Nytt under solen

Blandat billigt mög:



Och viktigast av allt:



Partaj hela natten!

Gruschock

En barnvagn drar in en sjuhelvetes massa grus, lera och hundbajs i trapphuset. Så är det. Även om den huvudsakliga anledningen till att vi parkerar vagnen utanför lägenheten är platsbrist, måste man väl medge att det delvis även beror på just grussituationen. Men vårt trapphus är väl tilltaget med breda korridorer, som anpassad just för barnvagnar, rullatorer, cyklar och andra färdmedel, så ur brandsäkerhetssynpunkt torde placeringen knappast rendera några problem. Idag hände dock en tråkig grej, något som gjorde mig rosenrasande. Efter att städaren/-erskan varit och fejat utanför vår dörr hade han/hon lämnat allt det grus och skit barnvagnen lämnat efter sig i en prydlig liten hög utanför hissdörren! Placeringen skvallrade om aktens demonstrativa natur, då själva tanken bortom varje tvivel måste ha varit att vi skulle se högen och skämmas. Men vad i helvetes helvete? Får man verkligen bete sig hur som helst? Okej, det är inte så glassigt att städa kanske, roligare yrken kan man väl tänka sig. Dåligt betalt, säkert dåliga arbetstider och få timmar på schemat. Det sliter på kroppen och man kan väl ana att det inte alltid känns så glammigt heller att stå och sopa bort andra människors smuts. Men någon måtta får det ändå finnas här i världen. Om en normal människa, och vi tänker oss då att denna arbetade just som städare eller lokalvårdare eller sanitetstekniker eller vad de nu vill kalla sig, skulle ha hittat en massa grus under en barnvagn, skulle väl den naturliga gången varit: Hitta gruset->Sucka->Rycka på axlarna->Städa bort gruset->Kanske gnola en liten kampsång (förslagsvis Keops pyramid eller De mördades fria republik, tillägnad alla de som årligen dör i städyrket). Inte fan hade man väl gjort ett Spektakel av det åtminstone? Men här har vi tydligen en städare som tröttnat, som gett sig fan på att stå upp mot oförrätter och vägrar tolerera vad som helst. Förmodligen efter en upptrappningsperiod där ilskan sakteliga eskalerat fram till en punkt då den hotade att förgöra städarens själva psyke. Kanske närmar den här personen sig trettio, kanske är den bitter och tänker att livet borde ha artat sig på ett bättre vis, "om jag ändå inte hoppat av skolan", etc. Och så lämnar den här trasiga människan, eller det tomma skalet av en trasig människa snarare, den här högen, den groteska lämningen, utanför dörren hos småbarnsföräldrar som inget annat ont gjort än låtit vagnen dra in smuts i trapphuset på våren. Det är så jävla bisarrt så jag vet inte ens vad jag ska tro. En sådan skitsak! Gör ditt jävla jobb istället, det är inte en jävel som tycker synd om dig. Hädanefter tänker jag börja ta med mig nävar av grus utifrån och sprida ut det över hela korridoren.

Vernon, Florida (Morris, 1981)

Smårolig film från Errol Morris, tillsammans med bröderna Maysles nog det största namnet i amerikansk dokumentärfilm, men egentligen inte speciellt minnesvärd. I intervjuform, via original och knäppgökar, skildras den sömniga småstaden Vernon. Maskfarmare, kalkonjägare, förvirrade gamlingar, bibelförkunnare och uttråkade poliser får alla säga sitt. Det blir kul ibland - hur skulle det inte kunna bli det med tanke på förutsättningarna? - men jag tycker inte att filmen någonsin blir riktigt relevant, eller att man får något vettigt sammanhang. Den tuffar på fint under sin 55 minuter korta speltid, men efteråt känns den bara som en axelryckning. Jag kan mycket väl tänka mig att Vernon, Florida på sitt vis var banbrytande när den kom, men nu år 2011 har man sett det många, många gånger förut i olika tappning. Fräschören har helt enkelt bleknat lite, tyvärr för filmen saknar alls inte charm.

Kineserna

De jävlarna har kapat mitt kort också. Fan vad kränkt jag känner mig! Ändå vet jag med mig att jag har lite av ett högriskbeteende på internet, och jag har alltid tänkt att det inte spelar någon roll även om någon fick tag på kortuppgifterna, eftersom jag ändå inga pengar har att stjäla. Men fortfarande känner jag mig riktigt nedslagen av det här. Hoppas att de ruttnar i helvetet, kineserna:




Men tack till den supertrevliga Swedbank-damen som upptäckte det här, och som ringde och gjorde min dag!

Skräckens rubriksättning

Barnen straffades på skräckens bro

"Skräckens bro", verkligen NSD? Jag kan bara ana hur lockande det måste ha varit för artikelförfattaren att slänga dit en versal eller två också. "Barnen straffades på Skräckens Bro". Behöver vi verkligen det här? Som om inte lokaljournalistiken håller en tillräckligt låg nivå ändå, även utan att apa efter kvällstidningarnas värsta banaliteter. Men det är klart, man sitter och skriver artikel efter artikel om att koltrasten siktats i Lansjärv eller om hur kul det är att åka långfärdsskridskor på isen i Luleå, och så dyker något sådant här upp och så tänker man att "fan, nu får jag äntligen möjlighet att glänsa".

The Demon of Mount Oe (Tanaka, 1960)

Heroiska krigare och ädla prinsessor möter flygande demonhuvud, jättespindlar, monstertjurar och trollkarlar i den här filmatiseringen av en gammal japansk legend. Tänk samurajfilm möter kaiju. Charmiga specialeffekter, påkostade kulissbyggen och snygg scenografi och kostym, som vanligt i jidaigeki från den här tiden. Det är tråkigt att den är lite för lång och långsam för sitt eget bästa och att regin är rätt oinspirerad. Tokuzô Tanaka, som nog är mest känd för att ha regisserat flera delar av Zatoichi-sagan, var ingen Kobayashi eller Kurosawa, och The Demon of Mount Oe står mest och trampar vatten under delar av filmen. Tyvärr, för konceptet är det inget fel på. Med en mer dynamisk regi eller alternativt en kortare speltid hade det här kunnat bli riktigt bra.

The Strange Vice of Mrs. Wardh (Martino, 1971 )

Förmodligen Sergio Martinos mest omtyckta giallo. Jag hade dock lite svårt att verkligen komma in i den. Det är snyggt som vanligt, med bra musik och många spännande sekvenser, men handlingen känns snårig och har lite för mycket outnyttjad potential. De sadomasochistiska inslagen till exempel, tycker jag gott att man hade kunnat göra något mer med. Nu är allt vi får ett par flashbacks och någon drömsekvens, utan att spektaklet egentligen mynnar ut i något speciellt. Slutet är som vanligt långsökt, men hej, det är ju så man vill ha det! På det stora hela en ganska medelmåttig giallo, men med kompetent regi av alltid stabile Martino.

Blood and Black Lace (Bava, 1964)

Någon har ihjäl modeller på ett italienskt modehus på de mest hiskeliga sätt. Polisen står handfallen inför en situation med flera misstänkta, alla med olika tänkbara motiv till att utföra dåden. Jag vågar inte svära på att Mario Bavas Blood and Black Lace är den första regelrätta giallon (tror att Bava själv gjorde en eller ett par filmer innan som möjligen skulle kunna placeras i genren), men det är uppenbart att den har varit vansinnigt inflytelserik när det gäller att skapa genrens formspråk. Vi har en svartklädd mördare med hatt som mördar vackra damer på löpande band, vi har en polisutredning, vi har massvis med misstänkta, vi har red herrings och ett slut med massor av twistar. Morden är också oväntat utstuderat grafiska och sadistiskt skildrade för att vara en så tidig film, även detta blev ju ett karaktäristiskt kännetecken för genren längre fram. Bava, som startade sin karriär som fotograf, var en mycket visuellt orienterad regissör och Blood and Black Lace är en otroligt läcker film. Snyggt färggrant eastmancolorfoto, expressiv ljussättning där artificiellt (som i "utan synbar diegetisk förklaring") rött och grönt ljus används rikligt, snygga och precisa kameraåkningar och välgjord scenografi. Influensen på framför allt Dario Argento märks tydligt. Mycket i dennes tidiga djurgiallos så klart, men framför allt tänker jag på Argentos lite senare filmer. Stämningen och det stiliserade visuella uttrycket minner mest om de mer renodlat skräckfilmsaktiga Inferno och, kanske framför allt, Suspiria. Men det känns ju väldigt gjort att dra in Argento när man diskuterar Bava, så vi skiter i det och konstaterar istället bara att Blood and Black Lace är en underbar film. Och så kallar vi det en afton.

Searching for the Wrong-Eyed Jesus (Douglas, 2003)

En resa genom den amerikanska södern med musikaliskt avstamp. Bland annat är mina gamla favoriter Johnny Dowd och David Eugene Edwards med en hel del, vilket i sig gör Searching for the Wrong Eyed Jesus värd att luska fram. Dokumentärt sett känns den ofta konstruerad och regisserad, vilket inte gör något för fiktionaliseringen är oftast väldigt transparent (man känner sig inte bedragen), och det är den klassiska mardrömsvisionen som presenteras för oss med trailerparks, extremistkyrkor, kolgruvor och träsk. Ett välbekant inavlat, skevt och trasigt Södern som säkerligen existerar och som dessutom gör sig alldeles utmärkt på film. Som vanligt i road movie-aktiga dokumentärer är somligt mer intressant än annat, och man önskar ofta att de hade hängt sig kvar vid vissa miljöer lite längre (fängelset till exempel, pentekostalismkyrkan, hos bergsborna), men samtidigt är det ju just det här drivet som är mycket av formatets charm. Gillar man ämnet är det inget att fundera på: Searching for the Wrong-Eyed Jesus är klart sevärd.

Snabba cash (Espinosa, 2009)

Inte i min smak. Det börjar hyfsat, även om man snabbt börjar ana klichéerna under ytan, men det är dugligt. Konflikterna är någorlunda intressanta och filmen har ett driv som är lätt att dras med i, trots att både skådespel och dialoger håller en ganska låg genomsnittsnivå. Det hela urartar dock helt i andra halvan och blir alldeles för tillrättalagt. Jag eftersöker inte nödvändigtvis nihilism i mina crimefilmer, även om det alltid är trevligt, men jag gillar heller inte när det bara blir "Kriminalitet är dåligt - En informationsfilm från Polisen" av alltihop. Framåt slutet sitter man nästan och tar sig för pannan över hur snuttigt och enkelt Espinosa & co. gör det för sig. En framtida Sökarna.