Moraliskt förfall

Till Emppu.

Dark Funeral på Western Farm - En fotorecension

GOTY '09: Here comes a new challenger!

Äntligen kommer ett nytt spel i den sorgligt underexploaterade Arga pappan dunkar nävarna i bordet-genren:

Cho Chabudai Gaeshi



Hemsa

Burzum

På grund av all den överväldigande positiva feedback jag fick efter mitt Darkthrone-inlägg, både per e-post och via telefon, känner jag självklart en viss press på mig att fortsätta med black metal-bloggandet. Därför har turen nu kommit till ett annat av mina favoritband:

Burzum



Varg Vikernes - tokig ideolog, terrorist mot kristendomen, mördare, enmansband, geni.



Burzum är monotoni, hypnos, dröm. Burzum är Burzum och låter bara som Burzum. De är unika, så väl musikaliskt som estetiskt. Åtminstone i mina öron liknar Vikernes musik ofta mer enformig elektronika än klassik svartmetall, och just därför borde det inte ha förvånat någon när han på de senare skivorna ratade gitarr och trummor ("negerinstrument" tror jag var uttrycket Varg själv använde) till förmån för datorn. Tyvärr tycker jag nog att Varg i och med detta sket i det blå skåpet, i den mening att den musik han producerat efteråt faktiskt var rätt så mycket tråkigare. Jag har dock förståelse för att det kanske inte är så lätt att spela in musik med riktiga instrument när man sitter i finkan, och tänker mig att Vikernes avståndstagande från de traditionella hårdrocksinstrumenten nog egentligen mer har med de här problematiska omständigheterna att göra än med något genomtänkt ideologiskt ställningstagande.



Även Burzums tidiga produktion har sina problem. Musikaliskt saknar de första skivorna den mognad som karaktäriserar hans senare album, och den tydliga Tolkien-fascination som genomsyrar Vikernes tidiga karriär, och som säkerligen kändes som en rätt fräsch tematisk gimmick när det begav sig, känns idag både pinsam och ogenomtänkt pubertal.



Istället är det Burzums två mittenskivor som verkligen sticker ut: Hvis lyset tar oss och Filosofem. Speciellt i den sistnämnda konstrueras, medelst distad gitarr, avskalad produktion, malande trummor och Grevens säregna röst, ett ambient mörker vars like jag aldrig stött på hos något annat band.



Som av en händelse har även Burzum riktigt kickasssnygga albumomslag, ett par med målningar av den intressante norske konstnären Theodor Kittelsen:







Mytologin kring Varg Vikernes och dennes brottsliga bana är spännande och bidrar naturligtvis till att krydda anrättningen Burzum med lite extra pikanta smaknyanser. Den intresserade kan läsa mer på Wikipedia och på Vikernes egen hemsa. När ni gjort det kan ni stoppa det här i er pipa och röka det.

Jag lämnar er med den låt som kanske bäst sammanfattar och kapslar in vad Burzum till syvende och sist handlar om när alla svartmetallelement är bortskalade: tjugofemminuterseposet Rundgang um die transzendentale Säule der Singularität från Filosofem.

Delgivande

Lol, en av de sökfraser någon använt för att hitta min andra blogg är "bli avrunkad i tokyo". Emppu, var det du?

Tornedalen über alles

"När färjan skulle avgå efter kriget på försommaren 1945 kom Sven Henricsson farande med en nazistisk flagga vid färjestället på älvstranden. Han ropade att nu har ni sålt er till kommunisterna. Han trodde verkligen att de sovjetiska kommunisterna skulle ta färjan tillbaka och ta över landet."

Länkki

Darkthrone

Hösten kommer, och med den vaknar i varje vuxen manskropp, likt en uråldrig primaldrift, suget efter norsk, arisk black metal. För personer med snopp mellan benen är det en lika trivial och naturlig sak som att köra på fastän partnern säger nej. Med anledning av detta tänkte jag således ägna de första inläggen på denna nyfött fräscha och väldoftande virtuella publikation åt att tipsa om just bra norsk kristusdräpande rock'n'roll. Detta så att bloggens tilltänkta målgrupp (osäkra och förvirrade tonåringar; finniga, fula, företrädelsevis sådana som bara andas genom munnen och flackar med blicken) inte råkar tanka ner fel skivor och därigenom stigmatiseras för livet. Eftersom jag inte orkar skriva gör vi det här i något sorts multimediaformat som jag verkligen tycker andas 00-tal (det enda som saknas är Facebook-länkar och en osund Apple-fixering). Först:

Darkthrone!
Coolast, bäst, snyggast i läder!



Darkthrones två mästerverk heter Under a Funeral Moon och Transilvanian Hunger. Där är det som att allting bara klickar till och något magiskt föds. I mitt tycke bjuder inte den norska BM-vågen på något bättre, varken förr eller senare.



Darkthrone har också tidernas snyggaste logga och albumomslag:









Musiken är skev, punkig och jävlig tilltalande. Ingenting känns speciellt logiskt eller tillputsat, utan det mesta är fult, skitigt och primitivt. Precis som det ska vara.



Minuspoäng för avsaknad av kyrkbränder, mord och/eller terrorism i bandets förflutna. Men det är bara en liten droppe smolk, inte mer än en etta av fem i magnitud på Smolktipset. Tank it!