Vad fan?

Blogspot klipper av arkiverade månader vid fyrtio inlägg. I mars har jag bajsat ur mig över femtiofem, men allt utöver de första fyrtio är alltså omöjliga att få se på. Hur ska jag fixa det här?

Grattis Skellefte!

Ja, high five! Nu spöar ni värmlänningarna i finalen, visst då?

Nu jävlar, pojkar! Semifinal 6

Hoppas att luleapan får visa vad han går för ikväll!

Apan (Ganslandt, 2009)

Jag hade inga större förväntningar på Apan när vi började se på den. Jesper Ganslandts omhuldade debutfilm Farväl Falkenberg gjorde inte speciellt mycket för mig, den relaterade Man tänker sitt (regi av Fredrik Wenzel som även fotade Apan och Falkenberg) var en riktig besvikelse och jag känner en sorts allmän hopplöshet inför blotta tanken på svensk indiefilm just nu. Men Apan visade vara riktigt sevärd. Den känns ovanligt djärv både i form och innehåll, inte så svårt kanske när konkurrensen är Beck och Göta Kanal, och den är faktiskt på det stora hela rent upplyftande att beskåda. Det är en film som inte har några andra anspråk än att skildra ett psykologiskt tillstånd, och den utför detta på ett moget sätt, visserligen med en del koketterier men på det stora hela uppfriskande minimalistiskt och avskalat. Att den refererar till Den sjunde kontinenten är knappast någon slump, för känslan den strävar efter att förmedla har något distinkt Haneke-eskt över sig, även om den formmässigt står tämligen långt ifrån österrikarens kliniska och precisa kyla. Ganslandt har modet att låta kameran hela tiden följa Olle Sarri mycket nära. Närbilderna dominerar, åkningar följer huvudpersonen hack i häl, ständigt nära, tight. Man tänker stundom på Dreyers magnum opus En kvinnas martyrium. Effekten blir oerhört klaustrofobisk och, eftersom vi får mycket få etablerande miljöbilder eller över huvud taget får se speciellt mycket av de omgivningar karaktären rör sig i, närmast totalt desorienterande. Det är faktiskt ganska påfrestande att se på, och passar ämnet som hand i handske. De få öppnare bildkompositioner filmen innehåller blir oaser i öknen, en stunds vila och kortvarigt rum att andas innan man kastas ner under ytan igen.

Men Bullen-Olle då, är han bra? Ja, det är han. Mycket bra till och med. Eftersom filmen estetiskt ser ut som den gör faller givetvis mycket av ansvaret för att förmedla känslor, spänning och engagemang på huvudrollsinnehavaren. Och då Apan är konsekvent minimalistisk även på historieplanet, blir det Sarri som ytterst får berätta filmen med sin ansiktsmimik. Något han klarar galant, ibland med yviga gester men oftast mycket subtilt och diskret.

Med allt detta sagt: Filmen vacklar tyvärr lite från och med någonstans i mittpartiet och ända fram till slutet. I mitt tycke hade den tjänat på att komprimeras något där, trots att den redan är ganska kort (80 minuter). Möjligen hade den till och med fungerat bättre som kortfilm. Jag menar inte att en film nödvändigtvis ständigt måste ha en tydlig framåtrörelse, tvärtom är många av mina favoritfilmer väldigt långsamma saker utan konventionell upptrappning, men det får inte bli tråkigt och kännas som att filmen tappar fokus. Och det gör Apan dessvärre.

Bajs

Idag har jag varit med om något jag aldrig gjort tidigare: Jag har bajsat på ett fat. Ett fat av kartong visserligen, men ändå. Ja, jag har lämnat avföringsprov. Hela processen var lite spännande faktiskt, med fatet, den lilla spaden och plaströret. Det kändes inte så lite bisarrt när den så välbekanta proceduren stördes av sådana attiraljer, och faktiskt nästan lite skrämmande. Detta med att bajsa är ju något man gjort ganska många gånger i livet, men utan att reflektera över det rent tekniska. Det är som att andas, något automatiskt. Men att bajsa på ett fat till exempel, är inte så jävla lätt när det kommer till kritan. Inte när den gängse bajsrutinen är så väl inövad att man aldrig behöver ägna den en tanke annars. Det är som ett intrång. Världen vänds upp och ner, hönorna värper svarta ägg, kossorna föder tvåhövdade kalvar, solen blir röd av blod och avgrunden stirrar tillbaka på en. När man lämnar avföringsprov får man också ett ypperligt tillfälle att kanske för första gången (om man inte är pervers då) detaljstudera sitt bajs. Själva upplevelsen av skiten skiljer sig enormt mellan när den ligger under toalettstolens vattnet och när den, varm och nyfött skälvande, presenteras på ett fat, naken och exponerad för yttervärlden. Man kan förvånas, nästan chockeras, över både konsistens och doft. Det är inte speciellt angenämt. Men när man kommit ifrån en sådan upplevelse helskinnad kan känslan närmast liknas vid något katarsisartat, och jag tror faktiskt att man växer som människa.

Sedan kan man ju undra om personen i Umeå som ska analysera mitt bajs, enbart sysslar med det. Jag kan tänka mig att det görs ganska många bajsprover per dag i norra Sverige, så att det skulle tarva en halvtidstjänst eller något sådant är väl inte helt otänkbart. Undra om det är ett givande jobb i så fall. Kommer han eller hon, bajsteknikern, hem varje dag från jobbet tillfreds med sin insats, trygg i förvissningen om att han eller hon har världens bästa och mest stimulerande jobb. Bajsrotare, skulle det kunna vara en yrkestitel man använder informellt? Undrar om bajsrotar'n har ordet bajs som smeknamnsepitet bland kollegorna också? "Hörrö bajs-Krille, ska'ru me' på en bärs efter jobbet?"

Otaku Unite! (Bresler, 2004)

Nördarna paraderar. Tjocka nördar, svettiga nördar, autistiska nördar, nördar med byxorna uppdragna till armhålorna, nördar som tror att de är något, nördar utklädda till Sailor Moon, självutnämnt viktiga nördar, tjocka nördar, nördar med hawaiiskjortor, mindre men fortfarande lite autistiska nördar, nördar som gifter sig på ett animekonvent, nördar som visar på tok för mycket hud, nördar som tar sig själva och sin löjliga subkultur på alldeles för stort allvar. De är roliga att titta på, nördarna. Filmens själva syfte, berättelsen om den amerikanska otakukulturens framväxt från det tidiga åttiotalet till idag, är mest en bisak som distraherar från filmens verkliga styrka: Nördarna och att skratta åt dem.

Motgiftet

Innan jag får drösvis med socanmälningar på mig, måste jag be om att få förtydliga att vi givetvis alltid neutraliserar dynga som Linni Meister och Black Eyed Peas, genom att spela tuff norsk black metal efteråt. Immortal funkar extra bra, för de har så hårda videos:







Så det är inte barnmisshandel det handlar om här, snarare praktisk tillämpning av den nietzscheanska devisen "Det som inte dödar härdar".

Arvids nya favvo?

"Now everybody knows all about my boobs (they’re okay!)
But no one ever gave a toss about my tush (no way!)
Which is a pity, you’ll love my silly buns (my silly buns)
You know a girl like me, I bake ‘em in in the sun (bake ‘em in the sun)

Cause when I look around I see some hot juice
Looking for something extra special to hold on to
And when I hit the ground I’m on the dance floor
Everybody come with me and do the guided tour

Take a long, good look at my ass
How long you think you’d last?
How long you think you’d last?
Take a long, good look at my ass
My ass
How long you think you’d last?

Now everybody wanna tell tell the truth (tell the truth)
About my ass and how I’m supposed to spend my youth (spend my youth)
They point their finger, just pointing everyday (everyday)
You wanna know just what my ass has got to say? (it says hey!)

And many years from now, when I’m a proper MILF
Responsible and friendly to thy neighbour
Pick up the kids from school and buy a box of milk
My figure’s getting floppy, but I still find time to sing, I still find time to sing

Take a long, good look at my ass
How long you think you’d last
How long you think you’d last
Take a long, good look at my ass
My ass – How long you think you’d last"

The Last Exorcism (Stamm, 2010)

Det finns på tok för få filmer på temat exorcism. Exorcisten förstås och de mer eller mindre lyckade uppföljarna, The Exorcism of Emily Rose som kom för något år sedan, vad mer? Nej, det är ganska tomt. Säkert har italienarna varit och svamlat även i den här genren, men jag kommer på rak arm inte på något. The Last Exorcism är ännu en av dessa relativt billiga skräckfilmsproduktioner i fejkdokumentärformat, som varit på tapeten nu efter Paranormal Activitys oväntade framgång. Det börjar riktigt bra, med en avfällig evangelisk pastor som ska bevisa att exorcismer bara är bluff och båg. Han tar med sig ett dokumentärteam till en enslig farm ute på Louisianas landsbygd, där han ska utföra en fejkad teaterexorcism på en ung flicka vars pappa tror att hon är besatt av en demon. Självklart visar det sig snart att han är ute på riktigt djupt vatten.

Filmen är bra på att bygga upp stämningsfull atmosfär. Miljön i mörkaste Louisiana med nergångna villor, övergivna plantager, pickuptrucks och primitiv vidskepelse, lämpar sig givetvis ypperligt för skräckfilm. Amerikansk gotik liksom, vem gillar inte det? Medan bedragarpastorn, säker på sin egen förträfflighet, iscensätter skådespelet inför dokumentärteamets kamera, inser vi tittare så klart snabbt att ondskan faktiskt lurar under ytan på riktigt och att katastrofen är nära förestående. Det är snyggt gjort, med små medel. Inte direkt subtilt, men effektivt. Men sedan går det snabbt utför. Det blir för billigt, för mycket film och för lite anspråk på realism, och det blir allt svårare att hålla uppe sin skepticismförnekelse (jag försöker att hitta på en svensk term som skulle kunna ersätta det engelska "suspension of disbelief", några förslag?). Slutet, ja det går nog inte att diskutera det på ett vettigt sätt utan att avslöja för mycket, men låt oss åtminstone säga att det är riktigt vilt. På ett lite charmigt sätt tycker jag, men den lilla värdighet filmen fortfarande hade kvar blåser med ens all världens väg. Kvar står vi med en filmupplevelse som vi inte vet riktigt vad vi ska göra med. Jag väljer att fria hellre än fälla, men nog känns det som bortkastad potential alltid.

Crocodile Evil (?, 198?)

En ondsint krokodilmagiker kastar en förbannelse på en man från Hong Kong som är på resa i Thailand. Detta kanske för att kunna lägga beslag på dennes partner. "Kanske" för att jag helt enkelt inte vet, då Crocodile Evil inte har några undertexter och man följaktligen måste gissa sig till intrigen. Kanske gör han det bara för att han är ond. Hjärtligt välkommen tillbaka till Hong Kong-skräckens underbara värld! Folk spyr upp babykrokodiler, ödlor kravlar fram ur öppna sår, vi får se krokodilvåldtäkter, flygande krokodiler och duschande krokodiler, folk blir besatta av onda andar och vi får se fighter mellan exorcister och onda trollkarlar. Flera fåglar får också sätta livet till, speciellt minnesvärd är ankan som gör sorti med stil genom att kastas till en skock hungriga krokodiler. Spektakulärt värre. Crocodile Evil är skapad på låg budget, till och med för den här typen av film, och jag skulle placera den någonstans i bottensegmentet av det tiotal filmer jag hittills sett i genren. Det kan i och för sig ha att göra med att jag såg den utan subbar också. En fin DVD av denna skulle vara mumma.