Bajsatar

Vi ser på Avatar. Vi är väl kanske en timme in och den börjar redan bli tröttsam. Impulsen att snabbspola framåt blir starkare och starkare för varje minut. Vet inte riktigt vad jag väntade mig, men det här är ju verkligen bara ett stort Spektakel. Inget nytt för amerikansk film visserligen, men här är det som att väldigt lite av det som skiljer en konventionell film från exempelvis en åkattraktion på ett tivoli återstår. Den är helt enkelt väldigt lite film över Avatar. Eller snarare: Avatar är en film för tv-spelsgenerationen. Enkel, banal, teknikfetischistisk, med klumpig dramaturgi och med väldigt många facepalm-ögonblick så här långt. Tur att man slipper 3D-gimmicken i alla fall.

En annan grej: Jo, nog är det snygga effekter, det är helt sant, men det är rätt så jävla lång väg kvar till "lika snyggt som verkligheten" eller "omöjligt att skilja CGI:n från det verkliga" och andra omdömen man hört om specialeffekterna i den här filmen. Ja, det är typ tusen gånger snyggare än Sagan om Ringen, men jag förutspår ändå att Avatar kommer att kännas precis lika daterad tio år från nu. Blurayen visar dock upp både tv och ljudsystem från sina allra bästa sidor, så någonting kan man väl anse sig få ut av de här tre timmarna och femtio kronorna i alla fall.

Also, till alla som hellre vill leva i Avatar-världen än på jorden: skaffa ett liv. Eller åk till någon gudsförgäten Sydamerikansk djungel, krama riktiga träd, knulla riktiga infödingar och få den riktiga upplevelsen, istället för att sitta i er mammas källare och runka er till sömns över tanken på en plastdjungel befolkad av blå emofurries som tagna direkt ur Final Fantasy XIV.