Your Vice is a Locked Room and Only I Have the Key (Martino, 1972)

Mycket fin giallo från Sergio Martino, som gjorde några sådana på sjuttiotalet (Case of the Scorpion's Tail, The Strange Vice of Mrs. Wardh, All the Colors of the Dark) och nog mest är känd för den brutala gialloslashern Torso. Det här är egentligen ett incestuöst triangeldrama mellan den alkoholiserade och sadistiske mannen, hans hunsade fru och hans unga frigjorda brorsdotter. Och den svarta katten Satan, som visar sig influera historieförloppet på ett avgörande sätt. Den regelrätta giallodelen av filmen, med den för genren typiska mördarfetischismen (svarta handskar, mörk trenchcoat, hatt, kniv), är egentligen mest en distraktion från den egentliga intrigen, och avslutas på ett lite klumpigt sätt någon gång i mitten av filmen. Jag kan tycka att filmen som helhet nästan hade klarat sig bättre helt utan det elementet faktiskt, även om jag kan förstå motivationen bakom att inkludera det. Men Your Vice är en väldigt snygg och välspelad film, och den Poe-inspirerade huvudintrigen är fullt tillräckligt spännande för att bära upp även de mer långsamma transportsträckorna i mittpartiet. Anita Strindberg är duktig som den neurotiska hustrun men speciellt spelet mellan osympatiske Luigi Pistilli och Edwige Fenech, som här får spela en femme fatale-aktig karaktär, är riktigt rockande bra. Filmens största behållning ligger dock i dess säregna stämning; den stora gamla villans gotiska miljöer, blandat med karaktärernas dekadens och en allestädes närvarande känsla av cynism och hopplöshet. Inte riktigt värd de hutlösa pengar jag betalade för NoShame-släppet (har nog aldrig gett lika mycket för en film, kommer förhoppningsvis aldrig att behöva göra om det), men det är kul att ha sett den och den gav verkligen mersmak på att se fler av Sergio Martinos filmer i genren.

Rabid Dogs (Bava, 1974)

Fantastisk och väldigt otypisk film från Mario Bava, vars signum snarast var färggranna och snygga gotiska skräckistorier. Här är det istället otroligt rå och skitig terror som serveras. Ett rån går snett och gärningsmännen flyr från polisen med gisslan och ett mediokert pengabyte. Nästan hela filmen utspelar sig sedan i en stekhet bil, som ett sorts perverterat kammarspel. Det är svettigt, närgånget, nervigt och mycket obehagligt, för det mesta klaustrofobiskt filmat inuti bilen med handhållen kamera. Filmen har en lite intressant bakgrundshistoria, då Bava aldrig fick se den få premiär, eller ens färdigställa den, på grund av att den enda workprinten blev konfiskerad av myndigheterna efter att filmens producent blivit mördad under produktionens slutskede. Först 23 år senare, långt efter Bavas död, kunde filmen få biopremiär. Det är på det stora hela en färdig film vi får ta del av idag, men nog märks det i små detaljer att den inte är helt klar. Den har inga originalförtexter till exempel, dialog och ljudeffekter saknas på ett par ställen och, att döma av hur klumpiga en del av klippen känns, skulle den förmodligen genomgått ytterligare detaljklippning innan release. Men det gör inget, för Rabid Dogs är ett mästerverk, även i det här skicket. En av Bavas klart bästa filmer.

Kick ass, chew bubblegum

Rolling Thunder. På bluray. Från Optimum. 30:e maj. Yay!

Plötsligt igen (Bergman & Skjöld, 2009)

Bedrövligt dålig uppföljare till överskattade Plötsligt i Vinslöv. Jag gillar lyteskomik lika mycket som alla andra, men här fungerar inte ens den biten tillfredsställande, och jag har svårt att se att ens de mest inbitna Plötsligt-fansen kan uppskatta det här. Metaaspekten kändes säkert fräsch på papper men den fungerar i praktiken inte alls. Det här är istället bara tradigt och trist. Produktionsmässigt är det pinsamt dåligt utfört, som en dokumentärfilm gjord av gymnasieelever, och säkert nittio procent av scenerna känns iscensatta. Att viss styrning och regi av verkligheten tarvas för alla dokumentärfilmer är knappast någon hemlighet, utan tvärtom en förutsättning för att man alls ska kunna göra intressanta filmer, men när det görs så här övertydligt och slapphänt är det svårt att som åskådare behålla någon suspension of disbelief. Hela anrättningen faller pladask. Det enda jag tar med mig från Plötsligt igen är en vag känsla av sorg över dessa stackars exploaterade människospillror, som säkerligen levde sina anspråkslösa liv utan att reflektera över sin normalitet eller avsaknad därav innan dokumentärteamet från huvudstaden kom och gjorde freakshow av dem.

Om ikonmåleri

Det är alltid lite farligt när Hemmakväll säljer ut sina gamla hyrfilmer. Den här gången kostade de 19 spänn styck, vilket betyder att man har råd att chansa vilt och kommer hemdragandes med en massa skit man annars aldrig skulle ha köpt. Filmer som cementerar sig allra längst ner i den redan gigantiska Att se-högen och sedan förblir liggande där år ut och år in osedda. Den enda jag är riktigt glad över är Tre Rövare, någon tysk animation jag aldrig hört talas om och som eventuellt skulle kunna vara ett guldkorn. Red Riding-filmerna är bra, men jag har ju redan sett dem och de känns inte spontant som något jag skulle vilja se om på ett bra tag.



Roligare är då Andrej Rubljov på bluray! Första Tarkovskij-släppet på blåstråle någonstans i världen och den första ryska utgåvan i min samling (att de ens släpper blurayfilmer i Ryssland känns lite otippat faktiskt, trodde att det var piratkopierade DVD-filmer som gällde hela vägen där). Jag och Arvid tog oss en tjuvkik på den tidigare och den ser verkligen kanonfin ut. Enda man eventuellt kan ha invändningar emot är att detta rör sig om bioklippningen av filmen, det vill säga den omklippta version Andrei Tarkovskij själv satte samman efter att de sovjetiska censorerna hade sagt sitt. Just fallet Andrei Rublev är dock lite mer komplicerat än de flesta andra där censuren varit och lagt sig i, då Tarkovskij på eget bevåg, utöver de statligt beordrade klippen, även klippte om filmen på andra ställen i delar av filmen där censuren inte hade haft några anmärkningar. Gissningsvis för att tighta till den, lite som Kubrick gjorde med den europeiska versionen av The Shining. Med andra ord finns det ingen riktigt optimal version av just Andrej Rubljov och det ska hur som helst bli riktigt roligt att se bioversionen, då jag tidigare bara sett den längre klippningen.

Mustaschkampen

"– En försvårande omständighet är även att svaranden nu planerar att flytta från Malmö till Stockholm där jag, sedan ett antal år är bosatt. Detta innebär att jag kommer att utsättas för mustaschen i en större omfattning än tidigare, säger han."

DN
Flashbacktråden

Last House on the Beach (Prosperi, 1978)

Ännu en italiensk ripoff på Last House on the Left, i samma anda som Deodatos House at the Edge of the Park och Aldo Lados Night Train Murders. Denna gång är det en katolsk flickskoleklass som våldgästas av ett gäng osympatiska råskinn. Vänta er brutala övergrepp och diverse våldsamheter i en tråkigt nog väldigt förutsägbar historia. Trots det gillar jag filmen skarpt. Det är välregisserat, speciellt de mardrömslika våldtäktssekvenserna, stundtals ganska snyggt och hela tiden utfört med fokus och intensitet. Helt enkelt en otäck, skitig och elak terrorfilm som kanske inte bryter speciellt mycket ny mark men som ändå är klart godkänd, speciellt om man som undertecknad gillar genren. Jag blev också speciellt glad över att Ray Lovelocks karaktär visade sig vara lite mer mångbottnad än vad den verkade vid första ögonkastet. Guldstjärna i kanten för det.

Girl Boss Guerilla (Suzuki, 1972)

Kul att denna, den klart sämsta filmen i Pinky Violence-boxen från Panik House, är regisserad av samme Norifumi Suzuki som även gjort Terrifying Girls' High School: Lynch Law Classroom, den bästa av filmerna. Men man kan kanske förstå det, för det märks tydligt att budgeten är betydligt mindre här, att manuset är sämre, storyn mindre fokuserad och ambitionsnivån på det stora hela måste ha varit mycket lägre. Den har några ganska fina sekvenser, men det är för mycket kiss-, sperma- och könssjukdomshumor och inte tillräckligt intressant rent stilistiskt för att väga upp tramset. Bisarrt nog slänger Suzuki, trots den ovanligt lättsamma tonen till och med för genren, ändå in en ganska grov sexualiserad tortyrscen mitt i allt också. Filmens största problem är dock att den känns så fruktansvärt fragmenterad, med scener som ter sig slumpmässigt utvalda utan tanke på att bygga upp något starkt övergripande narrativ.

Maffian ger order (Di Leo, 1972)

Det här var mig en stenhård italiensk crimefilm, den första jag sett av genrens gigant Fernando Di Leo. Mala Ordina är inte alltid helt tonsäker visuellt, tvärtom blir det påfallande ofta lite stelt och statiskt. Men fotot skiner till i actionsekvenserna, framför allt i slagsmålen och den vansinnigt häftiga biljakten, och filmens stora behållning ligger hur som helst snarare i intrigen och de benhårda karaktärerna. Det här är en spännande och underhållande skildring av Milanos undre värld där det inte finns några vinnare eller good guys, där samtliga karaktärer är mafiosi, hallickar, torpeder, horor, hippies eller annat pack. Jag tillstår gärna att jag inte sett speciellt mycket italiensk kriminalfilm, men av det lilla jag har sett måste jag ranka Mala Ordina högt upp tillsammans med Lenzis Almost Human och Deodatos Live Like a Cop, Die Like a Man. Och jäklar vilken grym musik!

Black Swan (Aronofsky, 2010)

Det här var riktigt hyfsat faktiskt. Inte spektakulärt kanske men bra och stabilt, mycket bättre än de andra Aronofsky jag sett. Jag har alltid känt att regissören egentligen inte har speciellt mycket intressant att komma med under hans filmers snygga ytor, utan att man närmast kan skönja ett släktskap med andra överhypade Hollywood-hantverkare som Fincher och Nolan. Det vill säga kunniga och noggranna tekniker som sällan eller aldrig riktigt briljerar. Även i Black Swan kan man känna igen det som i mina ögon blivit lite av Aronofskys signum, nämligen maskerandet av en enkel historia på ett sätt som får den att verka djupare än vad den är (typexempel: Pi). Men det greppar ändå tag i en på ett sätt jag tidigare aldrig upplevt i hans filmer. Portman är bra, närmast perfekt castad som strikt och frigid balettdansös, fotot är genomarbetat och passande intimt. Tyvärr dalar filmen lite i sista akten, då filmen liksom bekänner färg och visar sömmarna genom att skriva publiken alltför mycket på näsan. Ja, de flesta visste nog redan från början att det här bara är Repulsion, eller varför inte Perfect Blue för den delen, återberättad i balettmiljö, men det hade faktiskt ändå varit roligt att känna att man fick jobba lite själv också. Så ja, den förlorar i komplexitet mot slutet och ersätter det med på tok för mycket CGI (den moderna filmens stora gissel!). Men vi slipper de förenklade moraliska pekpinnarna från Requiem for a Dream och formulaiska The Wrestlers värsta banaliteter, och som helhet står Black Swan stadigt på egna ben. Den har dessutom det stora nöjet att vara historiens nästa bästa balettskräckis. Inte illa.