Mustaschkampen

"– En försvårande omständighet är även att svaranden nu planerar att flytta från Malmö till Stockholm där jag, sedan ett antal år är bosatt. Detta innebär att jag kommer att utsättas för mustaschen i en större omfattning än tidigare, säger han."

DN
Flashbacktråden

Last House on the Beach (Prosperi, 1978)

Ännu en italiensk ripoff på Last House on the Left, i samma anda som Deodatos House at the Edge of the Park och Aldo Lados Night Train Murders. Denna gång är det en katolsk flickskoleklass som våldgästas av ett gäng osympatiska råskinn. Vänta er brutala övergrepp och diverse våldsamheter i en tråkigt nog väldigt förutsägbar historia. Trots det gillar jag filmen skarpt. Det är välregisserat, speciellt de mardrömslika våldtäktssekvenserna, stundtals ganska snyggt och hela tiden utfört med fokus och intensitet. Helt enkelt en otäck, skitig och elak terrorfilm som kanske inte bryter speciellt mycket ny mark men som ändå är klart godkänd, speciellt om man som undertecknad gillar genren. Jag blev också speciellt glad över att Ray Lovelocks karaktär visade sig vara lite mer mångbottnad än vad den verkade vid första ögonkastet. Guldstjärna i kanten för det.

Girl Boss Guerilla (Suzuki, 1972)

Kul att denna, den klart sämsta filmen i Pinky Violence-boxen från Panik House, är regisserad av samme Norifumi Suzuki som även gjort Terrifying Girls' High School: Lynch Law Classroom, den bästa av filmerna. Men man kan kanske förstå det, för det märks tydligt att budgeten är betydligt mindre här, att manuset är sämre, storyn mindre fokuserad och ambitionsnivån på det stora hela måste ha varit mycket lägre. Den har några ganska fina sekvenser, men det är för mycket kiss-, sperma- och könssjukdomshumor och inte tillräckligt intressant rent stilistiskt för att väga upp tramset. Bisarrt nog slänger Suzuki, trots den ovanligt lättsamma tonen till och med för genren, ändå in en ganska grov sexualiserad tortyrscen mitt i allt också. Filmens största problem är dock att den känns så fruktansvärt fragmenterad, med scener som ter sig slumpmässigt utvalda utan tanke på att bygga upp något starkt övergripande narrativ.

Maffian ger order (Di Leo, 1972)

Det här var mig en stenhård italiensk crimefilm, den första jag sett av genrens gigant Fernando Di Leo. Mala Ordina är inte alltid helt tonsäker visuellt, tvärtom blir det påfallande ofta lite stelt och statiskt. Men fotot skiner till i actionsekvenserna, framför allt i slagsmålen och den vansinnigt häftiga biljakten, och filmens stora behållning ligger hur som helst snarare i intrigen och de benhårda karaktärerna. Det här är en spännande och underhållande skildring av Milanos undre värld där det inte finns några vinnare eller good guys, där samtliga karaktärer är mafiosi, hallickar, torpeder, horor, hippies eller annat pack. Jag tillstår gärna att jag inte sett speciellt mycket italiensk kriminalfilm, men av det lilla jag har sett måste jag ranka Mala Ordina högt upp tillsammans med Lenzis Almost Human och Deodatos Live Like a Cop, Die Like a Man. Och jäklar vilken grym musik!

Black Swan (Aronofsky, 2010)

Det här var riktigt hyfsat faktiskt. Inte spektakulärt kanske men bra och stabilt, mycket bättre än de andra Aronofsky jag sett. Jag har alltid känt att regissören egentligen inte har speciellt mycket intressant att komma med under hans filmers snygga ytor, utan att man närmast kan skönja ett släktskap med andra överhypade Hollywood-hantverkare som Fincher och Nolan. Det vill säga kunniga och noggranna tekniker som sällan eller aldrig riktigt briljerar. Även i Black Swan kan man känna igen det som i mina ögon blivit lite av Aronofskys signum, nämligen maskerandet av en enkel historia på ett sätt som får den att verka djupare än vad den är (typexempel: Pi). Men det greppar ändå tag i en på ett sätt jag tidigare aldrig upplevt i hans filmer. Portman är bra, närmast perfekt castad som strikt och frigid balettdansös, fotot är genomarbetat och passande intimt. Tyvärr dalar filmen lite i sista akten, då filmen liksom bekänner färg och visar sömmarna genom att skriva publiken alltför mycket på näsan. Ja, de flesta visste nog redan från början att det här bara är Repulsion, eller varför inte Perfect Blue för den delen, återberättad i balettmiljö, men det hade faktiskt ändå varit roligt att känna att man fick jobba lite själv också. Så ja, den förlorar i komplexitet mot slutet och ersätter det med på tok för mycket CGI (den moderna filmens stora gissel!). Men vi slipper de förenklade moraliska pekpinnarna från Requiem for a Dream och formulaiska The Wrestlers värsta banaliteter, och som helhet står Black Swan stadigt på egna ben. Den har dessutom det stora nöjet att vara historiens nästa bästa balettskräckis. Inte illa.

Kapning

Mitt under den biografvisning av Black Swan jag och M lyckats ta oss till tack vare min kära mammas ändlösa godhet, fick jag ett SMS av Markus där han undrade varför jag tagit bort min blogg. Jag blev lite ställd faktiskt, då jag för ovanlighetens skull inte hade raderat ut spåren av min existens på internet, och inte heller ämnar göra så förrän trettioårskrisen sätter in på allvar om ungefär ett år.

När vi kom hem från bion blev jag givetvis tvungen att kolla upp Markus märkliga påstående, och mycket riktigt:

För stor bild för min layout. Klicka!

Jaha, vad fan? Så jag försöker logga in på min Blogger, och får då upp följande:

Ännu en för stor bild

"Ovanlig aktivitet"? Google vet bäst förstås, så jag gör vad de säger, ger dem mitt telefonnummer, aktiverar kontot med koden. Ovanför inboxen i Gmail stöter jag så på följande meddelande:

En till

Och i inboxfältet ser jag följande mystiska mail:

Igen

30 stycken meddelanden om att mina e-brev inte kommit fram till mottagarna alltså. Gmail ger mig vidare följande information om vad som inträffat:

Och igen

Någon eller några kineser har alltså skickat e-post från mitt konto till i princip alla i min kontaktlista. Totalt över 130 mail. Innehållet? Reklam givetvis:



"Come on!"

Men vad i hela helvete är det som har hänt egentligen? Att grisarna får tag på min e-postadress är väl ingen större skräll egentligen med tanke på alla butiker, forum, etc. den finns registrerad på, men hur har de fått tag i mitt lösenord? För det måste de väl ha för att kunna skicka mail från mitt konto? Hjälp? Någon? Polisen?

Det känns som att jag blivit skändad faktiskt. Jag känner mig våldtagen, utnyttjad, smutsig. Nu förstår jag hur det går till när man börjar hata invandrare generellt efter att man blivit rånad av ett blattegäng. För tillfället känns det som att jag vill utplåna hela jävla Kina.

Yowza, nytt från Fever Ray!

Jävlar vad bra! Mörkt, ödesmättat, hypnotiskt, vackert. Hoppas att det är den här riktningen Fever Ray eller The Knife tar framöver. Briljant! Ny skiva snart Karin, visst då?

<3

Cropsey (Brancaccio & Zeman, 2009)

Spännande dokumentär som tar avstamp i en vandringssägen och knyter den till verkliga fall av försvunna barn. Om hur verkligheten och fiktionen blandas samman i människans omättliga behov av att fiktionalisera, skapa mönster och generalisera. Staten Island blir här på ett snyggt sätt metaforen för den mänskliga avskrädeshögen, där de oönskade och misslyckade göms undan tillsammans med New Yorks skräp på världens största soptipp. Påminner på sätt och vis om HBO:s Paradise Lost-filmer. Filmen behandlar sitt övergripande tema på ett intressant vis, även om jag kan tycka att det är lite synd att det försvinner under stora delar av filmen och ersätts av bra men mer regelrätt kriminaljournalistik. Men det är en petitess egentligen, för Cropsey är på det stora hela både fantasieggande utförd och dramaturgiskt tillfredsställande. Något paradoxalt med tanke på att filmen egentligen inte svarar på några frågor.

The Collector (Wyler, 1965)

Fint psykologiskt kammarspel med duktiga Terence Stamp och Samantha Eggar i huvudrollerna. Ibland känns den kanske lite tam, man hade kunnat önska att den tog ut svängarna lite mer (som typ Yasuzo Masumuras briljanta Blind Beast som kom fyra år senare), men den är tillräckligt komplex för att vara intressant ändå. Filmen börjar lite långsamt, och man hinner nästan sucka lite över den naivt gentlemannamässiga skildringen av gärningsmannen och den något romantiserade intrigen, men i andra halvan dras skruvarna åt ordentligt och det blir riktigt spännande. Slutet är en klassiker.

Man tänker sitt (Hellström & Wenzel, 2009)

Så Poetiskt och Drömskt att man blir alldeles bajsnödig, men tråkigt nog också ganska tomt och platt. Det känns som att man har sett greppen i bättre utförande hundra gånger förut, och det finns faktiskt inget värre än pretentiösa filmer som inget har att backa upp pretentionerna med. Att både DN och SvD tycker att det här förtjänar en femma är obegripligt. Är det kanske den berömda svenskfilmsrabatten som ånyo visar sitt fula ansikte?