Burzum

På grund av all den överväldigande positiva feedback jag fick efter mitt Darkthrone-inlägg, både per e-post och via telefon, känner jag självklart en viss press på mig att fortsätta med black metal-bloggandet. Därför har turen nu kommit till ett annat av mina favoritband:

Burzum



Varg Vikernes - tokig ideolog, terrorist mot kristendomen, mördare, enmansband, geni.



Burzum är monotoni, hypnos, dröm. Burzum är Burzum och låter bara som Burzum. De är unika, så väl musikaliskt som estetiskt. Åtminstone i mina öron liknar Vikernes musik ofta mer enformig elektronika än klassik svartmetall, och just därför borde det inte ha förvånat någon när han på de senare skivorna ratade gitarr och trummor ("negerinstrument" tror jag var uttrycket Varg själv använde) till förmån för datorn. Tyvärr tycker jag nog att Varg i och med detta sket i det blå skåpet, i den mening att den musik han producerat efteråt faktiskt var rätt så mycket tråkigare. Jag har dock förståelse för att det kanske inte är så lätt att spela in musik med riktiga instrument när man sitter i finkan, och tänker mig att Vikernes avståndstagande från de traditionella hårdrocksinstrumenten nog egentligen mer har med de här problematiska omständigheterna att göra än med något genomtänkt ideologiskt ställningstagande.



Även Burzums tidiga produktion har sina problem. Musikaliskt saknar de första skivorna den mognad som karaktäriserar hans senare album, och den tydliga Tolkien-fascination som genomsyrar Vikernes tidiga karriär, och som säkerligen kändes som en rätt fräsch tematisk gimmick när det begav sig, känns idag både pinsam och ogenomtänkt pubertal.



Istället är det Burzums två mittenskivor som verkligen sticker ut: Hvis lyset tar oss och Filosofem. Speciellt i den sistnämnda konstrueras, medelst distad gitarr, avskalad produktion, malande trummor och Grevens säregna röst, ett ambient mörker vars like jag aldrig stött på hos något annat band.



Som av en händelse har även Burzum riktigt kickasssnygga albumomslag, ett par med målningar av den intressante norske konstnären Theodor Kittelsen:







Mytologin kring Varg Vikernes och dennes brottsliga bana är spännande och bidrar naturligtvis till att krydda anrättningen Burzum med lite extra pikanta smaknyanser. Den intresserade kan läsa mer på Wikipedia och på Vikernes egen hemsa. När ni gjort det kan ni stoppa det här i er pipa och röka det.

Jag lämnar er med den låt som kanske bäst sammanfattar och kapslar in vad Burzum till syvende och sist handlar om när alla svartmetallelement är bortskalade: tjugofemminuterseposet Rundgang um die transzendentale Säule der Singularität från Filosofem.