Jag är verkligen inte en anhängare av den populära "vi svenskar kan inte göra bra film"-tankeskolan, men just skräckfilmer har vi faktiskt aldrig haft någon riktig känsla för. Psalm 21 är tråkigt nog inget undantag från detta, även om den är bättre än snittet och Fredrik Hiller ska ha en eloge för att han åtminstone försöker. Trots att filmens låga budget skiner igenom, att slutet är rent kalkonmässigt, att den ofta är klichéartad och hanterar sitt religiösa tema på ett klumpigt och ganska omoget sätt, har den ändå en viss svårdefinierad charm. Sedan ligger det givetvis filmen ytterligare i fatet att den är så visuellt fattig; den spartanska och teatrala scenografin och det avskalade fotot kan väl möjligen varit ett medvetet kreativt avvägande, men personligen får det mig mest att tänka på lata tv-produktioner.
Jag kan hålla med dig om det mesta du säger, men jag tyckte den dassiga visuella kvalistorten kändes rätt skön snarare än lat tv-produktion. Positivt överaskad blev jag i alla fall av den, var rätt säker på att den skulle vara värdekass. Inte helt dåliga skådespelarprestationer heller må jag säga, inte det vanliga Tre Kronor-agerandet.
SvaraRaderaHåller med, blev också glatt överraskad.
SvaraRadera