Strebern (Coen & Coen, 1994)

Jag tror att jag hade ätit upp den här filmen med hull och hår när jag var sexton, men nu kan jag inte hjälpa att uppfatta den som på tok för yvig, för flashig, för pratig och för inställsam. I små detaljer kan man skönja bröderna Coens stil, men som helhet känns det här betydligt mer som något av Gilliam eller Burton. Alltså en sorts hyperstiliserad mörk saga. Den är måttligt underhållande och nog duger den i krig, men den lämnar mig i slutändan också ganska kall och då är ju alla estetiska krumbukter bortkastade.