La gueule ouverte (Pialat, 1974)

Ännu en fin Pialat, stöpt i samma asketiska form som hans övriga alster, men denna gång än mer svårtillgänglig. I centrum den döende kvinnan, och med sjukdomen som mittpunkt skildras sonen och maken, båda otrogna mansgrisar, och hur de hanterar förloppet. Filmen saknar nästan helt klassisk dramatik och berättas med en understatad funktionalism i foto, skådespel och klippning. DVD:n är den bildmässigt svagaste av de tre MoC-utgåvor jag hittills sett med regissören, men väger upp det genom en ansenlig mängd extramaterial (en hel skiva kortfilmer bland annat).

Eureka hade rea

Och givetvis blev jag tvungen att köpa några filmer fastän jag egentligen inte hade råd. Murnau-filmerna har jag spanat på länge, och kan man få dem för under hundralappen fraktat är det ju inte mycket att snacka om.

Passe ton bac d'abord (Pialat, 1979)

Väldigt bra ungdomsfilm från egensinnige franske auteuren Maurice Pialat (mest känd för mästerliga L'Enfance Nue). Man känner igen Pialats karaktäristiska stil med betoning på realism i skådespel och mise-en-scène, nästan desorienterande elliptisk klippning och märkligt böljande narrativ. Passe ton bac d'abord berättar osentimentalt och utan estetisering - annars vanliga fallgropar för filmer i genren - om en omvälvande tid i livet. Jättefin utgåva från Masters of Cinema, med bild som nästan har en HD-känsla ibland, ett par dokumentärer och en trevlig booklet.

Tartuffe (Murnau, 1925)

En av Murnaus "mindre" filmer, tillkommen under relativ hast mellan Det sista skrattet och Faust. Tartuffe är en tekniskt sett ganska avskalad film för att komma från Murnau, men den innehåller fina skådespelarinsatser framför allt från Emil Jannings och Rosa Valetti. Gillar också metafilmsaspekten, filmen i filmen, och tonen av förtryckt sexualitet. DVD:n är okej men når inte upp till sedvanlig Friedrich Wilhelm Murnau Stiftung-klass (finns tydligen inget bevarat originalnegativ), och källan är en kopia av den amerikanska versionen som trimmats på en par mer religionskritiska scener (varför de inte gjorde som med exempelvis Metropolis-restaureringen, och klippte in de aktuella snuttarna ur en annan kopia förstår jag inte).

Eddie Meduza - Eleganten från vidderna (Brink, 2010)

Helt okej dokumentär om dagcenterrockaren Eddie Meduza, mannen som får Stefan och Krister att framstå som stora konstnärer och en artist de allra flesta landsbygdsbor i Sverige har någon sorts relation till (både de som satt i EPA-traktorn med munnen full av snus och kepsen käckt på svaj, och vi som stod utanför och skrattade). Den driver åtminstone delvis den populära tesen om Errol Nordstedt som det missförstådda geniet, en person som fastnat med rollfiguren Eddie Meduza som ett ok över axlarna och bara ger publiken det den vill ha. Fram träder, intressant nog för oss som inte har någon större koll, också personen bakom artisten: Alkoholisten, den religiöse, den frånvarande fadern. Rent tekniskt märks det att det här är en dokumentärproduktion från glada entusiaster snarare än proffs, men på det stora hela lyckas Eleganten från vidderna ypperligt med att skildra Meduzas karriär och liv.

Disney Treasures x 2

Jag hade börjat misströsta, men äntligen kom de! Jag är oerhört förtjust i tidiga Disney, så det här kommer att bli en riktig fest.

Men amerikanska Amazon med sina evighetslånga frakttider alltså. De måste anlita en brevbärare som korsar Atlanten i roddbåt. Det är den enda förklaring jag kan komma på till varför det alltid tar minst en månad för dem att få fram grejerna man beställer.

Kes - Falken (Loach, 1969)

Klassisk brittisk diskbänksrealism av Ken Loach, förmodligen hans mest kända film. Väldigt gripande och utomordentligt välspelat av barnskådespelarna, de flesta troligen amatörer. Jag kan möjligen tycka att det är lite synd att den är så förutsägbar, men utöver det är Kes en helt fantastisk film. Mindre fantastisk är dock utgåvan från Njuta Films, och bolaget borde ha smäll på fingrarna för att de släpper ett sådant mästerverk i en utgåva med så urvattnad och VHS-lik bild (den är skamligt nog inte ens anamorfisk!).

Memories (Morimoto, Okamura & Otomo, 1995)

Otroligt bra och fantastiskt animerad episodfilm innehållande tre olika sci-fi-historier av lika många regissörer, alla baserade på tecknade serier av Akira-skaparen Katsuhiro Otomo. Magnetic Rose av Koji Morimoto är en spännande rymdskräckhistoria, Stink Bomb av Tensai Okamura en humoristisk och väldigt Otomoesk berättelse om ett experiment som går fel och hotar hela mänskligheten, och den avslutande Cannon Fodder, i regi av Otomo själv, är en elegant allegorisk skildring av en stad vars enda syfte och mål är att avfyra kanoner mot en icke namngiven fiende. Bäst är den skitsnygga och intelligenta Cannon Fodder, sämst är Stink Bomb, men alla tre berättelser håller genomgående väldigt hög klass. Den svenska DVD:n från Sony ser inte speciellt bra ut, och har bara fransk (!) text på den medföljande japanska making of-dokumentären, men den har åtminstone ett riktigt fint 5.1-ljudspår.

Matti - Hell is for heroes (Mäkelä, 2006)

Biopic om finska rockstjärnebackhopparen Matti Nykänen (bäst någonsin i sin sport), med betoning på dennes skandalomsusade leverne utanför själva idrotten. Det sups, slåss, strippas, sups och trashas hotellrum i hela två timmar och tio minuter, på tok för länge för den ganska ytliga historia som berättas. Produktionen påminner om en tv-film, och skådespelarinsatser såväl som övrig iscensättning känns väldigt mycket amatörernas afton. Trots detta lyckas filmen underhålla, mycket givetvis för att karaktären Matti Nykänen är så fascinerande.

Två format i samma fodral

Eureka Masters of Cinema, ett av mina favoritbolag, har utannonserat att de följer Disneys och BFI:s exempel och börjar släppa sina filmer i dualformatutgåvor. Först ut är två tidiga Antonioni:




Vet inte riktigt vad jag ska tro. Eftersom MoC varit tydliga med sin ambition att helt slopa DVD-släppen och lägga fullt fokus på bluray, kan man ju inte annat än förmoda att det här innebär att blåstrålemarknaden helt enkelt inte är tillräckligt stor för små aktörer som Eureka. Om det är så kan jag inte annat än konkretisera åsikten jag haft sedan bluray introducerades, nämligen att det är och av allt att döma kommer att förbli ett entusiastformat vid sidan av DVD (lite som Laserdisc var under VHS-eran). I övrigt måste väl dualformatreleaser ses som en win-win-situation för bolag såväl som konsumenter. Företagen slipper släppa separata utgåvor för båda formaten och sparar på så vis in ansenliga summor på fodral, inserts och distribution, och kunden som ännu inte uppgraderat till bluray framtidssäkrar filminköpen. Men lite skvallrar fenomenet allt om den förvirring som råder på marknaden.

Filmerna som sådana är nog inte riktigt så upphetsande som man hade kunnat önska. De tillhör Antonionis tidiga karriär, den icke-kanoniserade delen om man så vill, och är av allt att döma någon typ av melodramer. Hade utannonseringen istället gällt L'avventura eller L'eclisse hade jag pinkat på mig av förväntan.