Today I am dirty, but tomorrow I'll be just dirt

Fick något ryck och beställde alla Buttgereits filmer av värde (Nekromantik 1 & 2, Der Todesking och då Schramm). De här filmerna var bland de första jag tankade när torrentteknologin var ny för hundra år sedan, och det ska bli kul att återse dem. När jag får resten av filmerna blir det en helafton av tysk dödsromantisk lågbudgetgore och folköl! Någon som är sugen?

Arvids nalle

Böckerna är Arvids första läsning.

Livet är hårt

mot de hungriga.

God jul, motherfuckers!

Donkey Kong? Donkey Kong...

Stoppa porren i papperskorgen

Hörde att grabbarna grus ska ha bokat strippor till byn på juldagen. Lika vedervärdigt som desperat om det stämmer. Bara E-type och Robinson-Robban som saknas egentligen.

Hittade en video från tillställningen på Tuben (den måste ha rest tillbaka i tiden):

Julklapp till Emil

Eftersom jag vet att du gillar sådant här (citat: "Jag har inget emot semiter så länge de inte kommer hit"):

Gatukonst

Få saker i vardagen kan mäta sig med glädjen i att finna en Pokémon-pärlplatta fastlimmad på en pelare på Smedjegatan.

Monumental ångest

Natten mot onsdag hade en av våra grannar fest. Hon, en kvinna i femtioårsåldern, verkar vara periodare, och då och då går det rätt hett till hos henne. Bland annat har det sagts att Jarmo med kniven brukar hänga där, tillsammans med andra av samhällets olycksbarn, och jag antar att de brukar typ dricka sprit, röka lite holk och kanske knulla eller något. För det allra mesta sköter hon sig dock.

Tisdag kväll var ett undantag. Hög musik spelades, Elvis och Roy Orbison så det kunde varit värre (som när vi bodde på Bergnäset och grannen, en transvestit från norra Afrika, drog på med förskräcklig allahmusik [av typen mellanösterndisco] nätterna igenom), och det smällde i dörrar och skreks. Efter att jag hade legat och försökt sova i över en timme, vänt och vridit på mig, försökt blockera dunket med kudden, använt den enda öronpropp jag kunde finna, indignerat gått och stirrat ut i trappuppgången i hopp om att min rasande blick av pur ondska skulle tränga igenom väggen, förbannat grannen, förbannat Gud, gjorde jag det enda varje konflikträdd svennebanan skulle gjort i samma situation: Jag ringde Störningsjouren.

Sedan la jag mig igen. I vanliga fall skulle jag, som den ynkliga pajalabo jag är, stått och spionerat ut genom titthålet och lyssnat vad som hände när de kom och knackade på, men nu orkade jag inte. Klockan var runt 01.00, vilket är en alldeles förskräckligt sen timme om man har en son som vaknar innan 7 varje morgon. Så jag la mig i sängen och tänkte på typ en ring att sämja dem, en ring att främja dem och en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem, och småningom tystnade larmet och musiken. Jag somnade ganska snabbt. Efter ett kort slag hörde jag så en knackning. Jag sprang upp som en gubbe ur en låda, eftersom jag trodde att det var på vår dörr det knackades, och spejade ut genom titthålet.

Där står granndamen och bultar, knackar, slår och sparkar på dörren till grannen mittemot. Mellan våldsutbrotten öppnar hon hans brevinkast och skriker sådana här saker:

"Din jävel, kom ut!"
"Våga utmana mig!"
"Din jävla punkare!" (Värt att notera är att grannen snarast ser ut som en skoterkille)
"Din jävel, jag ska sätta dit dig för pedofili! Jag kan internet!" (Här fnissade jag till, som ni säkert förstår)
Etc.

Det fortsatte i ett par minuter. Några gånger gick hon ifrån dörren och började gå nerför trappan mot sin lägenhet, när hon plötsligt stelnade till i rörelsen och sprang upp och fortsatte skådespelet. Vet inte om hon fejkade i hopp om att han skulle öppna dörren eller vad. Sedan gick hon hem till sig och tillbringade, så vitt jag vet, resten av aftonen i andakt och stillhet. Jag, å min sida, låg länge och tänkte på det upphetsande spektaklet. Hade jag inte ringt Störningsjouren skulle jag förmodligen ha somnat betydligt snabbare, dessutom med Kungens ljuva stämma som soundtrack till mina sockersöta drömmar.

Hur som helst, när jag såg lappen nere i entrén kunde jag inte annat än tycka lite synd om damen. Tänk er vilken oerhörd bakfylleångest man måste ha dagen efter att man kallat sin granne för pedofil, och avslöjat för husets alla invånare att man, alldeles oavsett vad man själv ville låta påskina, sannolikt inte "kan internet". "Så, så ledsen" är nog en ganska passande beskrivning.

Battle Royale

Värsta fetingboxen, och det till en film jag inte ens tycker är speciellt fantastisk. Tre skivor (Bioversionen, Specialversionen och en skiva med bonusmaterial) samt en jäkla massa vykort, häften och annat mög, gör nog den här, tillsammans med Mondo Visions Zulawski-släpp, till den mest extravaganta utgåvan av en enda film åtminstone jag har i samlingen. Jag minns själva filmen som extremt överhypad när det begav sig, ett intryck som fortfarande står sig om man ska döma efter den dryga timme vi hann se av filmen igår. Men boxen är fin i alla fall, och då är jag ändå inte en vän av dylika åbäken till specialutgåvor egentligen. Bildmässigt är släppet inte någon fest direkt, den ser mest ut som en riktigt fin DVD, men med tanke på den här filmens historia av katastrofala DVD-utgåvor misstänker jag att det knappast kommer att bli bättre heller. Och det behövs inte. Jag älskar Fukasaku, men anser att Battle Royale är en ganska medioker historia jämfört med hans svit av benhårda yakuzafilmer från 70-talet. Tänk om man hade fått se lika spännande blurayutgåvor av Graveyard of Honour eller Cops vs. Thugs istället! Prematur ejakulation är nog den korrekta termen.

Glömde!

De andra PGM-spelen, Espgaluda, Dodonpachi Dai Ou Jou och den tweakade versionen av det sistnämnda - Dodonpachi Dai Ou Jou: Black Label - finns också emulerade nu. Inte lika upphetsande eftersom det redan finns fina PS2-konverteringar av Dai Ou Jou och Espgaluda, men ändå. Här finns phat illegal romz av spelen. Och här finns den fina emulatorn Shmupmame. Rekommenderar dock att använda någon form av kontrolldon för att spela spelen, då Ketsui med tangentbord torde vara en ganska mardrömslik upplevelse.

En gammal dröm

Oväder i Luleå i förrgår. Inte kul att terrängköra barnvagnen genom snödrivorna för att ta sig till BVC på morgonen. Men så skönt att tillfälligt inte ha något jobb som tvingar ut en i kylan, så att man istället kan sitta i det varma hemmet och höra vinden vina utanför fönstren.

Jag fick veta något underbart för någon dag sedan, något som för ett par, tre år sedan hade varit en riktigt Stor Grej.



Här kommer det, håll i hatten:
Ketsui finns numera emulerat i MAME!

Ketsui: Kizuna Jigoku Tachi är ett vertikalskrollande Shoot 'em up från genrens moderna dominant, bolaget Cave och stjärnprogrammeraren Tsuneki Ikeda. Det släpptes i arkadhallarna 2002, på PGM-hårdvaran (liksom klassikerna Espgaluda och Dodonpachi Dai Ou Jou), och har alltsedan dess mer och mer kommit att bli STG-scenens heliga Graal. Detta dels för att det aldrig konverterades till någon hemmakonsol (förutom XBOX360 alldeles nyligen, men vem fan har en japansk 360?) och dels för att det är ett helt fantastiskt bra spel. För mig representerar PGM-perioden på sätt och vis peaken i företagets produktion, förutom då Shinobu Yagawas Ibara som kom några år senare och på annan hårdvara, innan de började hårdsatsa på otakumarknaden med loligoth, stora bröst och annat trams. I Ketsui finner vi istället generiska mangapojkar som manövrerar helikoptrar i snygg militaristisk estetik. Man kan ju med fördel hävda att de tidigare spelen, typ Dodonpachi och Guwange, är mer behagliga att titta på, handpixlade som de är till skillnad från PGM-spelens förrenderade spritar, men det är trots det något väldigt attraktivt med framför allt Ketsuis och Dai Ou Jous grafiska formgivning. Vem föredrar inte krigshelikoptrar och urbana miljöer framför storbystade 14-åriga prinsessor på magiska skalbaggar i någon sketen skog?

Har hunnit köra några krediter de senaste kvällarna, och kan inte annat än beskriva det som en något bisarr upplevelse. Här sitter jag och spelar Ketsui på datorn! Jag som ett tag var på vippen att drämma iväg 10 000:- på PCB-kittet. Det är en helt fantastisk upplevelse och en gammal dröm som går i uppfyllelse! Önskar bara att det kommit några år tidigare så att jag hade haft tid att sätta mig in i poängsystemet och nöta det på allvar. Kanske när man blir pensionär.

AK 100

Det här är nog det märkligaste brevbäraren någonsin kommit med till mig.





Men innehållet, en trevlig Akira Kurosawa-box från Criterion, kan man inte klaga på. Boxen innehåller en snygg bok om regissören och tjugofem av dennes filmer:

Onda män sover gott
Dodes'ka-den
Den berusade ängeln
Den vilda flykten
Himmel och helvete
Idioten
Att leva
I Live in Fear
Kagemusha - spökgeneralen
Natthärbärget
Madadayo
Männen som trampade på
The Most Beautiful
No Regrets for Our Youth
One Wonderful Sunday
Demonernas port
Rödskägg
Sanjuro
Sugata Sanshiro
Sugata Sanshiro II
Scandal
Revolvern
Blodets tron
Yojimbo - livvakten
De sju samurajerna

Det roliga är att det är nästan hela Kurosawas samlade produktion. Bara Ran, Vägvisaren, Drömmar och Augustirapsodi som saknas om jag inte är helt ute och cyklar. En annan fin grej är att jag faktiskt bara sett 6 st.

Huja, jag måste sluta köpa filmer nu, och istället börja se på dem jag har (Filmtipset tycker att jag har 200 stycken jag ännu inte sett i samlingen).

Grattis Pajala!

Messias har anlänt!

Nyfödd till tio år på en och en halv minut

Mobiltelefoner suger röven

Varför kan man inte stänga av SMS-funktionen på något vis? Vill absolut inte kunna skicka, men möjligen att jag kan tänka mig att kunna ta emot.

Ett tips för er som gillar cyberpunk (och vem gör inte det?) är en ganska ny blogg vid namn Data Eros & Techno-Fetish. Ser stabil ut så här långt, med en fin blandning av texter om olika aspekter av cyberpunk i kulturen.

Larmar och gör sig till

Nobodyn Börje Ahlstedt bestämmer sig för att göra sorti med en smäll, och drar iväg salvor mot skådespelarkollegor till höger och vänster i sina memoarer. Patetiskt är bara förnamnet. Dramaten är en lekstuga, skådisar är labila egofixerade idioter, what else is new eller hur?

Saker man, enligt media, lär sig från Ahlstedts biografi:

* Att Örjan Ramberg hotat att harpunera (!) Ahlstedt under ett bråk över en replik i Hamlet (lol).
* Att Persbrandt är ett svin (news at 11).
* Att Peter Stormare gråtande föll på knä och omfamnade kistan på Bergmans begravning (vilket faktiskt är helt fantastiskt kul, ett så kallat dubbel-lol, eller rofl om man så vill).

Roligast av allt, ett rent roflmao faktiskt, är dock bokens fantastiska titel:
"Från min loge på Dramaten".

Sug på den. "Från min loge på Dramaten". Inte många kan ladda en boktitel med så mycket fånighet att man blir lite generad å författarens vägnar bara av att läsa den. Men Börje kan. Dramatenskådisen, ni vet. Han som jobbar där, på Kungliga Dramaten.

Käre Börje Ahlstedt, vet du vad Dramaten egentligen är? En jävla sandlåda för vuxna män att leka i, det manliga egots högborg. Där sitter ni högt uppe i ert torn och inbillar er att ankdammen är en ocean, att ni själva är viktigast i världen och att ni gör skäl för era hutlöst höga skattefinansierade löner. Där kan ni smälla i dörrar, bete er som rövhöl, tafsa på era kvinnliga kollegor och smygsupa i godan ro, utan insyn från den banala omvärlden. Ni svinar på utan att det övriga samhällets normer och regler någonsin når er. Naturligtvis utan minsta tillstymmelse till självdistans. För ni är ju genier hela bunten, och konstnärssjälar så klart. Då får man vara lite svår. Har man blott en gång fått suga Ingmar Bergmans ådriga stake, fan det räcker med att ha städat hans privata Dramaten-toalett eller luktat på hans basker, är man untouchable och höjd över alla oss andra små människor som måste arbeta för att betala våra hyror.

I själva verket är de så klart alla bara stora nollor, som skulle implodera (med all säkerhet på ett ytterst pretentiöst sätt) vid blotta tanken på att utföra en enda dags hederligt arbete som omväxling till silverskedstillvaron någon gång. Även du Börje, trots att Aftonbladet blåser upp din pinsamma pajkastning till löpsedelsstoff en långsam torsdag. Grattis Börje, du har levt ditt liv som en relik från det förgångna på ett museum! Vilken bragd.

Vänta, what?!

Har Emil köpt en HTC? Vaffö? Finns ju fan förmodligen inte en mer Apple-frälst människa i hela Ume.

Kalasdag

Vilken hektisk och spännande vecka det varit hittills. Jag känner mig lite urlakad nu, trött och sliten men faktiskt ganska tillfreds med tillvaron. Det enda jag spontant känner saknas mig, förutom en så där 36 timmar sammanhängande sömn, är en kall öl och kanske någon typ av massage.

Roligast är att vi ska flytta. Till en trea mitt i stan, fem minuters gångväg från Shopping och typ tre från Kulturens hus. Egentligen lite för centralt för oss, lite för dyrt och lite för barnovänligt, men samtidigt ett erbjudande på tok för bra för att tacka nej till. Visst, vi var egentligen ute efter en fyra, men den här lägenheten är ändå tio kvadrat större än vår nuvarande. Så det känns bra, det hela. Och det känns skönt att man för en gångs skull får ha lite tur i tillvaron.

Nästan lika roligt blev kalaset vi ordnade för Arvid idag. Tack till alla som kom: mamma, brorsan, Elin, Sven, Lisa, Stefan och Linda (och Gun, Tobbe, Patrik och Robin igår). Och till Kim förstås, som till och med tog sig tid att svänga förbi en stund fastän han jobbade! Jag tycker personligen att det var jättetrevligt, och det tror jag att Arvid också gjorde. Han fick åtminstone massor av fina presenter som han kommer att ha mycket kul med framöver. Det var synd att han vägrade smaka av den fina ettårstårtan, men man kan ju inte få allt.



Har också varit och tatuerat mig idag. Det är alltid roligt när man kan klämma in sådana excesser både i schemat och ekonomin. Nej, zebrans vilken bloggig blogg. Jag tror vi bryter där.

Ett fall för Emil

Vem kan det där tänkas vara? Stenhårt med en fyrhalsad gitarr! Nästan lika fränt som fyra baskaggar.

EDIT:
Aha!

Du är redan död

Jag tittar på Fist of the North Star, släppt på DVD av Discotek Media. Började kolla serien redan för några år sedan (i min iPod rent av, konstigt nog) men intresset avtog efter ett tag. Det är en fördel med att betala pengar för saker, detta att man blir mer motiverad till att se färdigt.

Hur som helst. Fist of the North Star är en animeserie från 80-talet, baserad på en manga skriven av den stenhårda pseudonymen Bronson och ritad av Tetsuo Hara. Den handlar om Kenshiro, en kampsportsgud tränad i den uråldriga Hokuto Shinken-skolan, som strövar runt i en postapokalyptisk värld och slåss med alla möjliga olika sorters ondingar. Med sig på resan har han två odrägliga ungar, Bat och Lin, som jag verkligen hoppas får mindre plats i serien längre fram. Seriens stora behållning är Kenshiros ultravåldsamma fighter mot ständigt hemskare och starkare antagonister. Kläderna slits sönder varje gång Ken spänner musklerna, specialteknikerna avlöser varandra (givetvis med utropare som talar om vilken teknik som använts), kroppar exploderar i kaskader av blod och tiotals bad guys får smaka på Kenshiros vrede i varje episod. Tempot är raskt och varje avsnitt följer samma formula som alltid avslutas med en episk fight mot en stark motståndare.





Typ bäst.

Studiofoto

Vi har varit och tagit ettårsfoton på Arvid hos en fotograf idag. Blev verkligen asfina bilder.



Vet inte hur man ska kunna sålla ut bara några stycken