
Det lustiga är att man inte ens blir speciellt upprörd. Istället kör man det vanliga "Aja baja" med bestämd papparöst, lyfter bort honom från olycksplatsen och konstaterar lugnt att ja, min tvåhundrakronorsfilm är lika repad som en ex-rental av The Day After Tomorrow och det finns inget att göra åt den saken. Ingen gråt. Ingen tandagnisslan. Bara en insikt om att saker och ting hädanefter kommer att gå sönder.

- Va, vem, jag?