He has his father's eyes...
onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
söndag 13 december 2009
söndag 25 oktober 2009
Fetischism
Den här mojängen har verkligen gjort min dag så jävla stenhårt! Blir kanske inte espresso direkt, men tillräckligt nära för att jag ska vara nöjd.
lördag 24 oktober 2009
Här är mitt liv
Hej alla mina vänner, alla som jag känner!
Jag har ingen tid med något. Int' nå'. Jag jobbar och sover, och på lediga stunder antingen ser jag på tv eller ligger och smeker Marias mage. På många sätt är livet bra nu, bättre än det någonsin varit tidigare tror jag. Det är förmodligen hormonellt betingat, men vem bryr sig. Vi donar och fixar hemma, och har varit till Ikea och till Lankojärvi. Tiden räcker inte till. Ibland har jag kommit på mig själv med att inte ha suttit vid datorn över huvud taget på två, tre dagar. Det är oväntat vilken glädje en sådan insikt kan framkalla. Jag var in på Game här om dagen och blev överraskad över att Uncharted 2 tydligen släppts redan. Bara en sådan sak.
Jag ser så fruktansvärt mycket fram emot att snart få träffa min son. Han växer så det knakar där inne i magen, krånglar och lever om och har nog ingen aning om att han snart ska komma ut till det kalla och hårda livet. Jag undrar vad foster drömmer om. Om vatten, vibrationer, hjärtslag, dämpade röster? Om blodomloppets susande och livmoderns täta omfamning? Kanske mardrömmar om att tryckas neråt, stötas ut. Med händerna på magen kan man ibland känna hur han trycker utåt med sina små ben, med ryggen och rumpan, hur han desperat och förgäves försöker skapa ett större lebensraum åt sig i det allt trängre moderlivet. Trycker man lite försiktigt på magen får man ofta en irriterad liten spark till svar. Det är nog inte så kul att vara ofödd heller, hur soft den tanken än må kännas i ens problemtyngda vuxna sinne när man till exempel har en monsterdisk som väntar på att diskas.
Ja, ni hör ju hur det låter. Jag ger min blogg en slutlig tidsfrist tills när barnet föds, sedan dödar jag den definitivt. Babyblogg någon? Nej, tänkte väl det. Det kommer att vara ett barmhärtighetsmord.
Det är väl lika bra att jag slänger in något jag faktiskt tänkt blogga om i några veckor också, bara så att ni, mina trogna fans, inte känner er helt lurade. Kolla vad jag hittade:
20:- styck på Myrorna! Vad ska jag göra med dem? Jag borde nog ge bort dem till någon som faktiskt samlar och lyssnar på vinyl, men samtidigt är de ju så jävla snygga att det tar emot att tänka på att skiljas ifrån dem. Och det känns som ett omen av något slag att jag hittade dem, för dels brukar jag nästan aldrig kolla vinylbackarna på secondhandaffärer och dels brukar det aldrig finns något vettigt när jag gör det (samma princip som med böcker och VHS, jag tror att det är en naturlag). Det var som att hitta en skatt! De hade också en massa obskyra punkskivor som jag verkligen ångrar att jag inte köpte nu i efterhand. Jag undrar vem som gett bort dem? Varför säljer man inte sådana här skivor om man ändå ska göra sig av med dem? Är det någon som dött? Är det något statement? Är det ett misstag?
No niin, nu ska vi nog fortsätta kolla Da Vinci-Koden. Den extra långa versionen så klart, för extra mycket taffligt manus, extra mycket banal regi och extra mycket nollställd Tom Hanks med dollartecken i ögonen. Det kanske vore bättre att skjuta skallen av sig direkt istället för att gå en omväg genom filmen för att uppnå samma mål, men hey, är man flagellant så är man (dagens ord: flagellant, sug på det: fla-ge-llant)!
Jag har ingen tid med något. Int' nå'. Jag jobbar och sover, och på lediga stunder antingen ser jag på tv eller ligger och smeker Marias mage. På många sätt är livet bra nu, bättre än det någonsin varit tidigare tror jag. Det är förmodligen hormonellt betingat, men vem bryr sig. Vi donar och fixar hemma, och har varit till Ikea och till Lankojärvi. Tiden räcker inte till. Ibland har jag kommit på mig själv med att inte ha suttit vid datorn över huvud taget på två, tre dagar. Det är oväntat vilken glädje en sådan insikt kan framkalla. Jag var in på Game här om dagen och blev överraskad över att Uncharted 2 tydligen släppts redan. Bara en sådan sak.
Jag ser så fruktansvärt mycket fram emot att snart få träffa min son. Han växer så det knakar där inne i magen, krånglar och lever om och har nog ingen aning om att han snart ska komma ut till det kalla och hårda livet. Jag undrar vad foster drömmer om. Om vatten, vibrationer, hjärtslag, dämpade röster? Om blodomloppets susande och livmoderns täta omfamning? Kanske mardrömmar om att tryckas neråt, stötas ut. Med händerna på magen kan man ibland känna hur han trycker utåt med sina små ben, med ryggen och rumpan, hur han desperat och förgäves försöker skapa ett större lebensraum åt sig i det allt trängre moderlivet. Trycker man lite försiktigt på magen får man ofta en irriterad liten spark till svar. Det är nog inte så kul att vara ofödd heller, hur soft den tanken än må kännas i ens problemtyngda vuxna sinne när man till exempel har en monsterdisk som väntar på att diskas.
Ja, ni hör ju hur det låter. Jag ger min blogg en slutlig tidsfrist tills när barnet föds, sedan dödar jag den definitivt. Babyblogg någon? Nej, tänkte väl det. Det kommer att vara ett barmhärtighetsmord.
Det är väl lika bra att jag slänger in något jag faktiskt tänkt blogga om i några veckor också, bara så att ni, mina trogna fans, inte känner er helt lurade. Kolla vad jag hittade:
20:- styck på Myrorna! Vad ska jag göra med dem? Jag borde nog ge bort dem till någon som faktiskt samlar och lyssnar på vinyl, men samtidigt är de ju så jävla snygga att det tar emot att tänka på att skiljas ifrån dem. Och det känns som ett omen av något slag att jag hittade dem, för dels brukar jag nästan aldrig kolla vinylbackarna på secondhandaffärer och dels brukar det aldrig finns något vettigt när jag gör det (samma princip som med böcker och VHS, jag tror att det är en naturlag). Det var som att hitta en skatt! De hade också en massa obskyra punkskivor som jag verkligen ångrar att jag inte köpte nu i efterhand. Jag undrar vem som gett bort dem? Varför säljer man inte sådana här skivor om man ändå ska göra sig av med dem? Är det någon som dött? Är det något statement? Är det ett misstag?
No niin, nu ska vi nog fortsätta kolla Da Vinci-Koden. Den extra långa versionen så klart, för extra mycket taffligt manus, extra mycket banal regi och extra mycket nollställd Tom Hanks med dollartecken i ögonen. Det kanske vore bättre att skjuta skallen av sig direkt istället för att gå en omväg genom filmen för att uppnå samma mål, men hey, är man flagellant så är man (dagens ord: flagellant, sug på det: fla-ge-llant)!
tisdag 29 september 2009
söndag 20 september 2009
GOTY '09: Here comes a new challenger!
Äntligen kommer ett nytt spel i den sorgligt underexploaterade Arga pappan dunkar nävarna i bordet-genren:
Cho Chabudai Gaeshi
Hemsa
Cho Chabudai Gaeshi
Hemsa
torsdag 10 september 2009
Burzum
På grund av all den överväldigande positiva feedback jag fick efter mitt Darkthrone-inlägg, både per e-post och via telefon, känner jag självklart en viss press på mig att fortsätta med black metal-bloggandet. Därför har turen nu kommit till ett annat av mina favoritband:
Burzum
Varg Vikernes - tokig ideolog, terrorist mot kristendomen, mördare, enmansband, geni.
Burzum är monotoni, hypnos, dröm. Burzum är Burzum och låter bara som Burzum. De är unika, så väl musikaliskt som estetiskt. Åtminstone i mina öron liknar Vikernes musik ofta mer enformig elektronika än klassik svartmetall, och just därför borde det inte ha förvånat någon när han på de senare skivorna ratade gitarr och trummor ("negerinstrument" tror jag var uttrycket Varg själv använde) till förmån för datorn. Tyvärr tycker jag nog att Varg i och med detta sket i det blå skåpet, i den mening att den musik han producerat efteråt faktiskt var rätt så mycket tråkigare. Jag har dock förståelse för att det kanske inte är så lätt att spela in musik med riktiga instrument när man sitter i finkan, och tänker mig att Vikernes avståndstagande från de traditionella hårdrocksinstrumenten nog egentligen mer har med de här problematiska omständigheterna att göra än med något genomtänkt ideologiskt ställningstagande.
Även Burzums tidiga produktion har sina problem. Musikaliskt saknar de första skivorna den mognad som karaktäriserar hans senare album, och den tydliga Tolkien-fascination som genomsyrar Vikernes tidiga karriär, och som säkerligen kändes som en rätt fräsch tematisk gimmick när det begav sig, känns idag både pinsam och ogenomtänkt pubertal.
Istället är det Burzums två mittenskivor som verkligen sticker ut: Hvis lyset tar oss och Filosofem. Speciellt i den sistnämnda konstrueras, medelst distad gitarr, avskalad produktion, malande trummor och Grevens säregna röst, ett ambient mörker vars like jag aldrig stött på hos något annat band.
Som av en händelse har även Burzum riktigt kickasssnygga albumomslag, ett par med målningar av den intressante norske konstnären Theodor Kittelsen:
Mytologin kring Varg Vikernes och dennes brottsliga bana är spännande och bidrar naturligtvis till att krydda anrättningen Burzum med lite extra pikanta smaknyanser. Den intresserade kan läsa mer på Wikipedia och på Vikernes egen hemsa. När ni gjort det kan ni stoppa det här i er pipa och röka det.
Jag lämnar er med den låt som kanske bäst sammanfattar och kapslar in vad Burzum till syvende och sist handlar om när alla svartmetallelement är bortskalade: tjugofemminuterseposet Rundgang um die transzendentale Säule der Singularität från Filosofem.
Burzum
Varg Vikernes - tokig ideolog, terrorist mot kristendomen, mördare, enmansband, geni.
Burzum är monotoni, hypnos, dröm. Burzum är Burzum och låter bara som Burzum. De är unika, så väl musikaliskt som estetiskt. Åtminstone i mina öron liknar Vikernes musik ofta mer enformig elektronika än klassik svartmetall, och just därför borde det inte ha förvånat någon när han på de senare skivorna ratade gitarr och trummor ("negerinstrument" tror jag var uttrycket Varg själv använde) till förmån för datorn. Tyvärr tycker jag nog att Varg i och med detta sket i det blå skåpet, i den mening att den musik han producerat efteråt faktiskt var rätt så mycket tråkigare. Jag har dock förståelse för att det kanske inte är så lätt att spela in musik med riktiga instrument när man sitter i finkan, och tänker mig att Vikernes avståndstagande från de traditionella hårdrocksinstrumenten nog egentligen mer har med de här problematiska omständigheterna att göra än med något genomtänkt ideologiskt ställningstagande.
Även Burzums tidiga produktion har sina problem. Musikaliskt saknar de första skivorna den mognad som karaktäriserar hans senare album, och den tydliga Tolkien-fascination som genomsyrar Vikernes tidiga karriär, och som säkerligen kändes som en rätt fräsch tematisk gimmick när det begav sig, känns idag både pinsam och ogenomtänkt pubertal.
Istället är det Burzums två mittenskivor som verkligen sticker ut: Hvis lyset tar oss och Filosofem. Speciellt i den sistnämnda konstrueras, medelst distad gitarr, avskalad produktion, malande trummor och Grevens säregna röst, ett ambient mörker vars like jag aldrig stött på hos något annat band.
Som av en händelse har även Burzum riktigt kickasssnygga albumomslag, ett par med målningar av den intressante norske konstnären Theodor Kittelsen:
Mytologin kring Varg Vikernes och dennes brottsliga bana är spännande och bidrar naturligtvis till att krydda anrättningen Burzum med lite extra pikanta smaknyanser. Den intresserade kan läsa mer på Wikipedia och på Vikernes egen hemsa. När ni gjort det kan ni stoppa det här i er pipa och röka det.
Jag lämnar er med den låt som kanske bäst sammanfattar och kapslar in vad Burzum till syvende och sist handlar om när alla svartmetallelement är bortskalade: tjugofemminuterseposet Rundgang um die transzendentale Säule der Singularität från Filosofem.
måndag 7 september 2009
Delgivande
Lol, en av de sökfraser någon använt för att hitta min andra blogg är "bli avrunkad i tokyo". Emppu, var det du?
lördag 5 september 2009
Tornedalen über alles
"När färjan skulle avgå efter kriget på försommaren 1945 kom Sven Henricsson farande med en nazistisk flagga vid färjestället på älvstranden. Han ropade att nu har ni sålt er till kommunisterna. Han trodde verkligen att de sovjetiska kommunisterna skulle ta färjan tillbaka och ta över landet."
Länkki
Darkthrone
Hösten kommer, och med den vaknar i varje vuxen manskropp, likt en uråldrig primaldrift, suget efter norsk, arisk black metal. För personer med snopp mellan benen är det en lika trivial och naturlig sak som att köra på fastän partnern säger nej. Med anledning av detta tänkte jag således ägna de första inläggen på denna nyfött fräscha och väldoftande virtuella publikation åt att tipsa om just bra norsk kristusdräpande rock'n'roll. Detta så att bloggens tilltänkta målgrupp (osäkra och förvirrade tonåringar; finniga, fula, företrädelsevis sådana som bara andas genom munnen och flackar med blicken) inte råkar tanka ner fel skivor och därigenom stigmatiseras för livet. Eftersom jag inte orkar skriva gör vi det här i något sorts multimediaformat som jag verkligen tycker andas 00-tal (det enda som saknas är Facebook-länkar och en osund Apple-fixering). Först:
Darkthrone!
Coolast, bäst, snyggast i läder!
Darkthrones två mästerverk heter Under a Funeral Moon och Transilvanian Hunger. Där är det som att allting bara klickar till och något magiskt föds. I mitt tycke bjuder inte den norska BM-vågen på något bättre, varken förr eller senare.
Darkthrone har också tidernas snyggaste logga och albumomslag:
Musiken är skev, punkig och jävlig tilltalande. Ingenting känns speciellt logiskt eller tillputsat, utan det mesta är fult, skitigt och primitivt. Precis som det ska vara.
Minuspoäng för avsaknad av kyrkbränder, mord och/eller terrorism i bandets förflutna. Men det är bara en liten droppe smolk, inte mer än en etta av fem i magnitud på Smolktipset. Tank it!
Darkthrone!
Coolast, bäst, snyggast i läder!
Darkthrones två mästerverk heter Under a Funeral Moon och Transilvanian Hunger. Där är det som att allting bara klickar till och något magiskt föds. I mitt tycke bjuder inte den norska BM-vågen på något bättre, varken förr eller senare.
Darkthrone har också tidernas snyggaste logga och albumomslag:
Musiken är skev, punkig och jävlig tilltalande. Ingenting känns speciellt logiskt eller tillputsat, utan det mesta är fult, skitigt och primitivt. Precis som det ska vara.
Minuspoäng för avsaknad av kyrkbränder, mord och/eller terrorism i bandets förflutna. Men det är bara en liten droppe smolk, inte mer än en etta av fem i magnitud på Smolktipset. Tank it!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
