The Great White Silence

Ser inte den här helt makalöst spännande ut, så säg? På bluray från BFI i juni.

Minecraft

Den här mannen har tjänat över hundra miljoner svenska riskdaler på ett spel han programmerat själv från grunden, och dessutom fortfarande bara är i betafasen. På ett dygn kränger han spel för en miljon spänn. Man kan aldrig tro det när man ser honom, så ödmjuk som han verkar. Jag skulle vilja vara hans vän, inte för pengarna (även om det säkert är han som bjuder polarna när de är ute på krogen), utan för att han verkar snäll.

Det här är spelet:



Minecraft har svävat runt någonstans i periferin av mitt medvetande under ganska lång tid, men det har aldrig blivit av att jag kollat upp det. Jag har egentligen inte tid, det kanske är därför. Men när varenda litet skitforum fått en dedikerad Minecraft-tråd har jag förstått att något stort varit i görningen. Kanske dags att börja titta närmare på det. Någon som testat?

Brunskjortor

Äntligen fick man ett ansikte på smågrabbarna som bombat vår brevlåda med nazistpropaganda det senaste året. Vet hut! Kanske borde sätta upp en lapp på dörren: "Gärna reklam men inga nationalsocialistiska flygblad, tack!"

Snälla tomten

Medan denna vackra men kalla söndag fortskridit i stilla vardagslunk, från arla morgontimme till kvällningens mörker, har jag funderat på livets väsentligheter. Nej, inte på det att Arvid varit grinig och eventuellt ådragit sig ännu en öroninflammation. Inte heller att samme Arvid gjort stora språng framåt gällande det svåra företaget att ta sig fram på två ben. Jag har heller inte tänkt speciellt mycket på oroligheterna i Egypten och/eller de verklighetsfrånvända pantskaft till svenska ungdomar som vägrar avboka sina, säkerligen mycket framemotsedda, semesterresor till Sharm el-Sheikh (tänk att ligga vid hotellpoolen och sola medan revolutionen rasar utanför grindarna!). Nej, jag har tänkt på DVD-film, närmare bestämt sådan film som ännu inte hittat ut på marknaden. Jag har tänkt och tänkt och spaltat i huvudet. Allt för att kunna dokumentera nu när jag äntligen får en lugn stund för mig själv, efter att sonen, med sin lurviga lilla skalle, sitt bedårande leende och alla sina sex små tänder fått sin kvällsvälling och kommit till ro i sängen.

Så här kommer en lista, jag gillar ju sådana, över frukten av dagens funderingar. Klipp ut och spara!

Rolling Thunder



Det är svårt att fatta att en av tidernas bästa vigilantefilmer ännu inte släppts på DVD någonstans i världen. Att filmen är välkänd och har en stor fankrets, och därmed potentiell kundbas, men ändå inte finns att köpa på DVD, leder mig till att tro att den är kringgärdad av någon sorts rättighetsproblem.

Beatrice Cenci



Det här är nog den enda riktigt rosade Fulci-filmen jag ännu inte sett. Egentligen inkluderar jag den på listan på lite felaktiga grunder, eftersom den släppts bland annat i Tyskland, men jag tycker att det är märkligt att inget av de amerikanska eurohorrorbolagen gett sig i kast med den ännu. Det och så är tyska DVD:n OOP.

Noisy Requiem



Japansk undergroundfilm som ofta buntas ihop med åttiotalets cyberpunkvåg (troligen felaktig då den inte verkar speciellt cyberpunkig). Jag orkar inte gräva fram min Eros in Hell, där jag först hörde talas om filmen, ur flyttkartongen, men jag vill minnas att Tsukamoto och andra av åttiotalets japanska extremfilmare varit inblandade på något hörn, och att den på manusstadiet dömdes ut som "för sinnessjuk för att filmas" (jag parafraserar, ställ mig inte till svars). Jag tycker mig komma ihåg att jag läst någonting om att regissören Matsui personligen motsatt ett DVD-släpp, på vilka grunder vet jag inte. Hoppas att han ångrar sig. En Matsui-doublebill med Noisy Requiem och Pig-Chicken Suicide från Discotek Media skulle vara mumma!

491



Vilgot Sjömans kontroversiella film som blev totalförbjuden av den svenska filmcensuren, bland annat på grund av scener med en kvinna som blir våldtagen av en hund (offscreen gissar och hoppas jag) och en bögvåldtäkt. Låter hur bra som helst och jag kan inte förstå varför inte typ Studio S verkar ha något intresse av att släppa den. Kanske skäms SF över den?

Living Skeleton



Svartvitt japanskt 60-tal och levande skelett. Hur kan man motstå det?

Crazy Thunder Road



Sogo Ishiis tidiga punkinfluerade filmer blev tongivande för vad som komma skulle med Fukui, Tsukamoto och gänget. Burst City har jag sett, den finns utgiven i en fin utgåva i USA, men den här verkar tråkigt nog spårlöst försvunnen.

The Rape After



Briljant och mörk HK-skräck från 80-talet med tydliga Fulci-influenser, en av de bästa filmerna i den filmvågen tycker jag. Finns utgiven i Asien på VHS, Laserdisc och VCD, men fortfarande ingen DVD i sikte. En tragedi.

Centipede Horror



En till fantastisk HK-skräckis med svart magi och massor av vedervärdiga tusenfotingsgroteskerier. Hoppas att aktrisen som tvingades ha de äckliga sakerna i munnen fick ordentligt betalt. Det fick hon förmodligen inte.

The Devils



Därför!

Death Laid an Egg



Giulio Questis bisarra hönsfarmsslasher är en underbart surrealistisk sak. Man hör ofta liknelsen "som om Godard skulle fått för sig att göra giallo" i samband med den här filmen, och jag tycker inte att det påståendet haltar alltför mycket. En film att älska. Släpptes på DVD i Japan för länge sedan, men utgåvan är väldigt svår att få tag på, och den här filmen förtjänar en påkostad Special Edition-bluray.

Nobou Nakagawas skräckfilmer



Den japanska skräckfilmens fader, Nobou Nakagawa, är sorgligt underrepresenterad på DVD i väst. Criterion har släppt Jigoku och Synapse (tror jag) har släppt Snake Woman's Curse, men det är så vitt jag vet allt. Det sägs att Criterion innehar rättigheterna till flera av hans övriga filmer, så en Eclipse-box med typ Ghost of Yotsuya, Mansion of the Ghost Cat, Ghost of Kasane och någon till kanske inte är alltför långsökt att hoppas på.

Nej fan, nu orkar jag inte mer. Det finns ju miljoner filmer. Stay tuned för del 2!

Mr. Nobody (Van Dormael, 2009)

Nej, det här var bara dåligt. Rörigt, oengagerande, kommer liksom aldrig någon vart, på tok för långt. Och jag ogillar verkligen estetiken: När allt, varje scen, varje sekvens, ja nästan varje klipp, ska vara så flashigt, så "finurligt" och visuellt enastående. Man ska klämma in varje tänkbar visuell effekt - slowmotion, fastmotion, morfningar, zoomningar, åkningar hit och dit - allt kryddat med fugly CGI, och det blir bara så, så tröttsamt. Det finns regissörer som i sina bästa stunder kunnat få det att flyga - Jeunet, Burton någon gång, Fincher med Fight Club - men Van Dormael är inte en av dem, och man blir snabbt mätt.

Tabu (Murnau, 1931)

Har länge varit märkligt ointresserad av den här filmen, Murnaus sista innan den tragiska bilolycka som tog hans liv, kanske för att jag trott att den var någon typ av dokumentär (vilket är lätt hänt när man ser Flaherty, känd för Nanook och Mannen från Aran, nämnas i samband med produktionen). Men den visade sig vara en helt annan film, visserligen med ett pseudodokumentärt anslag, men ändå en spelfilm och en mycket bra sådan dessutom (kanske tillhör den inte det absoluta toppskiktet i Murnaus karriär - i min bok Nosferatu, Sista skrattet och Soluppgång - men heller inte alltför långt ifrån). Naturalisten Murnau skiner verkligen när han får skildra livet på en söderhavsö, med enormt vackert foto och avancerad berättarteknik nästan helt utan icke-diegetiska textrutor, och resultatet är inte alls så rasistiskt som man kanske hade kunnat befara när man ser produktionsåret. Visst finns här klassiska exotifierade drag, som barbröstade kvinnor och män som iförda bastkjolar shakar sitt junk, men ändå är Tabu i grund och botten en respektfull och känslig skildring av öbornas kultur i tragedins form.

Jävla skumraskskolor

NSD. Skönt att veta i vilken skola man ska sätta Arvid sen när det blir aktuellt.

Heat (Mann, 1995)

Tre timmar långt och fantastiskt bra heistepos med namnkunnig skådespelarensemble: De Niro, Pacino, Voight, Kilmer för att bara nämna några, samtliga i högform. Jag hade nog förväntat mig något mer actionfilmsaktigt, men istället är tempot ganska långsamt, nästan kontemplativt, drömlikt. Skitafint foto med noirig low key-ljussättning och vackra nattliga stadsmiljöer. När det väl smäller, vilket det bland annat gör i en av de finaste actionsekvenser jag någonsin sett, är det oerhört intensivt och välregisserat.

Digidrive Professional

Efter många om och men (Babbelfiskande, Googlande och ett datorbyte) lyckades jag nosa fram några Digidrive-filmer på Nicovideo.jp. Högsta rekordet där låg på 400 000 m, men ärligt talat tycktes det finnas relativt stort utrymme för förbättring. Allt hänger ändå på hur länge man lyckas hålla stacken vid liv när det börjar gå sjukt snabbt, och det blir rätt slumpartat till slut. Så jag tror fortfarande att över miljonen är möjligt. Problemet är nog snarare att spelet är så obskyrt att inte ens speciellt många japanska otakus fixerat sig vid det, så det finns nog inga dokumenterade jättemaxade poäng där ute.



Här finns videon om någon vill se. Man måste ha en användare för att kunna titta på filmer på Nicovideo, men ni kan använda min om ni vill:
Användarnamn: kukmannen
Lösenord: kuken666

Digidrive rulez ok!

Det här är ett av de allra bästa GBA-spelen, och därtill kanske det bästa och mest originella pusselspelet sedan Tetris. Möjligen överdriver jag, men jag tror inte det.

Digidrive kom i den andra serien av bit Generations-spel, släppta i Japan av Nintendo sommaren 2006. Serien var Nintendos försök att profilera Game Boy Micro som något av en livsstilskonsol, med enkla stilfulla spelkoncept i minimalistiskt kvadratiska och avskalade förpackningar, till en billig peng. Alla sju spel i serien är trevliga distraktioner för stunden, snygga och konceptuellt genomtänkta små karameller, men som spel betraktade har de egentligen inget bestående värde. Förutom då Q-Games-utvecklade Digidrive. Det har å andra sidan tillräckligt med spelvärde och komplexitet att det med lätthet täcker upp för alla de andra spelen i serien.



Så där ser spelplanen ut. Det kanske kommer att låta hemskt komplicerat när jag beskriver det här, men det är i själva verket ganska intuitivt. Längst till höger på skärmen finns utmaningen: En boll som jagas av en mojäng. Uppdraget är att skjuta upp bollen högre och högre i luften. Om mojängen får tag på bollen är det Game Over. Den största delen av spelskärmen föreställer en fyrvägskorsning, och från alla håll kommer bilar i tre olika färger. Spelaren ska lotsa in bilarna på de olika vägarna, ordnade efter färg. När fem bilar av samma färg åkt in på samma väg aktiveras vägen. När en väg är aktiverad innebär det att alla ytterligare bilar av samma färg som lotsas in på den vägen samlas i en stack, som växer och blir större beroende då på hur många bilar den innehåller. När en väg blivit aktiverad måste den matas med bilar så att den inte dör och stacken försvinner. Låt oss titta på bilden igen:



Vi ser att tre av planens fyra vägar är aktiverade, en svart, en röd och en vit. Stackarna är de två stora enfärgade cirklarna (formen betyder att de är maxade) och den mindre triangeln (en liten stack). Bilarna är de små röda och vita blupparna. Till höger ser vi bollen och längst ner under den ligger mojängen och lurar i vassen.

Vad ska man då egentligen med stackarna till, och hur hänger det ihop med mojängen och bollen? Jo, lyssna här: Med jämna tidsintervall kommer en polisbil farande in i korsningen. Det är den lilla randiga bluppen i mitten av korsningen på bilden. Lotsar man in polisen i en aktiverad väg, tar den med sig den vägens stack och använder den som bränsle för att skjuta upp bollen i luften, utom räckhåll för mojängen. Med enklare ord är alltså själva grundkonceptet att hela tiden bygga upp nya depåer för polisbilen att ta med sig och använda som bränsle för bollen. Gör man inte detta tillräckligt effektivt dör man. Mojängen som jagar bollen blir naturligtvis snabbare hela tiden, likaså bilarna och den tid man har på sig innan en aktiverad väg dör. Det blir svårt. Man blir nervös.

Men vänta, det är mer! Den fördjupade strategin bakom spelet går ut på att dela och multiplicera stackarna, och på så vis få galet stora depåer som skjuter bollen skyhögt upp i luften! Spännande? You bet!

Om du bara har en aktiverad väg på spelplanen och kör in en bil av fel färg i den, dör stacken omgående. Om du däremot har två eller fler aktiverade vägar delar sig stacken du körde in den felaktiga bilen i, och läggs till de andra aktiverade vägarnas stackar utan att förlora någonting i värde. Om man har tre aktiva vägar delas alltså inte stackstorleken i två innan den fördelas i de återstående stackarna, utan du får den ursprungliga storleken två gånger. Med andra ord är det egentliga målet att ständigt dela den stora stacken, låta polisen ta en av de två kvarvarande stackarna, bygga upp tre aktiverade vägar igen och dela den stora stacken, och så vidare. Den fina är att stacken man delar blir större och större hela tiden, och kommer till slut att vara x2, x3, x4, etc. tills den blir x? - en jättestack! Det kluriga är bara att hålla jättestacken vid liv tillräckligt länge för att kunna casha in ordentligt på den.

Det här låter vansinnigt tråkigt förstås, och jag skulle bli mycket förvånad om någon verkligen läst ovanstående med intresse, men tro mig, det är helt otroligt roligt och beroendeframkallande. Jag återupptäckte Digidrive när jag hittade min GBM här om dagen. Jag tänkte att jag bara skulle testspela en gång, men blev fast och har verkligen längtat efter att få spela det varje vaken sekund sedan dess.

Jag har gjort en video. Den är från en laggande emulator och den slutar på en ganska låg poäng, men den visar åtminstone upp själva konceptet och den djupare strategin med stackdelning:



Nu har jag naturligtvis gått och blivit lite besatt av det här spelet. Jag har försökt luska fram vad en bra poäng skulle kunna tänkas vara, men utan att hitta något vettigt. Jag ligger som bäst på runt 100 000 meter, men det känns som att man förmodligen skulle kunna komma upp i miljoner om man är tillräckligt bra (och japan). Ska försöka söka på japanska delen av internet och se om man kan hitta något, och kommer GARANTERAT att återkomma med eventuella fynd.