Arvet till våra barn

Skämmes, skämmes, skämmes ta mig fan! Jag saknar ord för att beskriva hur ledsen och illamående de där programmen gjort mig. Egentligen ska vi skämmas allihop, alla vi som står med händerna i fickorna och tittar på medan paradigmskiftet genomförs.

Circle of Shit

Jag har bytt mellan tio och femton bajsblöjor idag. Jag har haft hela underarmen nerkladdad av diarré. Jag har torkat bajs från golvet. Jag är omskakad men jag lever.

Rivig dagcenterrock

Catchy!

Hantverkare

Vad är det med hantverkare egentligen? Ett par surmulna målare dyker upp idag och ska tapetsera två rum här hos oss. Efter tjugo minuter sticker de för att dricka kaffe. Jag hörde dialogen:

Målare 1: "Har vi sådana där remsor i bilen?"
Målare 2: "Det är möjligt, men nu gör vi ingenting innan vi druckit kaffe"

Sedan går de, efter att ha hintat åt oss att vi borde avlägsna oss innan de kom tillbaka. En av dem bitchade även om att de blev tvungna att komma hit ytterligare en gång (samma firma har varit och tapetserat de andra rummen för ett par veckor sedan). "Tänk vad mycket lättare det skulle ha varit om ni beställt de här rummen samtidigt". Vad fan?! Det är som att jag, i min profession, skulle säga till en återkommande kund att "om du hade handlat det där senast du var in så hade det blivit mycket lättare för oss båda". Ja, det kanske det hade. Men vi är deras kunder och betalar dyra pengar för att de ska utföra ett arbete hos oss! Det är vi som ger dem mat på bordet, en meningsfull tillvaro i jordelivet, etc. Gnäll inte!

A Serious Man (Coen & Coen, 2009)

Mycket bättre Coen-komedi. Stundom understatat och subtilt, hela tiden svart och cyniskt. Snyggt och precist foto i grön färgskala och scenografiskt skitfin återgivning av tidsepoken. Jag har en känsla av att somligt kanske går förlorat på grund av att jag bara har ett ganska grundläggande hum om judendomens symbolik och mytologiska teman, men trots det: En kanonfilm!

Intolerable Cruelty (Coen & Coen, 2003)

Vad i helvete är det här för jävla trams? Jo, det är inget mindre än dynga, skit, och svammel; humor för imbeciller och bara ett oroväckande kort steg ifrån dratta-på-ändan-buskis à la Benny Hill. Efter tio minuter börjar man skruva på sig, efter en halvtimme blir man spyfärdig och efter en timme vill man bara skära upp handlederna. Patetiskt!

Strebern (Coen & Coen, 1994)

Jag tror att jag hade ätit upp den här filmen med hull och hår när jag var sexton, men nu kan jag inte hjälpa att uppfatta den som på tok för yvig, för flashig, för pratig och för inställsam. I små detaljer kan man skönja bröderna Coens stil, men som helhet känns det här betydligt mer som något av Gilliam eller Burton. Alltså en sorts hyperstiliserad mörk saga. Den är måttligt underhållande och nog duger den i krig, men den lämnar mig i slutändan också ganska kall och då är ju alla estetiska krumbukter bortkastade.

Burn After Reading (Coen & Coen, 2008)

Jag har inte sett många av bröderna Coens renodlade komedier (bortsett från The Big Lebowski är nog det här den första), men vet att de generellt har ett ganska dåligt rykte jämfört med deras mer seriösa filmer. Burn After Reading visade sig dock vara riktigt mysig. Visst, det är inte klockrent någonstans - somliga skämt faller platt till marken, intrigen spretar åt alla möjliga håll, tempot känns lite konstigt och slutet kommer alltför hastigt - och filmen som helhet är en lättglömd bagatell, men trots det är den för det mesta både rolig och småputtrande trivsam, med en fin skådespelarlista. Kort sagt: Burn After Reading är en parentes i brödernas filmografi, men är man på rätt humör kan man ha riktigt trevligt med den.

Oj... wow.

Manhattan Baby (Fulci, 1982)

Här har vi en film med oförtjänt dåligt rykte, mycket kanske för att den kom precis efter, och därmed jämförs för mycket med, Fulcis fantastiska storhetsperiod som började med Zombi 2 1979 och slutade med New York Ripper 1982. Även det att Manhattan Baby inte är lika goredrypande och monsterspäckad som hans övriga produktion från den här tiden, spelar säkerligen in. Kan man dock se bortom den stundtals lite fåniga och förvirrade intrigen, de ibland lite halvtaskiga effekterna (tänker främst på laserstrålarna) och att djävulsbarnet från House by the Cemetery gör comeback, är det här en riktigt bra och stämningsfull film. Fint regisserad och ångande av den där mardrömsatmosfären Fulci var så duktigt på, och som vanligt med riktigt bra huvudtema av Fabio Frizzi (en del annan musik i filmen är tråkigt nog återanvänd från The Beyond).

Blå surrealism

Jepp, roliga bluraynyheter i surrealismens tecken:



Severin i USA har nyss släppt Alejandro Jodorowskys okonventionella slasherfilm Santa Sangre, tydligen i en bildmässigt fin utgåva pris ske Gud (den gamla DVD:n ser ganska tråkig ut). Tack och lov är den inte regionslåst, som deras samtidigt släppta, och högt framemotsedda, blårej av Noés Enter the Void visade sig vara.

Alldeles för bara någon dag sedan utannonserade så Anchor Bay att de ämnar släppa även El Topo och Holy Mountain på bluray framöver. Joy to the world, Joddan kommer att vara riktigt välrepresenterad i HD framöver! Och vad passar väl bättre för formatet än just färggrann och överdådig surrealism. Så det blir dubbeldipp, ja till och med trippeldipp i fallet El Topo om man räknar med min gamla VHS, och plånboken gråter igen. Som så många gånger förr.



Hurra, Guldåldern i HD! Buñuel har tidigare varit sorgligt bortglömd på bluray, tror att det bara är Belle de Jour som släppts hittills, men nu blir det ändring. Synd och förbannad skam dock att Den andalusiska hunden som också medföljer inte kommer att vara högupplöst, utan samma gamla SD-släpp som BFI kom med på DVD för några år sedan. Suddigt och odetaljerat med andra ord. Detta kommer sig tydligen av att institutet fortfarande inte fått tillgång till material i bättre skick. Ändå ryktas det om att det finns en fin restaurerad kopia av filmen, tror att den ursprungligen sades komma från regissörens egen samling, i något filminstituts ägo någonstans. Det sägs även att den versionens visningshastighet är mycket långsammare än den vida spridda version vi alla känner till, något som sannolikt bidrar till att göra själva filmupplevelsen ganska annorlunda också. Det är självfallet väldigt tråkigt det hela. Det hade varit underbart att se även Un Chien remastrad och i bättre skick. Men sådant är livet, tyvärr. Och Guldåldern i HD räcker faktiskt ganska långt det också.



Švankmajer tolkar Alice i Underlandet. Borde vara fantastiskt, men jag har faktiskt inte sett någon av gubbens långfilmer. Därför är BFI-utgivningen av Alice egentligen det släpp jag ser mest fram emot av de ovan uppräknade. Djurskelettsanimation i HD, det är en underbar värld vi lever i!

Och Dalí är nöjd han också:

Beatrice Cenci (Fulci, 1969)

Mycket bra film från den tidigare, lite bortglömda och underskattade, delen av Lucio Fulcis karriär. Det är lätt att känna sig bortkommen i början, då filmen berättas i högt tempo och med en lite rörig flashbackstruktur, där det friskt hoppas hit och dit i tid och rum utan någon förvarning. Men det är medryckande, välgjort, svettigt på italienskt vis och naturligtvis lite våldsamt också. Man känner igen många av Fulcis olika stilgrepp även i den här filmen, med mycket zoomningar, närbilder, användande av vidvinkelobjektiv och de säreget vackra och aningen bergmanska ansiktskompositioner, där onaturligt stort skärpedjup artificiellt simuleras genom dubbelexponeringar (en teknik Fulci även använde sig av i Perversion Story och, har jag för mig, Lizard in a Woman's Skin).

Jubileum

På söndag har jag och Maria varit med varandra i 12 år. Och se vilka fina presenter jag fått redan! Beatrice Cenci nämnde jag ju här för ett par dagar sedan, och det gjorde mig verkligen överlycklig att se att damen lyckats luska fram den någonstans. Eye of the Evil Dead är i själva verket någon skum alternativtitel till Manhattan Baby, ännu en av de Fulci-filmer jag aldrig sett. Om man hittar en kvinna som inser att snabbaste vägen till en mans hjärta går via italiensk skräckfilm, är hon definitivt en keeper.

12 år förresten, jävlar i min låda. Tiden går så hiskeligt fort alltså, man blir faktiskt nästan lite vemodig när man tänker på det. Men så länge det känns som att livet ständigt går framåt istället för bakåt, uppåt istället för neråt och alltjämt blir bättre och bättre, tycker jag egentligen inte att man borde behöva gå och ha ångest över tidens flykt. Men det har jag ändå.

Psalm 21 (Hiller, 2009)

Jag är verkligen inte en anhängare av den populära "vi svenskar kan inte göra bra film"-tankeskolan, men just skräckfilmer har vi faktiskt aldrig haft någon riktig känsla för. Psalm 21 är tråkigt nog inget undantag från detta, även om den är bättre än snittet och Fredrik Hiller ska ha en eloge för att han åtminstone försöker. Trots att filmens låga budget skiner igenom, att slutet är rent kalkonmässigt, att den ofta är klichéartad och hanterar sitt religiösa tema på ett klumpigt och ganska omoget sätt, har den ändå en viss svårdefinierad charm. Sedan ligger det givetvis filmen ytterligare i fatet att den är så visuellt fattig; den spartanska och teatrala scenografin och det avskalade fotot kan väl möjligen varit ett medvetet kreativt avvägande, men personligen får det mig mest att tänka på lata tv-produktioner.

I rymden finns inga känslor (Öhman, 2010)

Det här var inte alls min grej. På tok för flamsigt, tramsigt och gulligt. Jag antar att den, som svensk komedi betraktad, är hyfsat kompetent utförd rent tekniskt (rätt snygg stiliserad scenografi till exempel), och ett par enskilda scener är ganska roliga, men intrigen är förutsägbar och bagatellartad. För att då inte tala om de, på klassiskt svenskt manér, groteskt överspelande skådisarna, där i synnerhet Bill Skarsgårds insats i huvudrollen saknar all trovärdighet.