En studie i rumpkickande

Nick Cave, åh Nick Cave, som jag älskar dig. Ung, snygg, kompromisslös, cool. Så här ska ett liveframträdande se ut:



Tack för videon, Matti Alkberg.

Censuren - En thriller

Stoppa pressarna! Program om den svenska filmcensuren, klockan 21.00 ikväll på SVT1!

"Censuren - en thriller

Se filmklippen du aldrig tidigare fått se. Förbudens tid är förbi. Efter hundra år läggs Statens Biografbyrån ner. Vad är det för vålds- och sexscener som censorerna satt saxen i, och varför?

Sverige har haft världens äldsta filmcensur. Man har varit rädd för hur våldsam film påverkar tittare. Och ända in i modern tid har våldsamma filmer fortsatt att oroa och skrämma.

I Censuren - en thriller får vi se vilka ingrepp som gjorts på filmer och vi får också en bild av vilket sorts samhälle vi velat ha i Sverige, och vad vi velat gömma undan.

Christina Lindberg berättar om sin tid som hämndlysten actionhjältinna på 70-talet. Hennes rollfigur har inspirerat filmare välden över, inte minst regissören Quentin Tarantino.

Sändningstider: Censuren - en thriller
SVT1 Torsdag 28 apr 2011 kl 21.00
SVT1 Fredag 29 apr 2011 kl 04.10
SVT1 Söndag 1 maj 2011 kl 01.15

På grund av programmets innehåll visas filmen inte i SVT Play."

Via Jack J. på utmärkta bloggen En lejemorder ser tilbage.

Mannen under trappan (Lind Lagerlöf, 2009)

Halvtaskig SVT-producerad miniserie i fyra delar. En familj flyttar in i ett hus på landsbygden och fadern upptäcker snart att det bor en märklig man vid namn Kwådd under trappan. Handlingen låter ju både lustig och spännande när man läser om den, men det är den faktiskt för det mesta inte. Produktionen håller ungefär Tre Kronor-klass med oinspirerade kulissbyggen och slätstruken regi. Ibland försöker man sig på att göra något argentoeskt med fotot, men på grund av vad jag gissar är teknisk inkompetens (eller möjligen budgetbegränsningar) blir det platt fall gång på gång. Skådespelet är även det av såpakaliber: Barnen är fruktansvärda, Frida Westerdahl horribel och Jonas Karlsson, en av Sveriges mest överskattade skådespelare, går på tomgång och levererar sina repliker som en avdankad dramatenskådis på Stesolid. Första avsnittet var mer eller mindre katastrof, men tack vare ett fyrpack Magnum-glassar lyckades vi ändå plåga oss igenom både det och de andra delarna, och jo, det blir faktiskt bättre. Inte mycket kanske, men tillräckligt för att man ändå ska orka investera de där tre timmarna i serien. Men en mer kompetent regi hade det nog kunnat bli riktigt hyfsat.

The Silent House (Hernández, 2010)

Kreativ spansk lågbudgetskräckis med en gimmick: Allt är filmat utan synbara klipp. Jag vet, ni tänker säkert krystad filmskola, form för formens skull, etc. Det tänkte jag också först. Men jag måste säga att det fungerar riktigt bra här, faktiskt är det rent av filmens största behållning. Närvarokänslan blir enorm, spänningen ibland nästan obekvämt svår att värja sig emot. I den konventionella filmformen lämnar klippen viss tid för andhämtning, här tvingas du närmast till aktivt deltagande. "Den känns som ett tv-spel", sa Maria, och jag är benägen att hålla med. En närmare jämförelse kan jag inte hitta, för fastän man sett knepet några gånger förr (Repet så klart, Den ryska arken) kan jag inte dra mig till minnes att jag sett det användas i skräckfilmssammanhang tidigare. Det anmärkningsvärda är också att filmen, trots entagningsformatet, tighta inspelningsutrymmen och mycket springande, skrikande, svajande och på det stora hela säkerligen en ganska komplicerad inspelningssituation, hela tiden lyckas te sig så fotografiskt välkonstruerad. Mitt i kaoset bjuds vi på avancerade spegelkompositioner och ingenting känns egentligen någonsin hafsigt. Det är sedan ganska naturligt att filmen bjuder på ett överdåd av sådana där plötsliga hoppa till-sekvenser, med tanke på hur låst man blir när man berövas möjligheten att klippa fram spänning med hjälp av montage. Men det är ändå imponerande hur fin uppbyggnad filmskaparna påfallande ofta lyckas få till i de här scenerna.

Själva historien är nog filmens akilleshäl. Jag känner att den kanske hade tjänat på en lite längre etableringsfas, och det blir i mitt tycke lite onödigt komplicerat mot slutet. Lite långsökt, lite dåligt sammanhållet, lite för osannolikt. Men det gör inte så mycket, för det är en trevlig åktur fram tills dess.

Ett tack till fina bloggen Ninja Dixon för tipset är på sin plats också.

Biutiful (Iñárritu, 2010)

Man känner igen stilen från Babel: Skitigt, lite så där uddlöst politiskt, med patos, svärta och en stor skopa sentimentalitet. Här rör vi oss på Europas skuggsida och minglar med de andra klassens medborgare, illegala invandrare från Afrika och Kina, som syr våra märkeskopior och säljer klockor till oss på storstädernas gator. Javier Bardem spelar bra en man som profiterar på immigranterna, men som själv sitter med kvicksand upp till hakan och är på väg att drunkna. Jag gillar den noiriga tonen, fotot och de paranormala inslagen (som faktiskt sitter som en smäck, överraskande nog), men har lite svårt för den förenklande pekpinnsmoralismen och de stundtals lite melodramatiska vändningarna. Men avskräcks icke, Biutiful är en riktigt bra film.

PIZZA!

Veckans pizzafacit:
Måndag - Inte pizza
Tisdag - Pizza
Onsdag - Pizza
Torsdag - Inte pizza
Fredag - Pizza
Lördag - Inte pizza
Söndag - Pizza

En helt okej vecka, med tanke på att det är första då jag ligger i hårdträning. Nästa vecka siktar jag på sex av sju!

Det enda tv-spel jag väntar på FÖRSENAT! :(

Direkt ur hästens mun. Det är klart att jag vill att SCEI ska komma ut med en färdig och genomtänkt produkt, och jag unnar verkligen Ueda full kreativ frihet och kontroll, men det här börjar bli löjligt. Det är vadå 5-6 år sedan senaste Team ICO-spelet? Det kommer ju att innebära en utvecklingstid på minst sju år för The Last Guardian (och då räknar vi inte ens in att pre-produktionsfasen säkerligen inleddes redan innan Shadow of the Colossus släpptes)! När PS3 lanserades för fyra år sedan räknade jag kallt med att om allt annat fallerar, så har man åtminstone två Ueda-spel att se fram emot under konsolens livscykel. Nu känns det nästan som att man får vara glad om de inte flyttar fram Last Guardian till att bli ett launchspel till PS4 istället.

Privilege (Watkins, 1967)

Den här profetiska filmen utspelar sig i en (då) nära framtid, där popstjärnan nästan förlorat alla sina mänskliga kvaliteter och istället ikläder sig rollerna som gudom, maskineri, politiskt verktyg, produkt och opium för folket. Då en dystopisk framtidsvision, idag kanske verkligare än man vill inse. Det är politiskt och rappt ironiskt. Peter Watkins typiska pseudodokumentära stil passar bra för ämnet, men tyvärr är filmen lite för långsam för sitt eget bästa. Man hinner bli aningen uttråkad, inte minst på grund av en trist kärlekshistoria och lite för långa musiknummer.

Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (Herzog, 2009)

Nicholas Cage är ganska ofta dåligt castad. Han är en sådan skådis som kräver en speciell sorts roller: Överdrivna, karikatyrartade karaktärer, sådana som fordrar överspel. Han fungerar sällan som seriös skådis för normala karaktärer, utan behöver filmer som Wild at Heart, Leaving Las Vegas och Adaptation, mer extrema saker helt enkelt. I rätt typ av roll däremot, kan han verkligen skina, och det här är rätt typ av roll. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en mer passande skådis att axla Harvey Keitels mantel som Den korrumperade snuten.

Att Werner Herzog tog sig an den här filmen, en remake eller kanske snarare spirituell uppföljare till Abel Ferarras briljanta Bad Liutenant, var väldigt otippat. Men det märks att han, ja hela teamet egentligen inklusive Cage, haft roligt med materialet. Det är inte speciellt seriöst och det är tydligt att historiens konstruktion inte varit huvudsaken. Snarare är det en karaktärsdriven film, där Cages ryggskadade, narkotikaberoende och fullkomligt hämningsbefriade polis (självklart med en gigantisk Magnum .44 nedstoppad i byxorna) är draglok. Och Cage gör det alltså alldeles fantastiskt bra, i en rolltolkning som förmodligen är hans bästa sedan Sailor i David Lynchs Wild at Heart. Trots att Bad Liutenant: Port of Call New Orleans är en lång film blir den aldrig tråkig, utan är istället lätt och underhållande hela vägen igenom. Den innehåller även en av filmhistoriens klart bästa scener, vilket så klart är ett plus i kanten.

Ännu ett lågvattenmärke

"Var det Gud som uppenbarade sig när en buske fattade eld utanför Sunderby sjukhus på måndag eftermiddag?"

Sorry Nils, du tyckte säkert själv att det var jättefyndigt, men det suger faktiskt stora fjongen. Att dessa så kallade journalister inte förstår att sådant här svammel inte är charmigt, utan bara bidrar till att gräva lokaljournalistiken än längre ner i dyn. Måttet är rågat. Nu byter jag till Kuriren, trots att den har fel färg.