Sions sånger

Sommarens hetaste skivtips! Traditionella laestadianska sånger arrangerade på nya och spännande vis, vidareutvecklade från pjäsen med samma namn. Respektfullt tolkat, men ändå med integritet och kreativitet. Välspelat, välproducerat och mycket, mycket bra!

Jag önskar att jag kunde skriva "Finns i en skivaffär nära dig!", men a) det finns inga skivaffärer längre, och b) även om det fanns skulle det här vara lite för smalt för att säljas där. På internätet tycks skivans knappast existera. Därför är mitt tips att intresserade kontaktar någon av projektets upphovsmän på Facebook: Viktor Fors Mäntyranta eller Markus Forsberg. Go, go, go!

Svinalängorna (August, 2010)

Det här var över förväntan. Skildringen av barnen som far illa i alkoholistmiljö är trovärdig, mogen och drabbande. Historien berättas med mycket svärta, ett mörker som småningom blir kompakt som natten, men utan att det för den skull känns överdrivet eller enkelt. August regisserar som om hon aldrig gjort annat, trots att hon är färsk i sammanhanget. Jag minns faktiskt inte om boken var strukturerad på samma sätt, men i filmen är ramberättelsen med vuxna Leena huvudnarrativet och så klipper man mellan nutid och uppväxten, för att dra paralleller och kontrastera. Och framför allt förstås för att ha en vägg att hänga upp huvudpersonens minnesfragment på. Det är en dramaturgisk modell som kan lätt kännas lite klumpig, men här funkar det finemang. Skådespelarna gör samtliga bra ifrån sig: Påläggskalven Noomi Rapace i den vuxna huvudrollen, Outi Mäenpää och Ville Virtanen som spelar hennes föräldrar och i synnerhet Tehilla Blad, unga Leena, som gör en riktigt fin, och inte alls så uppenbar som man kanske hade kunnat befara, tolkning av sin ganska svåra roll. Visuellt är det åter den Moodyssonska antiestetiken som får jobba (och med det menar jag bara den stil Moodysson åter populariserade i Sverige med Fucking Åmål på nittiotalet; i själva verket befinner vi oss väl snarast fortfarande i efterdyningarna av den franska Nya vågen, eller åtminstone i rakt nedstigande efterföljd av svenska Nya vågen-giganter som Widerberg och Sjöman). Skakig handkamera, naturlig ljussättning, grynigt och realistiskt. Ni vet. Men jag tycker om den här stilen generellt och anser att det är en ypperlig form att stöpa just den här typen av filmer i, så jag tackar och tar emot.

Jag kan väl känna att Svinalängorna brister lite framåt slutet. Eller nja, inte brister kanske, men den blir avgjort lite svagare. Dramaturgin känns inte helt klockren, det blir lite valhänt och man brer nog på lite väl i någon scen. I stort sett är det här dock en av senare års bästa svenska filmer, i synnerhet om man begränsar urvalet lite och tvingar på den ett "Baserad på litterär förlaga"-kriterium.

Visst ja, jag glömde nästan! En stor eloge till scenografin och, framför allt kanske, till hur August behandlar den. Svenska scenografer är generellt sett ganska bra på att hitta passande och tidsenliga föremål, kläder och miljöer, men sämre på att placera dessa och konstruera vettiga sammanhang för dem. Eller det är nog lika mycket svenska regissörers och fotografers bristande känsla för mise-en-scène som spökar. Alltför ofta känns det musealt och stelt. Tittaren förväntas få en nostalgisk Aha!-upplevelse av att se den där skinande blanka kobratelefonen placerad mitt i bild, men istället sticker den bara ut och ser malplacerad ut. I Svinalängorna känns alla tidstypiska föremål och övrig rekvisita istället som en naturlig del av filmens inbodda och levande svenska förortssjuttiotal. Mer Flickan än Populärmusik från Vittula eller Himlen är oskyldigt blå alltså. Bravo!

Rise from your grave!

Jao, tänkte försöka mig på att börja med den här bloggrejen igen. Det har varit på tok för många resor, campylobacterinfektioner, coloscopier, dagar med fint väder, balkongträdgrådsodlande och andra oväsentliga riktiga livet-grejer som tagit fokus från de viktiga saker Visualshock! Speedshock! Soundshock! brukar handla om: Filmer jag sett och grejer jag köpt. Men nu när sommaren är över ska vi försöka ta och styra det här gamla tåget på rätt spår igen. Så det är bara att sätta på sig lokförarmössan, blåsa i visslan och börja skyffla kol igen!

Eftersom mina OCD-fuelade neuroser inte tar semester bara för att jag råkar ha fullt upp med annat, har jag under min bortavaro givetvis sett till att upprätta en lista över alla filmer jag sett. Tanken var så klart att skriva om dem när inspiration fanns. Inspirationen kom, förståeligt nog, allt längre bort i takt med att listan växte, så vi kör så här istället:

Kinski Paganini (Kinski, 1989) - 3/5 fioler
Devil (Dowdle, 2010) - 1/5 bajskorvar
Winter's Bone (Granik, 2010) - 4/5 banjos
Ocean of Fear (Lenzi, 1971) - 3/5 hippieknull
Somewhere (Coppola, 2010) - 3/5 desillusionerade hollywoodstjärnor
Welcome to the Rileys (Scott, 2010) - 2/5 Tony Sopranos
Short Night of the Glass Dolls (Lado, 1971) - 4/5 skendöingar
Africa Addio (Jacopetti & Prosperi, 1966) - 3/5 elefantjakter
Monsters (Edwards, 2010) - 4/5 utomjordingar
Un Flic (Melville, 1972) - 4/5 hårdingar
Black Cat (Fulci, 1981) - 2/5 sparlågor
The Killer Must Kill Again (Cozzi, 1975) - 3/5 lustmördare
Skuggornas armé (Melville, 1969) - 4/5 motståndsmän
The Black Belly of the Tarantula (Cavara, 1972) - 2/5 kvinnomord
Tales of Ordinary Madness (Ferreri, 1981) - 3/5 snuskgubbar
Himlen är oskyldigt blå (Holm, 2010) - 2/5 Skarsgårdare
The Hurt Locker (Bigelow, 2008) - 4/5 bombscenarion
The Fourth Kind (Osunsanmi, 2009) - 2/5 analprobes
Jesus Camp (Ewing & Grady, 2006) - 4/5 socanmälningar
Until the Light Takes Us (Aites & Ewell, 2008) - 3/5 kyrkbränder
Hostel 2 (Roth, 2007) - 1/5 klåpare
Masjävlar (Blom, 2004) - 1/5 dialektproblem
Rome Armed to the Teeth (Lenzi, 1976) - 3/5 Milians
Stand by me (Reiner, 1986) - 4/5 nostalgiker
Anvil! The Story of Anvil (Gervasi, 2008) - 4/5 drömmare
Ironmaster (Lenzi, 1983) - 3/5 lejonmössor
Alice (Svankmajer, 1988) - 4/5 djurskelett
Once Upon a Time in Norway (Aasdal & Ledang, 2007) - 3/5 döda bandkamrater
King's Speech (Hooper, 2010) - 1/5 giljotiner
För kärleken (Karim, 2010) - 1/5 moraliteter
Rituals (Carter, 1977) - 3/5 hillbillies
The Killer Snakes (Kwei Chih-hung, 1975) - 4/5 ormar
Libidomania (Mattei, 1979) - 4/5 parafilier
Vicky Cristina Barcelona (Allen, 2008) - 4/5 passioner
All the Colors of the Dark (Martino, 1972) - 2/5 djävulsorgier
The Entity (Furie, 1981) - 3/5 spökvåldtäkter
Youngblood (Markle, 1986) - 1/5 slowmotionhockeyscener
Lonely Hearts (Robinson, 2006) - 3/5 plufsiga Travoltor
Mary & Max (Elliot, 2009) - 3/5 aspisar
American Gangster (Scott, 2007) - 3/5 wutangtatueringar
Korpen flyger (Gunnlaugsson, 1984) - 4/5 spaghettivikingar

Så. Nu är det bara att tuta och köra igen!

Pök & hångel

Det svänger, katten! 700+ tusen träffar på judetuben + hetaste snacket + snabbt upp på iTunes = PROFIT! Lol internet, liksom.