Tack Hollywood!

Äntligen kommer en nyproducerad prequel till kassa The Thing, en av 80-talets sämsta skräckisar! Nu får vi se filmen i underbarnet Matthijs van Heijningen Jr.s kompetenta händer, och slipper därmed ens tänka på John Carpenter-filmens mediokra regi. Som jag väntat! Vi slipper Bottins fula och amatörmässiga specialeffekter och får ny vacker state of the art-CGI istället, vi slipper fullkomligt felcastade och karismafattige Kurt Russel och vinner istället talangfulla Mary Elizabeth Winstead (Årets Babe åren 2007-2011, och alla kommande år också fo sho! En SÅN tjej vill jag ha!). Filmen ska vara en prequel men ser på trailern ut som en remake, vilket bara är bra så att man äntligen kan glömma bort att den hiskeliga 80-talsremaken och det vedervärdiga originalet över huvud taget existerar.

Lol, nä.

Dave Grohl, vilken kille

The Indian Runner (Penn, 1991)

Sean Penn är en fantastisk skådespelare, men frågan är om han inte är nästan lika bra som regissör. Alla hans fyra filmer har ett eget och intressant uttryck, och de lyckas faktiskt sticka ut även bland annan indiefilm i det amerikanska studiosystemet. Indian Runner, Penns regidebut, är inget undantag. Med säker hand berättas den episka sagan om två bröder på olika sidor om lagen, med lika delar biblisk moral, västernmyt och outlawcountrykänsla som ingredienser. Det är den enda filmen jag känner till som är baserad på en låttext, Bruce Springsteens fina Higway Patrolman, och den behandlar källmaterialet på ett respektfullt och troget vis, samtidigt som den inte är rädd för att bättra på och brodera ut detaljer. Bara i slutet blir det lite för mycket film och Hollywood för min smak. David Morse och Viggo Mortensen är ypperliga i huvudrollerna, och de backas upp av fina skådisar även i birollerna (i synnerhet Charles Bronson, Dennis Hopper och Patricia Arquette). En extra eloge bör Penn även ha för att han är en USA-skildrare av rang. Vackert fotade natur- och småstadsmiljöer finns det massor av i Indian Runner, liksom i The Pledge och givetvis Into the Wild.

"Förfulad stadsmiljö"?

"En gosekanin att älska eller hata". Den som förmår hata den där fullkomligt fantastiska kaninen måste verkligen sakna varje tillstymmelse till själ. Här har vi ett typexempel på väl använda skattepengar!

Luleå Art Biennal däremot, med sin djärva satsning på bland annat gymnasial pubertetssurrealism som var förlegad redan på 20-talet, där kan vi snacka HAT.

Traktorpojken

Egentligen vet jag förstås ingenting om vad som rör sig i dessa små underbara människors huvuden, men jag inbillar mig åtminstone att det här måste ha varit en av de större dagarna under Arvids korta levnad.

MoC

Superrea på Masters of Cinema. Okej, jag hade egentligen inte råd, men man är ju dum om man inte SMS-lånar för att få köpa utgåvor från världens bästa DVD-label nästan gratis.



65:- styck.



75 pix.

En man med karaktär

"Även doktor Rönä dog ju, men han for djärvt till helvetet. Det sades, att han skulle ha sagt medan han levde, att han ska fara för att slåss med Laestadius, och att man inte får göra en sådan likkista åt honom, som man gör åt andra, utan spika ihop en låda av brädor, och ställa den upprätt i kyrkogårdsjorden, samt lämna en del av kistan ovan jord, så att han får skratta åt de kristna."

- Erkki Antti Juhonpietis brev till Johan Raattamaa sommaren 1882, via Emil.

Make Way for Tomorrow (McCarey, 1937)

Klassisk melodram om ett av vår kulturs stora bekymmer: Vad göra med föräldrarna när de blir gamla? Påminner tematiskt om Ozus Föräldrarna, men stöpt i tidsenlig Hollywoodmall och alltså utan det mesta i form av intressant formalism. Inte min genre egentligen, då det ofta tenderar att bli på tok för genomskinligt sliskigt och sentimentalt, men den här fungerar faktiskt ganska bra. Filmen är fint berättad med bra skådespelare, och slår ut som en vacker blomma sista halvtimmen. Rörande om en tid i livet som sällan får något utrymme i populärfiktionen. (Underbara bakprojektionssekvenser i promenadscenen, förresten)

Älskande par (Zetterling, 1964)

Stackars bortglömda Mai Zetterling. Hennes debutfilm är en fantastiskt mogen, välberättad och snygg sak, fullt i klass med de bästa Bergman-filmerna från den här tiden, och ändå är hon nästan försvunnen ur den svenska filmhistorien. Älskande par är mycket stilsäker, med avancerat och urläckert foto av Sven Nykvist, och en spännande tillbakablicksstruktur som böljar fram och tillbaka mellan olika karaktärer och tider. Ensemblen, idel svensk skådespelarelit, fungerar också fantastiskt. Utmärkt!

Teknoporr

Någon på Brittiska filminstitutet arbetar med att restaurera Alfred Hitchcocks tidiga stumfilmer. Mer på Fejjan.