Maria tappade en vante när hon var ute på stan med Arvid i fredags. Hon upptäckte det hemska först när hon kommit hem, och bestämde sig genast för att gå ut och leta efter den. Det var en kär vante. Hon sökte febrilt längs med hela vägen till Malmuddsviadukten innan hon gav upp och promenerade hem igen, utan vante. Hon var naturligtvis lite ledsen över det inträffade. Det var, som sagt, en kär vante. Helgen kommer och med den ett ymnigt snöfall. Marken täcks av snö, det plogas och donas och allt är frid och fröjd. Vanten glöms bort, och lika bra är väl det med tanke på vädret. Utsikterna att återfinna den känns minimala. Idag har jag varit ute och promenerat med Arvid. På väg hem ser jag något ligga på marken mitt på trottoaren ganska nära Coop här på Örnäset. En vante, svartvitrandig! Kan det vara? Jag plockar upp den och studerar den närmare. Ja, visst är det! Den kära vanten! Marias vante! Så jag har alltså återfunnit vanten, efter en helg av snöande och plogande, alldeles nära hemma, mitt på den gångväg Maria promenerat när hon var ute och sökte efter vanten i fredags, och som hon och jag gått några gånger även efter det. Och det märkligaste av allt: den är helt torr!
Vad har vanten haft för sig under helgen egentligen? Var det en stöld, ett uppror, ett hån? En reva i verkligheten som öppnade dörren till en annan dimension? Har den, som ett byaluder, gått från hand till hand i en lång kedja av osannolika händelser? Jag vet inte, men jag är skakad.
Jag gick för bara några dagar sedan och funderade över hur jag skulle reagera om jag tappade bort mina vantar. De är av min mormor, sai, och mycket mer än så har jag inte kvar av henne. Det jag kom fram till var väl ungefär att jag skulle bli ledsen, men komma över det - Men också att jag skulle bli ledsnare ju längre jag hade haft vantarna. Därför skulle det alltså vara bättre om jag tappade bort dem så tidigt som möjligt. För förr eller senare tappar man ju bort dem. Eller sliter ut dem, vilket ur mormorspersketivet är lika.
SvaraRadera