Det här var över förväntan. Skildringen av barnen som far illa i alkoholistmiljö är trovärdig, mogen och drabbande. Historien berättas med mycket svärta, ett mörker som småningom blir kompakt som natten, men utan att det för den skull känns överdrivet eller enkelt. August regisserar som om hon aldrig gjort annat, trots att hon är färsk i sammanhanget. Jag minns faktiskt inte om boken var strukturerad på samma sätt, men i filmen är ramberättelsen med vuxna Leena huvudnarrativet och så klipper man mellan nutid och uppväxten, för att dra paralleller och kontrastera. Och framför allt förstås för att ha en vägg att hänga upp huvudpersonens minnesfragment på. Det är en dramaturgisk modell som kan lätt kännas lite klumpig, men här funkar det finemang. Skådespelarna gör samtliga bra ifrån sig: Påläggskalven Noomi Rapace i den vuxna huvudrollen, Outi Mäenpää och Ville Virtanen som spelar hennes föräldrar och i synnerhet Tehilla Blad, unga Leena, som gör en riktigt fin, och inte alls så uppenbar som man kanske hade kunnat befara, tolkning av sin ganska svåra roll. Visuellt är det åter den Moodyssonska antiestetiken som får jobba (och med det menar jag bara den stil Moodysson åter populariserade i Sverige med Fucking Åmål på nittiotalet; i själva verket befinner vi oss väl snarast fortfarande i efterdyningarna av den franska Nya vågen, eller åtminstone i rakt nedstigande efterföljd av svenska Nya vågen-giganter som Widerberg och Sjöman). Skakig handkamera, naturlig ljussättning, grynigt och realistiskt. Ni vet. Men jag tycker om den här stilen generellt och anser att det är en ypperlig form att stöpa just den här typen av filmer i, så jag tackar och tar emot.
Jag kan väl känna att Svinalängorna brister lite framåt slutet. Eller nja, inte brister kanske, men den blir avgjort lite svagare. Dramaturgin känns inte helt klockren, det blir lite valhänt och man brer nog på lite väl i någon scen. I stort sett är det här dock en av senare års bästa svenska filmer, i synnerhet om man begränsar urvalet lite och tvingar på den ett "Baserad på litterär förlaga"-kriterium.
Visst ja, jag glömde nästan! En stor eloge till scenografin och, framför allt kanske, till hur August behandlar den. Svenska scenografer är generellt sett ganska bra på att hitta passande och tidsenliga föremål, kläder och miljöer, men sämre på att placera dessa och konstruera vettiga sammanhang för dem. Eller det är nog lika mycket svenska regissörers och fotografers bristande känsla för mise-en-scène som spökar. Alltför ofta känns det musealt och stelt. Tittaren förväntas få en nostalgisk Aha!-upplevelse av att se den där skinande blanka kobratelefonen placerad mitt i bild, men istället sticker den bara ut och ser malplacerad ut. I Svinalängorna känns alla tidstypiska föremål och övrig rekvisita istället som en naturlig del av filmens inbodda och levande svenska förortssjuttiotal. Mer Flickan än Populärmusik från Vittula eller Himlen är oskyldigt blå alltså. Bravo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar