Bad Boy Bubby (de Heer, 1993)

En originell och grotesk liten film. Första fyrtiofem minuterna eller så är bäst. Bubbys och moderns tillvaro skildras mardrömslikt, obarmhärtigt, med kompakt snuskighet och imponerande känsla för det opassande. Sedan genomgår filmen ett tonartsskifte, och emotionellt hänger jag väl kanske inte riktigt med i alla turer. Det blir liksom mer episodiskt och flamsigt, och somligt är bättre och roligare än annat. Men i stort sett håller filmen ändå ihop. Framåt slutet presenteras så plötsligt en kärlekshistoria, som i mångt och mycket känns både påklistrad och seg. Jag förstår att ambitionen med Bad Boy Bubby säkerligen varit att göra en "konstnärlig" film som låtsas vara exploitation, men jag är inte helt övertygad om att det faktiskt finns en genomtänkt idé i grunden. Den spretar helt enkelt för mycket åt olika håll. Men visst, den är vidrig, rolig och speciell. Något av en oslipad diamant.

Löftet (Penn, 2001)

Bra och annorlunda polisfilm som behandlar besatthet och sanningens pris. Påminner en hel del, inte minst tematiskt, om Antonionis Blow-up, Coppolas Avlyssningen och De Palmas Blow Out. Tempot är makligt och passar filmen perfekt, Jack Nicholson, som för en gångs skull slipper spela en karikatyr av sig själv, gör en av sitt livs bästa roller och stämningen är fantastisk. Att Penn sedan har lite problem med fogarna mellan de olika delarna av berättelsen, att historien inte riktigt håller ihop för en mer kritisk granskning och att detaljer inte alltid ljuder helt tonsäkert, det är rena petitesserna.

Balkongbär

Våra första smultron har äntligen börjat se dagens ljus!





Gott var det tydligen, för så fort vi vände ryggen till hade den lille spjuvern norpat två andra som inte riktigt var färdigmogna.

Ännu är det ett tag kvar på blåbären och jordgubbarna:

Nytt under solen

Sean Penn!



Hasse Ekman!



Mai Zetterling!



Vilgot Sjöman!

Fruktan & Förakt

Jag bestämde mig för ett tag sedan för att blindköpa en prenumeration på nystartade speltidningen Fienden, mest för att stödja initiativet. Det är länge sedan jag spelade tv-spel aktivt, ärligt talat känner jag mig rätt så ute ur hela svängen, men när en tidskrift uttryckligen hävdar sig ha ambitionen att fungera som en motvikt till den patetiska etablerade "speljournalistiken" (ordet "journalistik" används här i sin allra lösaste bemärkelse, och är egentligen direkt utbytbart mot ordet "reklam"), kan man inte annat än ställa sig upp och applådera*. Och så namnet då - Fienden - hur hårt är inte det? Smågrabbarna verkar åtminstone ha rätt inställning.

Så för några veckor sedan damp första numret ner i lådan, en ganska läcker volym faktiskt, och nu har jag (och Arvid som synes) hunnit toalettläsa det mesta. Kvaliteten på det skrivna materialet är lite blandad - ibland tveksamma ämnesval, högtravande och fjunigt språkbruk - men på det stora hela är det faktiskt ovanligt välskrivet, bra researchat och relevant. Ser fram emot kommande nummer, då de förhoppningsvis haft tid på sig att stryka ut några av vecken. Har man det minsta lilla spelintresse tycker jag faktiskt att man bör fundera på att stödja Fienden, som en principgrej om inte annat. Detta göres enklast här.

*Sedan kan man väl ifrågasätta om tv-spel som kulturyttring verkligen är så värdefull att den förtjänar att skrivas om på ett seriösare sätt. Kanske är det tvärtom så att spelmediet har den journalistisk det förtjänar?

Vi barn från Bahnhof Zoo (Edel, 1981)

Nattsvart och skitig knarkfilmsklassiker. Lite för lång, stundom lite för mycket som en informationsfilm från Socialstyrelsen, på tok för mycket David Bowie, lite oinspirerad visuellt. Men fortfarande, trots allt, är det en riktigt bra film, denna helvetesskildring av barn som skjuter heroin på skitiga toaletter och säljer sina kroppar på gatan. Mycket av filmens värde ligger i den smutsiga och deprimerande skildringen av Berlinnatten, med dess slitna stadsmiljöer: knarkarkvartar, nedgångna discon, offentliga toaletter, tunnelbanestationer och regnvåta gator. Edels uttalade avsikt var att filmen skulle kännas autentisk, och den gör den. Att skådespelarna ofta känns amatörmässiga, jag vet inte om de verkligen var amatörer eller ej, är även det en av filmens styrkor.

Lord of War (Niccol, 2005)

Hyfsat intressant behandling av ett mycket spännande ämne: den internationella vapenhandeln och de skrupelfria människor som tjänar grova pengar på den. Det är egentligen ett mirakel att filmen inte är bättre än vad den är, just med tanke på ämnet. I mitt tycke är filmen lite för episodisk och fragmenterad i sitt berättande, och historien skulle ha tjänat på att ha en mer drivande och sammanhållen handling. Men Nicholas Cage fungerar ändå rätt bra i rollen som vapenhandlaren Yuri Orlov - bra men inte klockrent, märk väl - och filmen tickar på i en underhållande marschfart under hela speltiden. Den ovanligt uttalade samhällskritiken är också en frisk fläkt.

Sherlock Holmes (Ritchie, 2009)

Sherlock Holmes för tv-spelsgenerationen: ytlig, actionspäckad, flamsig och paketerad som en musikvideo. ADHD-Holmes. Det flyter visserligen på rätt bra - slagsmål, komedi och explosioner om vartannat i ett matinéäventyr av lättsam sort - men det tänder heller aldrig riktigt till. Framåt slutet av filmens långa två timmar nickar jag till både en och två gånger. Robert Downey Jr. är inte oäven som Ritchies missanpassade fighter-Holmes, och det är svårt att bli riktigt upprörd på filmen eftersom den är så öppen med sin korkade ytlighet. Men jag gillar lite viktoriansk gotik, spänning, mystik och dimhöljda Londongator i min Sherlock Holmes, gärna också med ett något nedskruvat tempo. Och jag vill inte ha en reviderad, uppsnyggad, marknadsanpassad, omförpackad Sherlock. Då kan det lika gärna vara.

Hereafter (Eastwood, 2010)

Clint Eastwoods insatser som regissör tenderar att vara, om inte alltid direkt bra, så åtminstone stabila. Karln pumpar ur sig filmer - hela tio stycken sedan år 2000! - så det kanske kan vara förståeligt att det inte alltid blir toppklass. Men med Hereafter snubblar han rejält och filmen landar farligt nära pekoralet. Det är en ganska löjlig historia om livet efter döden, som inleds med kalasfula CGI-sekvenser och sedan går ytterligare utför så snart Matt Damons medium kommer in i bilden. Tre olika storytrådar sammanbinds till en ytterst oövertygande helhet, och den brittiska episoden är extra tafflig. Se sekvensen där den ena brodern går till apoteket för ett bra exempel på riktigt uselt skriven dialog. Spelpjäserna ställs upp tidigt, deras positioner klargörs på enkla och övertydliga sätt, och sedan står filmer mest bara och stampar på samma ställe större delen av (den långa) speltiden. Bara sista tjugo minuterna börjar det hända saker, men då är det redan på tok för sent. För att då inte tala om att händelseförloppet dessutom är banalt och enkelt att förutse. Sorry Clintan, det här var inget vidare.

True Grit (Coen & Coen, 2010)

Ännu en av dessa mellanfilmer från bröderna Coen, bättre än deras tramsigare komedier men sämre än de riktiga tungviktarna. Det är framför allt en välspelad historia, där speciellt Jeff Bridges briljerar som den alkoholiserade tuffingen Rooster Cogburn, och filmen är som vanligt mycket välskriven. I ton landar den någonstans mitt emellan den italienska och den amerikanska västernfilmstraditionerna, men den romantiska heroismen och klassiska Hollywoodmoralen gör att pendeln svänger över till USA:s favör till slut. Det är lite synd tycker jag, som föredrar Leones och Corbuccis amoraliska, skitiga och hårdkokta Vilda västern-visioner. True Grit blir stundom väl snuttig och mysig. Men det är kanske inte så konstigt med tanke på att det är en remake av en gammal John Wayne-film (ännu något som ligger Coen-filmen i fatet). Det bör dock poängteras att True Grit förmodligen ändå är den bästa västernfilmen sedan Clint Eastwoods De skoningslösa från 1992, i och för sig kanske inte så svårt med tanke på genrens tynande tillvaro. Men fortfarande!

Det är väl dags att börja inse snart att nihilistiska No Country for Old Men, en av 00-talets fem bästa filmer i min bok, bara var en parentes i brödernas filmografi.