OMFG!

Arvid skakar galler part deux

Jag är hemma för att sova och saknar dem så mycket, min lille Arvid och hans mamma, tillika min livspartner, som ligger långt där borta i Sunderbyn i mörker och ensamhet. Jag har upptäckt många saker om mig själv under de fyra månader som gått sedan min son kom till jorden, och en av dem är vilken emotionellt dränerande upplevelse det är att ha ett barn. Man ligger och oroar sig och saknar och det känns som att man håller på att gå sönder av alla känslor som blottläggs som stenar i sand när ens barn, ens allra dyrbaraste lilla gull, blir sjukt och måste ligga inlagd på lasarett. Även om det är irrationellt och dumt, även om man vet att det inte är så farligt, uppenbarar sig en alldeles speciell sorts ängslan djupt inne i hjärtat. En otäck och enträgen rädsla som inte försvinner eller mattas av, utan istället ligger och bultar och vrider på sig någonstans i magtrakten som en ål i en drunknad. Lägenheten känns så tom och stor och sängen så kall, och man ligger och saknar sin familj så mycket att det nästan gör ont.

2012

Här kommer en försenad recension av Roland Emmerichs katastroffilmsepos 2012:

Arvid skakar galler

Vår son är sjuk och ligger inlagd på Sunderbyn. :(



Skönt att se att tillverkaren av de ryska barnhemssängarna fortfarande är i business.

Motgift

Men jag har en underbart vacker son.

Facit mars

Ja, det här är en sjukdom.

Alla dessa fantastiska filmer

Det är en stor glädje att veta att det finns så många helt okända men underbara filmupplevelser där ute. Boxer's Omen slängde jag med på ren känsla i den senaste utlandsordern, och se vad jag fick:

Richard Kelly

är en talanglös jävla fjolla som borde pryglas offentligt. Jag sa det redan efter Donny Darko, och nu har alltså skräpfilmen The Box ristat dessa mest bevingade av ord i sten för alltid. Käre Richard Kelly, du är en apekatt!

En konstig sak

Maria tappade en vante när hon var ute på stan med Arvid i fredags. Hon upptäckte det hemska först när hon kommit hem, och bestämde sig genast för att gå ut och leta efter den. Det var en kär vante. Hon sökte febrilt längs med hela vägen till Malmuddsviadukten innan hon gav upp och promenerade hem igen, utan vante. Hon var naturligtvis lite ledsen över det inträffade. Det var, som sagt, en kär vante. Helgen kommer och med den ett ymnigt snöfall. Marken täcks av snö, det plogas och donas och allt är frid och fröjd. Vanten glöms bort, och lika bra är väl det med tanke på vädret. Utsikterna att återfinna den känns minimala. Idag har jag varit ute och promenerat med Arvid. På väg hem ser jag något ligga på marken mitt på trottoaren ganska nära Coop här på Örnäset. En vante, svartvitrandig! Kan det vara? Jag plockar upp den och studerar den närmare. Ja, visst är det! Den kära vanten! Marias vante! Så jag har alltså återfunnit vanten, efter en helg av snöande och plogande, alldeles nära hemma, mitt på den gångväg Maria promenerat när hon var ute och sökte efter vanten i fredags, och som hon och jag gått några gånger även efter det. Och det märkligaste av allt: den är helt torr!



Vad har vanten haft för sig under helgen egentligen? Var det en stöld, ett uppror, ett hån? En reva i verkligheten som öppnade dörren till en annan dimension? Har den, som ett byaluder, gått från hand till hand i en lång kedja av osannolika händelser? Jag vet inte, men jag är skakad.

Trettonhundrafyrtionio

Jag lever ju i någon sorts underbar parallell dimension där alla band bara kör låtar från sina bra skivor live, så döm om min förvåning och stora besvikelse när 1349 bara spelade Manifest och Riders of the Apocalypse från första skivan. I övrigt var det bra ös från första sekund till sista, så konserten får tre och en halv stabila bananer av fem möjliga.



Sämst: Att de inte sket i det nya, lite undermåliga, materialet och bara körde låtar från Liberation
Bäst: Trumguden Frost, som satte varenda jävla slag precis som på skivorna. Han är övermänsklig, mer maskin än man!