Bus och rackartyg

Gick för att göra i ordning Arvids säng nyss, och lämnade honom ensam i tv-rummet där han snällt satt och lekte med sin Duplo-leksak. Jag lämnade honom kanske max en minut. När jag kommer tillbaka har han lyckats kravla till PS3:an, få ut Masters of Cinemas fina Profound Desires of the Gods-bluray därur, och fått ner skivan på golvet där han glatt ligger och vispar runt med den med en makalös frenesi.



Det lustiga är att man inte ens blir speciellt upprörd. Istället kör man det vanliga "Aja baja" med bestämd papparöst, lyfter bort honom från olycksplatsen och konstaterar lugnt att ja, min tvåhundrakronorsfilm är lika repad som en ex-rental av The Day After Tomorrow och det finns inget att göra åt den saken. Ingen gråt. Ingen tandagnisslan. Bara en insikt om att saker och ting hädanefter kommer att gå sönder.



- Va, vem, jag?