Jag är hemma för att sova och saknar dem så mycket, min lille Arvid och hans mamma, tillika min livspartner, som ligger långt där borta i Sunderbyn i mörker och ensamhet. Jag har upptäckt många saker om mig själv under de fyra månader som gått sedan min son kom till jorden, och en av dem är vilken emotionellt dränerande upplevelse det är att ha ett barn. Man ligger och oroar sig och saknar och det känns som att man håller på att gå sönder av alla känslor som blottläggs som stenar i sand när ens barn, ens allra dyrbaraste lilla gull, blir sjukt och måste ligga inlagd på lasarett. Även om det är irrationellt och dumt, även om man vet att det inte är så farligt, uppenbarar sig en alldeles speciell sorts ängslan djupt inne i hjärtat. En otäck och enträgen rädsla som inte försvinner eller mattas av, utan istället ligger och bultar och vrider på sig någonstans i magtrakten som en ål i en drunknad. Lägenheten känns så tom och stor och sängen så kall, och man ligger och saknar sin familj så mycket att det nästan gör ont.
Det är snudd på att jag måste visa den där texten åt syrran. Det låter som precis och exakt vad hon försökte beskriva för mig, när hon skulle försöka förklara min mors något överdrivna oro över att jag inte hört av mig när en man i Umeå omnejd hittats död.
SvaraRadera