit musiken till en ny pjäs baserad på Ingmar Bergmans Vargtimmen!



En väldigt underskattad film, i mitt tycke faktiskt en av Bergmans bästa.

Karin Dreijer + Rödluvan

DN rapporterar att allas favvoartist Karin Dreijer Andersson skrivit en låt till en ny Hollywoodfilm baserad på Rödluvan-berättelsen. På sin hemsida dementerar hon dock att hon skulle ha någon cameo i filmen, som DN hävdar i sin artikel.



Filmen ser skräpig ut, vad annat är väl att vänta av Twilight-regissören, men låten verkar lovande.

2010: The year we make contact

NASA will hold a news conference at 12:30 p.m. EST on Monday, Nov. 15, to discuss the Chandra X-ray Observatory's discovery of an exceptional object in our cosmic neighborhood.



BELIEVE!

Monstrum

The Howling. Sämre som film betraktad än vad jag kom ihåg, men jävligt fina varulvsförvandlingsscener signerade Rob Bottin:



Samme Bottin är för övrigt också ansvarig för de fantastiska effekterna i Carpenters The Thing:



Tänk var vi hade kunnat vara idag om inte CGI:n kommit in och förstört specialeffektsbranschen på nittiotalet.

DVD-bekymmer

För några dagar sedan slog det mig plötsligt att jag kanske borde börja avveckla DVD-samlingen. Inte för att det är platskrävande eller för att jag förlorat intresset, eller ens för att det är dyrt, utan för att jag insett att DVD-skivor faktiskt har en ganska begränsad livslängd. Ingen vet riktigt hur länge genomsnittsskivan håller, men det har redan börjat dyka upp rapporter om problem med skivor från sent 90- och tidigt 2000-tal. Detta kombinerat med CD- och LD-teknologiernas tillkortakommanden (notera att DVD sägs ha en beräknat kortare livslängd än båda de formaten), skvallrar om att det nog bara är en tidsfråga innan undergången är här. Men vad gör jag då åt det här bekymmersamma bryderiet? Det vettigaste jag kan komma på i dagsläget är att helt sonika rippa samtliga filmer till datorn och förvara filerna på externa hårddiskar. Sedan kan jag antingen spara själva de fysiska filmutgåvorna och bränna nya skivor om någon skulle sluta fungera, eller sälja filmerna och få tillbaka hyfsat mycket av de pengar jag lagt ner (mellan 50-70% gissar jag att jag nog skulle kunna få, att döma av den generella Tradera-prisbilden. En klar fördel med att ha mycket importfilm kontra inhemska utgåvor, vilka ju för det allra gör mer nytta som glasunderlägg än auktionsobjekt). Problemet är bara att de volymer det handlar om gör hela företaget ganska vansinnigt.

Jag har kanske 750 st. DVD-filmer. En betydande andel av dessa är utgåvor med 2 eller fler skivor, så en försiktigt uppskattning av hur många skivor det totalt rör sig om är någonstans i storleksordningen 1200 stycken. Uppskattningsvis, och jag famlar möjligen lite i mörkret här men okej, kanske snittstorleken per fullrippad skiva är runt 6 GB. Och 1200 st. x 6 GB = alltså en total storlek på 7200 GB för samtliga skivor. Den externa standardhårddisken ligger väl idag på en 1 TB, vilket (om min disk är något att gå efter) motsvarar runt 930 GB. Det betyder att det vid lagringen av filmsamlingen skulle krävas hela 8 externa hårddiskar á 1 TB styck! Vilket innebär, om priset inte sjunkit dramatiskt sedan jag köpte min i somras, en kostnad på runt 8 lakan bara för själva lagringen av filerna. Svindlande. Nästan lika illa är det med tiden som skulle krävas för projektet. Jag testade rippa en film till datorn (Django, händelsevis, varför det nu skulle ha någon betydelse) och det tog runt 15 minuter. Kalkylerar man in (fy fan vad autistiskt det här låter förresten, jag inser ju det) ett par minuter för att hämta filmen och köra in den i datorn och diverse andra små tidsstjälande aktiviteter (göra en macka [2 min.], toalettbestyr [1 - 6 min.], runka [1 min, kanske upp till 2 om man är riktigt inspirerad någon dag]) kanske vi kan tänkas snitta på 17 minuter per skiva. Och vad blir då detta i slutändan? Jo, 17 minuter gånger 1200 skivor är lika med totalt 20 400 minuter. 20 400 minuter motsvarar i sin tur, håll i hatten nu, 340 timmar! 14 tjugofyratimmarsdygn! 42,5 åttatimmarsarbetsdagar! Vad fan?!

Så, mångtusenhövdade fanskara, vad skulle ni ha gjort? Finns det större externa hårddiskar till en rimlig peng på horisonten? Kan man motivera tidsaspekten? Är det moraliskt korrekt att hyra en slav för ändamålet (och om svaret är nej, när fan är det i så fall det egentligen?)?

DN jönsar vidare

Det här är nog den mest missriktade och bisarra moralpanik jag någonsin skådat. Hallå DN, motståndarmålet är åt andra hållet!



Serien i fråga. Och här är Björn Wimans patetiska försök till att rädda vad som räddas kan. Sorry Björn, jag tror att de flesta, trots detta heroiska försök till utsuddande revisionism, insett att du totalt missade poängen med strippen. Men jag antar att man väl inte kan klandra dig för att du åtminstone försöker. Och är inte det där skuggan av ondskefulla krafter högre upp i hierarkin än DN-redaktionen man kan ana över dina axlar?

Me-tro-polis!

Det är nära nu. Droooool...