Indoneserna jönsar vidare i ännu en underhållande film med massor av svart magi, muslimska moralkakor, kreativ gore och dålig dubbning. Ja, det här är vad jag kallar en recension.
Här kommer lite mer indonesisk galenskap bara för att:
Nej, du är inte onormal. Det här går inte att ogilla.
Så jävla bra. Skivan är från 1984. 1984! För att sätta saker och ting i perspektiv kan man ju jämföra med när annan tuff musik släppts, kanske i en tidslinje som så här (urvalet är lite slumpartat):
1982 - Venom: Black Metal 1982 - Iron Maiden: The Number of the Beast 1983 - Metallica: Kill 'em all 1984 - Bathory: Bathory 1985 – Celtic Frost: To Mega Therion 1986 - Slayer: Reign in Blood 1986 – Sepultura: Morbid Visions 1987 - Death: Scream Bloody Gore 1989 - Morbid Angel: Altars of Madness 1990 - Entombed: Left Hand Path 1991 - Darkthrone: A Blaze In The Northern Sky 1992 - Burzum: Burzum 1994 - Mayhem: De Mysteriis Dom Sathanas
Vilka föregångare! Förstår inte hur jag har kunnat missa att kolla upp dem ordentligt tidigare.
(Okej, jag har inget vettigt att blogga om denna afton, sorry)
I Siena såg jag och Mackan en liten keramiktavla för upphängning på vägg, med texten SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS. Skrivet i just den ordningen. Skrivet. I. Just. Den. Ordningen.
Jesus Kristus vilket bra köp! Trodde 38 € var dyrt, men här kostar de 700-800 spänn, så det var ju nästan gratis. Bialetti Brikka fungerar som en vanlig mokabryggare, men med den lilla finessen att det finns en liten vikt på toppen av det rör vattnet färdas genom. Det sinnrika med det är att det uppstår ett betydligt högre tryck under tillredningen av kaffet. Detta högre tryck resulterar i mycket mer crema, och ett avsevärt mer espressolikt kaffe än vad man får med en vanlig mokabryggare. Brikkan ska, så vitt jag kan läsa mig till, prestera ett tryck på 9 bar, vilket är lika högt som det optimala trycket vid tillredning av espresso. Trots det smakar kaffet aningen mer bränt än en kopp espresso och creman är mer flyktig, för att då inte tala om att extraktionsmetoden givetvis skiljer sig åt väsentligt, så någon riktig espresso är det avgjort inte (oavsett vad Bialetti vill göra gällande). Vad det däremot är, är vansinnigt gott kaffe. Det känns som att jag hittat rätt nu. Hädanefter kommer jag att släppa planerna på att införskaffa en espressomaskin. Det är helt enkelt för mycket pengar och för mycket meck för den försumbara smakskillnad det skulle innebära.
(Den där killen har verkligen groteskt mycket socker i sitt kaffe)
Vete fasen om någon av er läser här, men i alla fall: Stort grattis Rikard och Elin till er vackra son! Det är en sjuhelvetes resa ni precis påbörjat, en underbar sådan. Kram till er alla!
Dessutom är det här den här bloggens hundrade inlägg. Dubbel anledning till att fira alltså!
Det var en trevlig resa. Italien är ett fantastiskt vackert land med billig och god espresso, behagligt klimat och kulturella sevärdheter nog för att mätta även den hungrigaste turist. Tråkigt nog blev Arvid rejält sjuk redan andra dagen, och resten av resan kom så klart i hög utsträckning att präglas av detta. En lustiger anekdot var när Hannibal, den gullige farbror som ägde huset vi bodde i och som bara pratade italienska, ringde efter ambulans istället för den efterfrågade husläkaren. Efter en kort stund kom tre ambulanspersonal instormande i vårt hus med två läkare i släptåg! Vi var ganska övertygade om att vi skulle bli skuldsatta för resten av livet, men fantastiskt nog var all sjukvård gratis för oss med guldbiljett (EU-pass). Inte en spänn behövde vi betala, förutom för medicin och taxiresor. Tror att vi tårögt tackade en förvånad sjuksköterska minst fem gånger för detta. Jag utbrast till och med hänfört att "in Sweden it's very expensive", trots att jag även då visste att jag ljög (det är ju sant i och för sig att vi har vissa avgifter här, men speciellt dyrt är det ju inte). Annars var det många sömnlösa nätter med en kokhet baby mellan oss i sängen, och ganska mycket oro. Men jag tycker ändå att jag fick ut mycket av resan, även om det blev ganska långt ifrån hur jag tänkt mig den. Alla våra medresenärer var skitsnälla och hjälpte oss mycket med Arvid, och jag hoppas verkligen att vi inte förstörde semestern för någon.
Ytterligare fyra år av mörker och ondska. Sverige är förlorat. Empatin är död. Detta är skymningen för solidariteten och välfärdssamhället. Jag skäms över de av oss som inte ser längre än till skattesiffran i lönebeskedet, och jag tycker synd om de av mina medmänniskor som står längre ner på samhällsstegen än jag själv. Det kommer att bli fyra tunga år.
Vilken underbar liten bok! Motiven är oerhört vackra och enkla. Påfallande ofta är de väldigt groteska och politiskt symbolladdade, med stora inslag av ockultism, nazism och pornografi. Fin skit!
Jag brukar verkligen inte vara någon sucker för DVD-boxar, men i det här fallet kan man inte annat än kapitulera. Riktigt självlysande chockrosa i någon sorts custom bokformat med pärmar i mjuk plast. Enda boxarna jag äger som kommer i närheten är Mondo Visions bisarrt överdådiga Zulawski-utgåvor.
Pinky Violence-boxen innehåller fyra så kallade sukeban-filmer, en genre som skildrar rebelliska unga damer som fajtas och är hårda. Sug på de här titlarna:
Criminal Woman: Killing Melody Terrifying Girls' High School: Lynch Law Classroom Girl Boss Guerilla Delinquent Girl Boss: Worthless To Confess
Fler bidrag till min ständigt växande hög av filmer jag aldrig kommer att ta mig tid att se. Men en snygg box är det.
Idag har vi varit och förhandsröstat, Arvid, Maria och jag. Jag hade på mig min finaste kommunistskjorta och kände stolthet i hjärtat när det hela var färdigt.
Ikväll blir det champagne för att fira att rätt lag vinner nästa söndag och till detta, håll i hatten nu, OLW:s Flamin' Hot Cheez Cruncherz! För vad kan väl passa bättre till vin för tvåhundra pistoler än fulsnackset nummer ett?
Vad fan NSD, hur jävla svårt kan det vara: Kan man inte se en hel konsert ska man heller inte recensera den. Kunde ni inte gett stackars Emely, som (förmodligen iförd hipsterglasögon) tvingades hasta till pressläggning, alternativen att antingen a) Vänta med att publicera recensionen till nästa dag, eller b) Redigera bort sista meningen så att hon åtminstone inte framstår som en åsna. Eller är det kanske kutym på NSD, detta med att recensera halvor av saker? Är det halva Twilight Eclipse som får en fyra? Är det halva Alkberg som är gubbe? Jenny på Kuriren såg nog inte heller hela konserten, att döma av avsaknaden av klimaxartad blodkanonsskildring, men har i alla fall intelligens nog att inte skriva det rakt ut. Att hon sedan i övrigt skriver som en kratta kan man kanske förlåta. Det är ju ändå Kuriren det handlar om.
Vill även bara berätta att livet just nu är rätt så jäkla peachy. Ett halvårs pappaledighet har precis börjat, Italien om lite mer än en vecka och min son har börjat prata så smått ("papapapapa"). Dessutom flyttar min fina lillebror upp till eremitliv i de finska skogarna, vilket förhoppningsvis borde innebära att man får se honom lite oftare.
Arvids snälla mamma köpte förresten en t-shirt med en slumpmässigt utvald spådom på:
Jag gör mitt bästa för att hata Robyn, men det går ju bara inte. Speciellt refrängen här är ju jävla briljant och ganska långt ifrån hyperstajlad radiopop. Är det okej att gilla det här? Va? Är det?
![](http://i56.tinypic.com/jagksm.jpg")
