Fat Girl (Breillat, 2001)

Ett lågmält regisserat triangeldrama mellan två systrar och en äldre italiensk pojke, som väldigt gärna vill lägra den ena systern. Dynamiken mellan systrarna, den smala/vackra/lyckade och den tjocka/oattraktiva/misslyckade Fula ankungen, är intressant och det är en välspelad film med ett behagligt och väl avvägt tempo. Men filmen lyfter aldrig och plötsligt är den bara slut, dessutom på ett riktigt dåligt och oväntat sätt. Deus ex machina, någon?

Buried (Cortés, 2010)

En Amerikan (med stort A) blir nergrävd i en kista i den irakiska öknen av onda araber. Med sig har han en magisk mobiltelefon, en magisk tändare och andra magiska attiraljer utan vilkas hjälp det knappast skulle bli mycket till film att tala om. Det är Buried inte ändå visserligen, men all heder till filmskaparna för att de inte fegar ur utan faktiskt låter hela filmen utspela sig i kistan. Tyvärr är filmen tradig och den blir aldrig speciellt spännande. Tråkigt, för premissen har viss potential.

Mondo Cane 2 (Jacopetti & Prosperi, 1963)

Mer av samma, men sämre. Till skillnad från i ettan är många sekvenser här rent av ointressanta. Ett annat problem är att i princip allt är så uppenbart fejkat att det är svårt att ta något på allvar. En besvikelse.

Mondo Cane (Cavara, Jacopetti & Prosperi, 1962)

Bra och enormt inflytelserik italiensk skräpdokumentär som egenhändigt skapade mondogenren. Tänk En ding ding värld i filmformat, bara blodigare, som en sorts föregångare till moderna freakshowdokumentärer och annan mindre seriös tv. De har lyckats få till en bra blandning av material här, med tvära kast mellan katolsk helgonkult, kineser som äter konstiga saker och naturfolk som slaktar grisar med klubbor. Det är underhållande och väldigt välregisserat och snyggt, med grymt foto och fin musik av Riz Ortolani. Intressant också som en tidskapsel som speglar 60-talets attityder och bild av världen. Det mesta materialet är nog stagat men vad gör det egentligen, det är det ju i alla naturdokumentärer också. En brasklapp: Har man stora problem med att se djurplågeri på film bör man nog hålla sig långt borta.

I'm Still Here (Affleck, 2010)

Jag antar att den här är någorlunda underhållande. Det är som en blandning mellan mockumentär och dokumentär, där själva karaktären Phoenix är fejkad men där en del av omgivningens reaktioner är på riktigt. Den gnagande känslan efteråt: Varför? Vad är syftet? Finns det ens ett sådant? Man hade ju kunnat tänka sig att det handlade om en drift med den amerikanska kändiskulten och tillhörande mediadrev, men tematiken är i så fall illa etablerad i filmen.

Sälj allt ni äger, säg upp er från jobbet, ta av er kläderna, det är över nu!

FBI: Det störtade tre tefat - i USA
(Snyggt förresten med det, till och med för Aftonbladet, ovanligt meningslösa tank-/bindestrecket i rubriken. Förmodligen ditplacerat på ren slentrian)

Kul att utomjordingarna visade sig vara just så som de porträtterats i amerikansk populärkultur sedan 50-talet, små gröna män i flygande tefat. Vilket sammanträffande!

Mad Men

Nu är halva fjärde säsongen avklarad redan. Det känns sorgligt att veta att det bara är två aftnar Mad Men kvar nu, sedan flera år av abstinens och saknad tills nästa säsong kommer på video. Det är en helt fantastiskt bra serie, som på ett förträffligt sätt balanserar melodrama med humor, hinkvis med stil och stundtals ett underbart sofistikerat berättande. Alla handlingstrådarna, precis lagom många, börjar komma till vägskäl. Nätet dras åt. Jag älskar till exempel vad de gör med Don Draper i den här säsongen, hur han undan för undan börjar bekänna färg som alkoholiserad gris, men man blir lika engagerad i alla karaktärernas öden. Serien är förbannat välskriven och placerar på ett snyggt sätt de fiktionella karaktärerna i en intressant historisk kontext, en brytningstid i den amerikanska historien, där den på ett otvunget vis får anledning att belysa olika sociala strukturer och maktförhållanden. Framför allt ägnar serien sig åt kvinnans roll i samhället, vilket verkligen känns fräscht och progressivt när handlar om amerikansk tv. Det känns tråkigt att det bara blir tre säsonger till, men samtidigt är det ur kreativ synpunkt kanske bra att Weiner har en bestämd tid på sig att knyta ihop säcken så att serien inte börjar gå på tomgång.

Triers nya

Vet inte om trailern är så där otroligt peppskapande, men jag litar på att Trier gör något intressant av det. Tycker att karln går från klarhet till klarhet. Jag var väldigt förtjust i Antichrist, förmodligen den bästa filmen 2009 tillsammans med Hanekes Det vita bandet.

Vila i frid Sidney Lumet

En stor amerikansk regissör har gått ur tiden. Lumet blev 86 år gammal. Nästan allt jag sett (förvisso ganska lite) ur hans långa karriär har varit enastående, men mina favoriter är 12 Angry Men och The Offence:

Lilla hjärtat